Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Vad skriva. Vad berätta?

 


Vad skriva, vad berätta. Det är så tyst, så stilla bland orden. Ingen rörelse där synes, knappt en krusning över ordvattnens blanka skimmer.

En dag kommen ut ur skogen, stående vid vattnen, havet. Havet som livsnäring för människan. Havet som metafor för tankens vägar. Havet där vinden frestar mot vattenytan och en vit svan rider över vågtopparna, som denna dag, denna stund i livet. Ögonblicket. Känslan av närvaro i det för oss offantliga. Havet som poesi.

Kanske är det över vattnets vidd man måste bege sig för att hämta näring till de tigande orden, ut bland holmarna och skären, vidare mot horisonten. Hur många har inte gjort sådana resor. Metaforiska färder. Hur många har inte hämtat ordens substanser ur haven.

Skogen och havet. Himlen där över, de astronomiska vidderna. Där finns också vatten, där ute i de kosmiska vidderna. Vatten finns i interstellära moln i Vintergatan, vår galax. Så visst är vatten ett grundläggande ämne för livets förutsättningar i universum och att vår existens därmed inte borde vara den enda.

Vinden rör om och stämmer upp toner bland martallarna. Vågbrus kring klippor och stenar slipade av havet. Vatten så långt ögat når i sin färd.
Havet som en uppsamling för alla vatten, vikar, sund, oceaner. Vattnen den livsbärande kraften. Genom landskapen rinner ådror av vattenflöden, livnärande närverk. Åar, bäckar, små porlande flöden genom landskapen. Älvarna strömmar som aortor. Vattnens kretslopp som blodet i våra kärl. Väte och syre.
Det vetenskapliga namnet för vatten är diväteoxid. På Latin Aqua. Grekiska Hydro.
Där vatten finns, där har och där finns människan, där finns livets möjligheter. Så åter igen, inte är väl vår livbärande jord den enda i universum även att livets former tar sig oändliga uttrycksformer. Det känns som en underlig tanke att utan oss vore universum tomt och ödsligt.

Vatten är inte bara människans, livets nödvändiga element. Vatten är också inspirationskälla för konst, dikt och musik. Även inom religionen där vatten är renande kraften.
Den grekiske filosofen och diktaren Empodokles, omkring 490 till 434 f.kr. menade på att den cykliska verkligheten omfattar de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten. Inom litteraturen är vatten metaforen för livets resor och renande tillstånd. Hur många metaforiska resor över haven har inte beskrivits. Hur många poeter har inte fört ut sin båt från stränderna för att segla över livets hav. Hur många har sedan inte stigit i land på den andra stranden vid resans och livets slut. Metaforer.
Ja, jag står vid ett vatten. Havet och vindarna tar fart över vattenytorna.

                       

                " Havstranden, föraktad av seglare är ändå
                   en tillflykt, den enda för strandade."

Så skrev poeten och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) i en dikt som ingår i samlingen "Segel" från 1959.
Folke Dahlbergs liv var Vättern. Den var inte bara hans liv, Vättern var hans dikt och den gav näring åt hans bildkonst som han skapade med surrealistiska motiv och stämningar, likväl som dikterna - poesin. Vättern blev också hans död, hans baneman. Vid en olycka i augusti 1966 tog Vättern hans liv till sig. Ironiskt nog hade han givit sin senaste bok med titeln "Havet Slutet". Den utkom samma år som han förolyckades. Men med titeln "Havet Slutet" ville Dahlberg visa på att han börjat söka nya former för sin diktning, sitt skrivande. Så blev det nu inte.

Fortfarande kan Folke Dahlbergs poesi och konst dyka upp ur minnet och skänka drömska segel eller ordmagiska vattenspeglingar. Detta, denna dag kliven ur skogen och kommen till stranden. Dahlbergs återspeglingar ligger för den inre synen.
I de citerade raderna här ovan kan jag på sätt och vis spegla mig själv i slutraden. I skogen kan man bli vilse. När man kommer till en strand kan man mötas av känslan att vara strandad, eller om så, frånseglad mellan versraderna. Men det är en djupt subjektiv tolkning.

Ordtystnaden smyger omkring bland hällarna och de knotiga martallarnas stammar. Några av dem har jag lyckats ruska till liv, kortvarigt betvingat dem att lysa. Sannolikt är det vattnets närvaro som närt dem. Men sedan, vad skriva, vad berätta? Jag betraktar den vita svanen och de mörka vågorna.

Frid & Fröjd i världen.

 

 

 


EN OAS I KOSMOS.

