Hallå! Livstecken igen...så att säga.

Hur många gånger har inte denna blogg ropat: Livstecken!  
Nu har bloggen slumrat några månader. Tillsynes finns för närvarande inte några konkreta livstecken att hänvisa till, inga vingslag från fjärran, inga pukor eller trumvirvlar, inga "Disten drums" som Jim Reeves sjöng en gång i tiden för länge länge sedan, men kanske en dag och när som helst en sådan dag vaknar den till liv igen, bloggen. Håll ut,om någon vill /eller skulle vilja bry sig. (I all ödmjukhet denna undran). Det ska väl ändå kunna vevas igång igen, maskineriet, pennverksamheten, gengasmotorn under en stilla kvällslampa. En tändande gnista som får explosionsmotorn att skaka till i ett moln av avgaser ur avgasröret och bläcket flöda ur pennans munstycke. Inspiration.  Måhända någon undrar om katalysator finnes. Det svaret får dock lämnas åt det subjektiva tyckandet. Allt är subjektivt i denna värld av nåd och stundom nådens motsats, Onåden.
Vad mer finns att säga här och nu i denna kvällsstund, där detta nedtecknas med en spretande pekfingervals. Ett snubblande steg hit, ett trevande steg dit. Någonstans snubblas det in i ett mål, en öppen målbur kanske, möjligen är tigandets målvakt ouppmärksam. Ett fullskrivet ark papper där allt och det enda som återstår att säga, som finner plats att uttryckas innan tomheten tar vid, den oändliga rymden - där liv sökes med de mest finjusterade mekanismer för att beklagligt och besviket frågande: varför är det så tyst? Detta är svaret som ges. Punkt och slut på mening samt inlägg.
Frid & fröjd i alla fall i denna bullrande värld, vårt hem i universum. 

Detta har hänt!...eller?

 

 

Detta har hänt! .....eller?

Jag är liten pojke.
Jag räknar stjärnorna på himlen.
Det är långt före tiden jag blir medveten om
stjärnornas otal.

Detta har hänt!....eller?

Jag är liten pojke.
Jag vadar i vatten vid en strand. Spigg kastar skuggor över sandbottnen.
Horisonten ligger oändligt långt borta.
Jag anar att något väntar där vid randen, i mötet mellan hav och rymd.
Men fortfarande kan jag inte föreställa mig vad det är.

Detta har hänt!....eller?

Jag är liten pojke.


Jag minns att det regnar. Himlen är tung och tät.
Jag står bredvid min far. Han värmer min hand och värmen sprids genom min kropp. Vi betraktar några arbetare som med spadar i händerna öser sand för en husgrund. Det droppande regnet väter deras böjda ryggar.
Min far petar med spatserkäppen i det lösa gruset, för undan några stenar med doppskon. Kanske säger han något till dem, arbetarna med spadar i händerna.
Jag minns inte.

Jag minns inte om detta är sista gången, hand i hand tillsammans med min far. Jag minns senare, en annan dag och kanske lång tid efter dagen det regnade, att solen en morgon lyser in genom rullgardinen till mitt sängfönster och att något obegripligt inträffat den morgonen, medan jag fortfarande sov.
En kvinna står i rummet. Det är inte min mor, bara en äldre kvinna och jag minns att jag frågar efter min far. Jag vet inte i det ögonblicket var min mor finns.

Jag minns att hon som svar lyfter handen och med ett finger pekar uppåt. Ett finger som visar vägen upp genom husets tak och vidare mot en oåtkomlig ofattbar höjd.
Jag är fyra år.

Detta har hänt!......eller?

Jag minns en annan morgon. Det är klar himmel och surrande humlor kring träden. Jag står ute på farstutrappan. Kanske är jag fem år. Maskrosorna fyller gräsmattan och lyser doftande och starkt. Min mor knäpper en knapp i min skjorta.
En pojke kommer från backen upp på vår gård. Jag vet inte riktigt vem han är, men han steg är beslutsamma och han frågar om jag har lust att leka med honom.
Det var så vi blev barndomsvänner.