 

 

Skogsduvorna anländer, den första anmäler sig från granskogens dunkel. Jag stannar vid en försänkning mellan bevuxna åsar med sten och förkastningar som går i dagen. Stillhet råder. Ett vattenflöde våren anordnar ligger stilla, mörkt i sin fåra. Marken är en tät, mjuk matta av bruna barr, utspritt ris och några döda träd.

Gran och även tall samsas här med varandra. Raka och resliga höjer de sig till en dunge vars toppar silar ljuset ner mot marken. Tanken slår mig att kanske är jag årsgammal med något av dessa träd, men i den jämförelsen är de fortfarande unga.
En gran kan bli upp mot 400 år gammal. I syd och mellansveriga omkring 200 år, det skiljer lite. Vad är dessa hundratals år av levnad mot en människas ålder?
Tallen kan bli mycket äldre. Det finns tallar som uppnått åldrar på dryga 700 år. Men i människans skogsbruk blir de sällan så gamla. När en tall är mellan 90 till 150 år, fälls den. Granen når sällan heller sin aktningsvärda ålder. Krasst kan man tillägga att skogens ståtliga barrträd i mänsklig hantering degraderats från frivuxen natur till odlade granåkrar.

Jag faller ofta tillbaka till att skriva om skog och marker, att gå i dem, att vara i dem, omslutas, lyssna för att komma närmare det universiella. Allt levande på denna vår jord tillhör kosmos, från all materia till minsta knappt märkbara partikel. Universum bär vårt embryo. Vi är skapelser ur kosmos, inget annat.
Därför och när man riktar tanken, blicken utåt mot det stora offantliga och låter funderingarna färdas genom sfärerna i det tunna hölje som omger vår jord och möjliggör livet, passerar det och fortsätter ut mot det väldiga som inte är så tomt utan fyllt av materia, kan man inte gripas av annat än förundelse.

Av allt det stoft och materia bestående konstellationerna som finns där ute, det som är vår omvärld så väl som vår egen jord och vår tillvaro inberäknad i vårt omgivande landskap, säger tanken att det bara måste existera annat liv än vårt, av något slag, någon sort där ute. Bland miljarders miljarder galaxer och solsystem med tillhörande planeter kan väl livets uppkomst inte bara hysa oss som de enda, det enda livet? Om än i andra former och stadier, men någonstans även existenser som sänder snarlika funderingar som vi gör: Är vi verkligen ensamma i denna rymd?

Vi har lärt oss otroligt mycket om universum, kan vi tycka, om dess uppkomst och utveckling, dess tänkbara slut och upphörande. Även universum har sin utmätta tid. Allt har sin tid. Det är en ofrånkomlig lag sedan alltings början. Utan tid inget liv. Men som alltid och som det brukar sägas: Ju mer vi lär oss, desto mer inser vi hur litet det egentligen är som vi faktiskt vet eller kan dra bekräftade slutsatser kring. Det vi säger oss veta om universums uppbyggnad är i grund och botten en mycket liten försvinnande kunskap. Men vi kommer inte att upphöra med att fortsätta söka svaren så långt det är oss möjligt.

Om jag så riktar tanken och blicken uppåt, utåt en eftermiddag inne i en skog när våren signalerar sin ankomst då jorden i sin rotation byter skepnad från en cykel till en annan, eller under en stjärnklar kvällshimmel, blir jag allt mer övertygad i min tro att andra livsformer finns där ute. Märkligt vore det väl nästan annars.
Och en gång, kan man undra, var fanns våra atomer och molekyler då? I en stjärnas födslovåndor, i kaskader av utkastade partiklar och ämnen från en stjärna som levt och förbrukat sitt liv? I en sten, i ett träd, kanske i ett grässtrå?
Hur kommer universum att återanvända våra kemiska beståndsdelar när vi återgår till materia? Ett sandkorn, en molekyl i en trädgren, i ett blad som knoppas, grönskar och vissnar bort som när vi var en kropp av kött och blod? Eller bara partiklar återuppfångade av kosmos i väntan på att ingå i något annat?

Stjärnklara kvällar när jag så vänder blicken mot stjärnorna, dessa myllrande myriader i Vintergatans dis, vår hemadress kallas även Orionarmen, en av de spiralarmar vår galax utgörs av, och tänker att allt av vad universum består, solar och planeter, stoftmoln, nebulosor och galaxer i otaliga mängder, är en pågående kemisk process, ett laboratorium. Ett laboratorium där livets alla ingredienser finns och att denna process ständigt skapar liv och död för allt det vi är och det som omger oss. Rymden är inte öde och tom, livet finns där, vårt ursprung och vårt slut.
Svaret på den eviga frågan varifrån vi kommer är ett kosmiskt svar. Universums samlade materia är livets ursprung, det är bara de rätta förutsättningarna som krävs och det blir liv. 