Detta har hänt. Men hur? Hur mycket verklighet finns kvar i minnet och vad lägger minnet till, förändrar, kanske förskönar? När skapas det första minnet? Vad antecknas i det första pergamentets minnesrullar, vad blir kvar, vad förändras och bildar en annan sanning?
Det första medvetna minnet, synintryckens minne, hörselintryckens förnimmelser, dofternas avlagringar, känslorummets uppvaknande, när uppstår de första gången?
Atmosfären i ett rum. Ljuset genom ett fönster. Ljudet av fotsteg som går genom den infallande strålen av soljus över knarrande golvplankor. Förnimmelser av samtalsröster. Upplevelser av ensamhet och närhet. När öppnar sig världen i en vidunderlig rumsrymd och blir till minnen och lagras som i en gammal bok med slitna pärmar och gulnade sidor man hämtar ut från bokhyllan. När bleknar färgerna och när förlorar verkligheten de sanna nyanserna?

Jag är liten pojke. Jag är skolbarn och ungdom. Jag är ung vuxen. Jag är medelålders. Jag är åldrande. Alla faser i ny och i nedan kan jag besöka. Somliga är färgsprakande, andra har förlorat sin färg och övergår i gråtoner, stumma bevittnelser. Epoker av upplevelser som hämtade ur historiska böcker. Livets tidevarv.
Men hur mycket sanning talar de längre och när börjar minnets förluster teckna nya motiv och vad sorteras för evigt åt glömskan? Jag vet nog inte riktigt svaret.
Detta har hänt och jag minns händelser från långt tillbaka i tiden och jag kan återberätta dem. Men hur mycket sanning som kvarstår i återgivandet, hur mycket av tillägg och försköning, eller kanske även förmörkande, minnet lurar min berättelse med, det har jag svårt att peka ett upplysande finger på.
Minnet kan vara bedrägligt.

Frid & Fröjd.

 

 


 

Inlägg om att blogga.

 

 

Tiden går obevekligt och här sitter jag nu igen med bloggen och ett, låt oss kalla det ett blogginlägg i vardande. Tanken tvekar, lusten vacklar för att vara ärlig.
"Att vara eller inte vara" filosoferade Hamlet i Shakespears drama. Jag har för mig att det verket kom omkring 1603, eller däromkring. För mig, här och nu i denna tangentbordets stund, datorfläkten brusar, vinden susar genom en öppen fönsterspringa, svävar mitt enkla grubbleri kring att skriva blogg eller inte skriva blogginlägg. Att finnas eller inte finnas i vår nya cyberrymd är väl en fråga om att inte bara synas eller inte synas, här och nu, utan har också blivit en fråga om att vara eller inte vara nästan helt i Shakespearsk anda. Beger man sig ut i de mediala nätverkens rymder och där ropar ut sin närvaro måste man så fortsätta att göra det. Ropa högt och ständigt vara på alerten, skimra och lysa. Ibland kasta ut kaskader av fyrverkerier, allt för att få finnas kvar bland de närvande och synas. Befinner man sig i denna nya värld och inte gör sin röst hörd existerar man inte.Eller finns kanske man gör, men man är som ett svart hål i universum.

Min tanke har på senare tid vandrat i den riktningen att varför skriva blogg? En tid senare har den tankebanan rubbats ur sin kurs för att ersättas av dess motsats.Det är ett nöje att skriva blogg, när andan och lusten faller på. Om jag i denna blogg inte ständigt och jämt är närvarande, gör mina "kråkfötter" synbara bland dessa galaxer av cyberrymdens innevånare, struntar jag lite grand i. Även att, som nämnts sporadiskt här ovan, lusten vacklar fortsätter jag. Lampan släcks inte, och blir den nedsläckt en tid, tänds den snart åter.Så tanken som stundom kommer till mig att lägga ner, sluta, upphöra, "försvinna" blir lite av självbedrägeri om det kan uttryckas så.

Hur många stjärnor finns det i universum? Frågan ett barn ställer när det vänder blickarna uppåt klara höstkvällar och ser Vintergatans myller. Hur många bloggar finns det inte i det digitala universumet? Svaret där, är väl att de är nästintill lika otaliga som stjärnorna. Det är ett intryck man kan få. Men oräkneliga är de.
Att ta sig för sökandet efter speciella bloggar, bloggar som inspirerar och roar, bloggar som talar till det egna intresset, kan jämföras med att söka efter exoplaneter. Liknelserna kan nog ställas bredvid varandra.

Man kan fundera, man kan dra liknelser med det ena eller det andra.
En blogg är förvisso bara en blogg bland oräkneliga andra oavsett innehållet. Somliga lyser starkt och engagerat, andra ruvar bland skuggorna. somliga kretsar i ensliga banor. Hur som helst är det ett stundens nöje att skriva blogg. Inget annat. När den är klar och man trycker på knappen publicera, sänder den åter ut sig ljus bland myriaderna. Sannolikheten för upptäckt ser jag som liten, men inte omöjlig. När en blogg väl har uppdagats lyser den sedan och man vet dess position, precis som stjärnorna och planeterna i vårt universum.

Frid & Fröjd trots världens elände.

Om moln och om någonting.

 

 

När jag inte tar mig för något. När jag lutar mig tillbaka i någon bekväm stol, nonchalerande alla krav och sysslor den Lutherskt ortodoxa läran handhåller oss, betraktar jag molnen. Utan skam inför denna protestantiska lära åser jag dessa svävande ansamlingar av partiklar högt där ovan.

Jag ser ut genom skrivbordsfönstret. Jag tittar på molnen, vilket jag även gjorde i går vid ungefär samma tid. Det är eftermiddag och kaffet står inom nära räckhåll. Klockan närmar sig halv tre och kaffet känns naturligtvis oumbärligt. Men tiden spelar ingen som helst roll i detta sammanhang, inte händelsen i sig heller och inte att denna händelse upprepar sig nästan varja dag. Det är kaffestunden som drar, lockar och pockar. Vad vore en eftermiddag utan kaffe, svart, hett rykande kaffe. Men, och kanske å den andra sidan tidpunkten likväl viktig.

I går, när jag slog mig tillro tillsammans med kaffekoppen het och rykande, såg jag förstrött mot molnen, precis som idag medan dessa ord sakteliga seglar upp bakom tankehorisonten. När dessa ord så småningom sätts på pränt, har mycket sannolikt denna dag bytt namn.
Molnen var i går vita och tuffade behagligt fram i behaglig fart där uppe under världens yttersta gräns. Jag noterade också några svalor. De svepte fram i hastigt utförda cirklar och loopingar över ängsgräset, strök lågt över trädtopparna. Några antog snabba störtdykningar från hög höjd för att i skickligt utförda manövrar plana ut och på nytt stiga upp mot skyns svindlande lufthav, mot molnens vita lysande bukar. Det är underbart att bara sätta sig ned och betrakta.

Idag, när denna sporadiska text tar form, syns inga svalor till. Molnen är heller inte vita, inga lätta dunbolster utspridda där uppe i den blå skyn, vårt tunna lilla livsutrymme omslutet av det offantliga vakuum rymden utgör. Molnen är idag täta och sammanhållna. De skiftar i varierande nyanser av ljust blått, mörkare blått vilket innebär att fler vattendroppar finns i dem jämnfört med de lätta ljusa färgerna. Några klickar av grått ingår även så. Under detta täcke skimrar världen.

När jag var barn kunde jag lägga mig på rygg i gräset och bara följa molnens seglats högt där ovan. Jag kunde fantisera att molnen var skepp, fartyg påväg mot avlägsna hamnar och fantastiska städer. Luftskepp inspirerade av Jules Vernes flygande skepp "Albatross" i romanen "Luftens Herre". Eller så var molnen öar och kontinenter där dessa julesvernska farkoster sökte sina hamnar. Fantasin kunde lätt hitta sin näring ur sådana fantastiska berättelser litteratur kunde ge.

Men som vi vet har himlen sin gräns, eller snarare atmosfären. Atmosfären är bara ett tunt litet hölje som håller oss vid liv här nere på jordens grund. Det ger oss syre och skyddar mot skadlig strålning från solen och den omgivande rymden. Den ser till att grus och sten och kometer av mindra format inte bara dimper rakt ned på oss, utan brinner upp och därmed skonar oss. Astroider är kort sagt lite av en annan femma. Där kan det hända saker som kan bli riktigt ruskiga.

Det är märkligt att vi människor är så nonchalanta inför detta faktum, eller ska jag säga oberörda. Att människan numera är omedveten om detta går inte att skylla på. En gång har vi varit det, men inte nu längre. Ju mer koldioxid, ju mer partiklar vi släpper ut i vårt livsuppehållande syre och livsrum, ju skadligare blir konsekvenserna för oss. Jordens atmosfär består av omkring 78% kväve och cirka 20% syre och står inte oberörd för de påfrestningar vi utsätter det för. Men det där börjar bli lite av vardagsmat, tråkigt bara att alla inte tycks vara med i farhågorna.