Universum har skapat vår kosmiska oas och den kommer att tas ifrån oss. Lagarna som styr detta vårt universum förutsätter detta, något annat kommer istället. Så varför skulle det inte finnas liv på andra världar och en annan oas i detta världsallt där ett liv, en existens kan stå i en skog och stillsamt begrunda tillvaron medan våren anländer och tänka att det bara måste med största, tänkbara möjlighet finnas liv där ute. Tanken är svindlande. Men som sagt märkligt vore det väl annars?

 

Frid & Fröjd.

 

 

 

Anteckningar en söndag

 

 

Anteckningar en söndag, eller enbart en blank sida uppslagen, väntande förgäves på de där orden, tankarna långt nere i sina stundom svåråtkomliga djup och bottenlagringar, sökande. De finns där, rör sig långsamt stigande mot ljusets avlägsna yta. I sina första stadier oformliga, främmande men under stigandet sammansatta från tidigare oanade livsorganismer till strukturer föreställande och beskrivande något som länge försökt bli uttalat vid ytans linje.

Skriver jag nu Marianergraven, eller Marianerdjupet vilken namngivning man nu vill ge, står graven, djupet som metafor, en liknelse till det undermedvetna inom var och en av oss. Dessa outgrundliga dimensioner där våra kognitioner finns.
Marianergraven efter ögruppen i västra Stilla havet, Marianerna. Djupet mäter mer än dryga tiotusen meter. Jordens djupaste havsdjup.

Något rör sig där nere. Blänk, skimmer. Aningar. Kanske förväntningar. Det går att känna, förnimma innebörder. Tankar och funderingar. Betraktelser som kommit för att försvinna men som söker sig tillbaka. Rester av nattliga drömmar sjunkande ur medvetandet som vrakspillror. Vrakgods påväg ned mot bottenskikten. Dagfantasier sprungna i läck. Sömnlösa nätters grubblerier.
De faller, sjunker mot lager av bottenslam som bara vill finnas till för barmhärtig glömska. De dalar mot det oåtkomliga mör
kret, till ett tillstånd man tror är livlöst och för all framtid förlorat. Men livet är en ständigt pågående process. Förvandlingar sker i det vi kallar undermedvetna och så stiger nya förklarande, belysande gestaltningar mot ytan. dagar ges annat ljus. Nätter då sömnlösheten filtrerar stormar eller orkaner kan förvandlas till kav lugna. Våra sinnen genomgår märkliga ombildningar.

Jag går upp för trappan, knarrande under kroppens tyngd, klagande med ålderns rättighet.
Där står skrivbordet belamrat av böcker, papper, skrivhäften och pennor i trängsel med varandra. Ting jag roar mig med. Föremål till förgyllning av tillvaron. Skrivbordsskivan är nött, sliten, slipad av abstrakta och konkreta tankemönster. Färder genom verkligheter eller uppdiktade universa. Blekta fläckar från tidens avlagringar och avsöndring.
Skrivbordet med fönstret intill har alltid varit en tillflyktsort, eller även så en utgångspunkt. Fönstret, utsikten, har väsentligt avgörande betydelse för tankens och ögats gemensamma flyktighet, och rörelsefrihet. Låt mig säga såhär: Öppna fönster och dörrar har samma existensiella betydenhet som syret vi andas. Inneslutna och avskärmade drabbas vi så småningom av syrebrist - eller läs inskränkthet. Sinnenas vägar måste alltid hållas öppna.

Jag är ingen skrivare, ingen författare i bemärkelsen man definierar den kategorin av kreativa individer. Detta är enkom min egen och för världen obetydliga hobby och mitt tidsfördriv. Min anspråkslösa snickarbod eller hobbyverkstad, vilket man nu vill, där det går att smita undan från omvärlden när behovet tränger på. Alla är vi människor. Mycket sannolikt tarvar vi samma behov emellanåt, en plats att vara sig själv på. En stunds ensamhet med världen. Personligen kan jag också önska mig en slik plats där det egna jaget kan avlastas från sig själv en stund. Det skulle vara som att låta marken man sår få ligga i träda för att sedan ge ny kraft åt skörden.

Söndag har vi noterat. Vi lägger till datumet 12:e mars Anno christ 2017. Dagsljuset är behagligt och löftesrikt. Natten led sina timmar med slaka segel. Vargtimmens farhågor förhöll sig stilla denna natt. Vi klev ur mörkret och sömnen till förnimmelsen av uppvaknande fågelsång. Några spridda stämmor hördes. Tillförlitligheten sträckte ut handen. Vita och svarta fågelkroppar genomkorsar medvetandets atmosfär. Vemod och glädjeämnen. Livet och döden. Livets vackra höjder sträcker sig i kontrast till dödens kalla raviner. Livets strukturer. Universums ofrånkomliga lagar. Den blanka, uppslagna sidan är inte tom längre.