Jag betraktar molnen. Kaffet tar slut. Allt tar slut. Orden seglar i hamn eller ankrar upp i någon avlägsen, stilla vik.
Om fyra miljarder år kolliderar vår galax, Vintergatan med galaxen Andromeda. Dessa stjärnvärldar dras mot varandra. Det lär bli ett hejdundrande skådespel, om det vore möjligt att betrakta de på avstånd. Men det är det inte. Men eftersom vi är bosatta ute i en ytterkant av Vintergatans spiralarmar, kan det vara möjligt att vår hemvist inte direkt påverkas på samma sätt som om vi befunnit oss inne vid kollisionens centrum. Men det där är bara vilda spekulationer. Och varför över huvud fundera på den saken? Av naturliga skäl känns det onödigt, men vem vill inte veta och vem vill inte spekulera? Det måste man. Vi vill veta så mycket det bara går om vår omvärld och livsrum. Hur skulle världen ha varit om vi inte varit begåvade med nyfikenhet? Mycket trist skulle jag kunna tänka mig.

Inte nog med denna förestående kollision. Om vi lägger till ytterligare cirka en miljard år har vår sol, som förvisso inte denna dag är särskilt klart synlig på grund av molnen, förbränt sin energi och går in i sin dödsprocess. Även det kommer att bli ett storslaget fyrverkeri när sista slutskedet infaller. Om inte förr, förr är det mest sannolika scenariot i alla sammanhang och spekulationer, så inget senare behövs, då blir vi åter stjärnstoft. Av stoft är du kommen, stoft ska du åter bli. Så är det. Allt har ett slut om vi vill eller inte.

Redan här och nu slutar detta blogginlägg. Allt dess bränsle har förbrukats och är nu på väg att implodera. Någon förutsättning att fortsätta någon miljard år till framåt finns naturligtvis inte. Kosmos har sin tid, människolivet har sin. Molnen ligger förvisso kvar och gör kanske så hela denna dag som är ett försvinnande ögonblick i det stora hela, men tillslut blir himlen åter klar. Inget är beständigt. Däremot är det fullt möjligt och mycket sannolikt att denna blogg, som inte är den mest aktiva men likväl hör av sig då och då, återkommer. Det gör den. Ur det kosmiska perspektivet, i vart fall, är det fortfarande mycket gott om tid.

P.S. När detta skrevs hette dagen fredag. När detta skickas ut i cyberrymden, där denna text om något eller ingenting kommer att sväva omkring som stjärnorna och stoftpartiklarna i den verkliga rymden, är det som vi nog alla i stunden vet, måndag.

Frid & Fröjd.


Vad skriva. Vad berätta?

 


Vad skriva, vad berätta. Det är så tyst, så stilla bland orden. Ingen rörelse där synes, knappt en krusning över ordvattnens blanka skimmer.

En dag kommen ut ur skogen, stående vid vattnen, havet. Havet som livsnäring för människan. Havet som metafor för tankens vägar. Havet där vinden frestar mot vattenytan och en vit svan rider över vågtopparna, som denna dag, denna stund i livet. Ögonblicket. Känslan av närvaro i det för oss offantliga. Havet som poesi.

Kanske är det över vattnets vidd man måste bege sig för att hämta näring till de tigande orden, ut bland holmarna och skären, vidare mot horisonten. Hur många har inte gjort sådana resor. Metaforiska färder. Hur många har inte hämtat ordens substanser ur haven.

Skogen och havet. Himlen där över, de astronomiska vidderna. Där finns också vatten, där ute i de kosmiska vidderna. Vatten finns i interstellära moln i Vintergatan, vår galax. Så visst är vatten ett grundläggande ämne för livets förutsättningar i universum och att vår existens därmed inte borde vara den enda.

Vinden rör om och stämmer upp toner bland martallarna. Vågbrus kring klippor och stenar slipade av havet. Vatten så långt ögat når i sin färd.
Havet som en uppsamling för alla vatten, vikar, sund, oceaner. Vattnen den livsbärande kraften. Genom landskapen rinner ådror av vattenflöden, livnärande närverk. Åar, bäckar, små porlande flöden genom landskapen. Älvarna strömmar som aortor. Vattnens kretslopp som blodet i våra kärl. Väte och syre.
Det vetenskapliga namnet för vatten är diväteoxid. På Latin Aqua. Grekiska Hydro.
Där vatten finns, där har och där finns människan, där finns livets möjligheter. Så åter igen, inte är väl vår livbärande jord den enda i universum även att livets former tar sig oändliga uttrycksformer. Det känns som en underlig tanke att utan oss vore universum tomt och ödsligt.

Vatten är inte bara människans, livets nödvändiga element. Vatten är också inspirationskälla för konst, dikt och musik. Även inom religionen där vatten är renande kraften.
Den grekiske filosofen och diktaren Empodokles, omkring 490 till 434 f.kr. menade på att den cykliska verkligheten omfattar de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten. Inom litteraturen är vatten metaforen för livets resor och renande tillstånd. Hur många metaforiska resor över haven har inte beskrivits. Hur många poeter har inte fört ut sin båt från stränderna för att segla över livets hav. Hur många har sedan inte stigit i land på den andra stranden vid resans och livets slut. Metaforer.
Ja, jag står vid ett vatten. Havet och vindarna tar fart över vattenytorna.

                       

                " Havstranden, föraktad av seglare är ändå
                   en tillflykt, den enda för strandade."

Så skrev poeten och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) i en dikt som ingår i samlingen "Segel" från 1959.
Folke Dahlbergs liv var Vättern. Den var inte bara hans liv, Vättern var hans dikt och den gav näring åt hans bildkonst som han skapade med surrealistiska motiv och stämningar, likväl som dikterna - poesin. Vättern blev också hans död, hans baneman. Vid en olycka i augusti 1966 tog Vättern hans liv till sig. Ironiskt nog hade han givit sin senaste bok med titeln "Havet Slutet". Den utkom samma år som han förolyckades. Men med titeln "Havet Slutet" ville Dahlberg visa på att han börjat söka nya former för sin diktning, sitt skrivande. Så blev det nu inte.

Fortfarande kan Folke Dahlbergs poesi och konst dyka upp ur minnet och skänka drömska segel eller ordmagiska vattenspeglingar. Detta, denna dag kliven ur skogen och kommen till stranden. Dahlbergs återspeglingar ligger för den inre synen.
I de citerade raderna här ovan kan jag på sätt och vis spegla mig själv i slutraden. I skogen kan man bli vilse. När man kommer till en strand kan man mötas av känslan att vara strandad, eller om så, frånseglad mellan versraderna. Men det är en djupt subjektiv tolkning.

Ordtystnaden smyger omkring bland hällarna och de knotiga martallarnas stammar. Några av dem har jag lyckats ruska till liv, kortvarigt betvingat dem att lysa. Sannolikt är det vattnets närvaro som närt dem. Men sedan, vad skriva, vad berätta? Jag betraktar den vita svanen och de mörka vågorna.

Frid & Fröjd i världen.

 

 

 


EN OAS I KOSMOS.

 

 

Skogsduvorna anländer, den första anmäler sig från granskogens dunkel. Jag stannar vid en försänkning mellan bevuxna åsar med sten och förkastningar som går i dagen. Stillhet råder. Ett vattenflöde våren anordnar ligger stilla, mörkt i sin fåra. Marken är en tät, mjuk matta av bruna barr, utspritt ris och några döda träd.

Gran och även tall samsas här med varandra. Raka och resliga höjer de sig till en dunge vars toppar silar ljuset ner mot marken. Tanken slår mig att kanske är jag årsgammal med något av dessa träd, men i den jämförelsen är de fortfarande unga.
En gran kan bli upp mot 400 år gammal. I syd och mellansveriga omkring 200 år, det skiljer lite. Vad är dessa hundratals år av levnad mot en människas ålder?
Tallen kan bli mycket äldre. Det finns tallar som uppnått åldrar på dryga 700 år. Men i människans skogsbruk blir de sällan så gamla. När en tall är mellan 90 till 150 år, fälls den. Granen når sällan heller sin aktningsvärda ålder. Krasst kan man tillägga att skogens ståtliga barrträd i mänsklig hantering degraderats från frivuxen natur till odlade granåkrar.

Jag faller ofta tillbaka till att skriva om skog och marker, att gå i dem, att vara i dem, omslutas, lyssna för att komma närmare det universiella. Allt levande på denna vår jord tillhör kosmos, från all materia till minsta knappt märkbara partikel. Universum bär vårt embryo. Vi är skapelser ur kosmos, inget annat.
Därför och när man riktar tanken, blicken utåt mot det stora offantliga och låter funderingarna färdas genom sfärerna i det tunna hölje som omger vår jord och möjliggör livet, passerar det och fortsätter ut mot det väldiga som inte är så tomt utan fyllt av materia, kan man inte gripas av annat än förundelse.

Av allt det stoft och materia bestående konstellationerna som finns där ute, det som är vår omvärld så väl som vår egen jord och vår tillvaro inberäknad i vårt omgivande landskap, säger tanken att det bara måste existera annat liv än vårt, av något slag, någon sort där ute. Bland miljarders miljarder galaxer och solsystem med tillhörande planeter kan väl livets uppkomst inte bara hysa oss som de enda, det enda livet? Om än i andra former och stadier, men någonstans även existenser som sänder snarlika funderingar som vi gör: Är vi verkligen ensamma i denna rymd?

Vi har lärt oss otroligt mycket om universum, kan vi tycka, om dess uppkomst och utveckling, dess tänkbara slut och upphörande. Även universum har sin utmätta tid. Allt har sin tid. Det är en ofrånkomlig lag sedan alltings början. Utan tid inget liv. Men som alltid och som det brukar sägas: Ju mer vi lär oss, desto mer inser vi hur litet det egentligen är som vi faktiskt vet eller kan dra bekräftade slutsatser kring. Det vi säger oss veta om universums uppbyggnad är i grund och botten en mycket liten försvinnande kunskap. Men vi kommer inte att upphöra med att fortsätta söka svaren så långt det är oss möjligt.

Om jag så riktar tanken och blicken uppåt, utåt en eftermiddag inne i en skog när våren signalerar sin ankomst då jorden i sin rotation byter skepnad från en cykel till en annan, eller under en stjärnklar kvällshimmel, blir jag allt mer övertygad i min tro att andra livsformer finns där ute. Märkligt vore det väl nästan annars.
Och en gång, kan man undra, var fanns våra atomer och molekyler då? I en stjärnas födslovåndor, i kaskader av utkastade partiklar och ämnen från en stjärna som levt och förbrukat sitt liv? I en sten, i ett träd, kanske i ett grässtrå?
Hur kommer universum att återanvända våra kemiska beståndsdelar när vi återgår till materia? Ett sandkorn, en molekyl i en trädgren, i ett blad som knoppas, grönskar och vissnar bort som när vi var en kropp av kött och blod? Eller bara partiklar återuppfångade av kosmos i väntan på att ingå i något annat?

Stjärnklara kvällar när jag så vänder blicken mot stjärnorna, dessa myllrande myriader i Vintergatans dis, vår hemadress kallas även Orionarmen, en av de spiralarmar vår galax utgörs av, och tänker att allt av vad universum består, solar och planeter, stoftmoln, nebulosor och galaxer i otaliga mängder, är en pågående kemisk process, ett laboratorium. Ett laboratorium där livets alla ingredienser finns och att denna process ständigt skapar liv och död för allt det vi är och det som omger oss. Rymden är inte öde och tom, livet finns där, vårt ursprung och vårt slut.
Svaret på den eviga frågan varifrån vi kommer är ett kosmiskt svar. Universums samlade materia är livets ursprung, det är bara de rätta förutsättningarna som krävs och det blir liv. 

Universum har skapat vår kosmiska oas och den kommer att tas ifrån oss. Lagarna som styr detta vårt universum förutsätter detta, något annat kommer istället. Så varför skulle det inte finnas liv på andra världar och en annan oas i detta världsallt där ett liv, en existens kan stå i en skog och stillsamt begrunda tillvaron medan våren anländer och tänka att det bara måste med största, tänkbara möjlighet finnas liv där ute. Tanken är svindlande. Men som sagt märkligt vore det väl annars?

 

Frid & Fröjd.

 

 

 

Anteckningar en söndag

 

 

Anteckningar en söndag, eller enbart en blank sida uppslagen, väntande förgäves på de där orden, tankarna långt nere i sina stundom svåråtkomliga djup och bottenlagringar, sökande. De finns där, rör sig långsamt stigande mot ljusets avlägsna yta. I sina första stadier oformliga, främmande men under stigandet sammansatta från tidigare oanade livsorganismer till strukturer föreställande och beskrivande något som länge försökt bli uttalat vid ytans linje.

Skriver jag nu Marianergraven, eller Marianerdjupet vilken namngivning man nu vill ge, står graven, djupet som metafor, en liknelse till det undermedvetna inom var och en av oss. Dessa outgrundliga dimensioner där våra kognitioner finns.
Marianergraven efter ögruppen i västra Stilla havet, Marianerna. Djupet mäter mer än dryga tiotusen meter. Jordens djupaste havsdjup.

Något rör sig där nere. Blänk, skimmer. Aningar. Kanske förväntningar. Det går att känna, förnimma innebörder. Tankar och funderingar. Betraktelser som kommit för att försvinna men som söker sig tillbaka. Rester av nattliga drömmar sjunkande ur medvetandet som vrakspillror. Vrakgods påväg ned mot bottenskikten. Dagfantasier sprungna i läck. Sömnlösa nätters grubblerier.
De faller, sjunker mot lager av bottenslam som bara vill finnas till för barmhärtig glömska. De dalar mot det oåtkomliga mör
kret, till ett tillstånd man tror är livlöst och för all framtid förlorat. Men livet är en ständigt pågående process. Förvandlingar sker i det vi kallar undermedvetna och så stiger nya förklarande, belysande gestaltningar mot ytan. dagar ges annat ljus. Nätter då sömnlösheten filtrerar stormar eller orkaner kan förvandlas till kav lugna. Våra sinnen genomgår märkliga ombildningar.

Jag går upp för trappan, knarrande under kroppens tyngd, klagande med ålderns rättighet.
Där står skrivbordet belamrat av böcker, papper, skrivhäften och pennor i trängsel med varandra. Ting jag roar mig med. Föremål till förgyllning av tillvaron. Skrivbordsskivan är nött, sliten, slipad av abstrakta och konkreta tankemönster. Färder genom verkligheter eller uppdiktade universa. Blekta fläckar från tidens avlagringar och avsöndring.
Skrivbordet med fönstret intill har alltid varit en tillflyktsort, eller även så en utgångspunkt. Fönstret, utsikten, har väsentligt avgörande betydelse för tankens och ögats gemensamma flyktighet, och rörelsefrihet. Låt mig säga såhär: Öppna fönster och dörrar har samma existensiella betydenhet som syret vi andas. Inneslutna och avskärmade drabbas vi så småningom av syrebrist - eller läs inskränkthet. Sinnenas vägar måste alltid hållas öppna.

Jag är ingen skrivare, ingen författare i bemärkelsen man definierar den kategorin av kreativa individer. Detta är enkom min egen och för världen obetydliga hobby och mitt tidsfördriv. Min anspråkslösa snickarbod eller hobbyverkstad, vilket man nu vill, där det går att smita undan från omvärlden när behovet tränger på. Alla är vi människor. Mycket sannolikt tarvar vi samma behov emellanåt, en plats att vara sig själv på. En stunds ensamhet med världen. Personligen kan jag också önska mig en slik plats där det egna jaget kan avlastas från sig själv en stund. Det skulle vara som att låta marken man sår få ligga i träda för att sedan ge ny kraft åt skörden.

Söndag har vi noterat. Vi lägger till datumet 12:e mars Anno christ 2017. Dagsljuset är behagligt och löftesrikt. Natten led sina timmar med slaka segel. Vargtimmens farhågor förhöll sig stilla denna natt. Vi klev ur mörkret och sömnen till förnimmelsen av uppvaknande fågelsång. Några spridda stämmor hördes. Tillförlitligheten sträckte ut handen. Vita och svarta fågelkroppar genomkorsar medvetandets atmosfär. Vemod och glädjeämnen. Livet och döden. Livets vackra höjder sträcker sig i kontrast till dödens kalla raviner. Livets strukturer. Universums ofrånkomliga lagar. Den blanka, uppslagna sidan är inte tom längre.

Frid & Fröjd.

Äldre inlägg

Nyare inlägg