Frid & Fröjd.

Jag går på promenad.

 

 

Jag andas in, kliver över dörrens tröskel.
Jag andas ut. Jag hör fågelsång från Talgoxe, Gråsparv. Några Kajor skränar åt varandra, virvlar genom luften i akrobatiska looper. Änder nere vid den ännu inte fullt uppbrutna sjöisen. Moln täcker himlen med vaga föraningar om möjlig nederbörd. Kanske regn. Kanske bara en förtätad dager.

Asfalten ligger mörk och som ett övergivet band slingrande fram. Gräset är vått. Husen står tomma eller tiger om sina innevånare. Hörs ett hundskall, befinner den sig på långt avstånd. Vinden berör försiktigt trädens grenar, vaggar dem, nuddar vid dem som till försiktigt uppvaknande. Björkar, Lindar uppsträckta mot molnen, Hasselsnår och några ungstolta Ekar med kronorna trevande mot den allomfattande skyn. Ett dämpat sus, en baston från granskogen intill svävar fram.

Andas ut, drar in marsförmiddagens plussgradiga syre i lungorna. Händer det inte plötsligt något över ängsmarkerna? En händelse bland molnen. En lucka, en öppning, en spricka, en springa som när gardiner dras bort från ett täckt fönster. Hoppet från ett ljus som faller in över fönsterkarmar, träffar tankemolnens substanser av då och nu, av kommande framtidsdagar med de närmaste prognoserna från verklighetens avvaktande yttranden. Ett ögonblick av ljus. Tankens impuls av upprymdhet.

Det rotas, det bökas, det vänds upp och ned bland ollontäckta lövbäddar, tunga av vinterfukt, mossor och grästuvor omkringkastade. I den mörka jorden avtrycket från en vildsvinsfot, knappt urskiljbart, men som en aning. En närvaro som varit. Spillning från rådjur och visst har en älg, skogens majestät, avlämnat sin egen spillhög bland tuvor, färglöst vintergräs och multnande ris. Ständigt och överallt pågår livet i detta vårt kosmiska landskap.

När vinden stannar av och molnen åter sluter sig samman, faller tystnaden. Från farleden bara anad mellan glesa stammar och bortom ett vidsträckt gärde, intet motorbuller. Tystnad, de egna andetagen allt medan världen omkring larmar, slamrar och skriker. Ljud uppfångade i medvetandet som från avlägsna kosmiska pulsarer. Noterade.
Jag lever, jag bor i en trakt, i en hembygd där om man går på gatorna stundom inte möter en levande själ, kanske ingen annan än kassören i butikens kassa - och man bär hem sina livsuppehållande förnödenheter som vore man en av de sista människorna på jorden. De egna stegen genljuder från asfalten. En utmark i världsstormens ögonvrå.

Ögonblickets stillhet, tystnaden under träden medan fåglarna tiger och vinden hämtar andan. Förgängliga ögonblick som strax slungas tillbaka in i verkligheten. In i hjärtslagens rytm. Pulsen.
Jag går på promenad genom naturmarker. Jag andas in nytt syre, fyller lungorna med framförsikter Jag rotar som skogens innevånare bökar i marken efter livets näring, bland mina egna tvivel och sparsamma förhoppningar. Kanske finns det något av hoppfullt värde att finna, något som gemensamt kan brukas till det som säger att vi alla bär ansvar för kommande dagar och generationer. Jag letar efter en öppning i molnens täcke. En varaktig strimma av ljus.

"Människan är människans vän" vill jag erinra mig från "Den poetiska Eddan". Ett visdomsord att lystra till istället för att förvandla människan till sin egen fiende.
Jag går på promenad och beaktar visdomsordet.

 

Frid & Fröjd.

Livstecken.


 En slumrande blogg gör inget väsen av sig, men snart lyfter det igen. Det behövs bara lite ny frisk luft under vingarna. 

Som en virvel är världen.

 

 

Det nya året går mot sin fjärde dag. Kalenderår efter kalenderår har man räknat ner, lagt bland minnen och andra hågkomster. Några är ljusa, behagliga och rent av vackra. Andra hyser mörker, obehag och olust. Just de sistnämnda kan tillhöra en svårbehandlad kategori. De vill inte ge sig av ner i den behagligt sköna glömskan, utan ligger där skvalpande. I bland tror man de faktiskt har försvunnit, men så händer något associerande i nuets tillvaro och vips visar de upp sig med sina  ekon ur det förflutna. Men det är de ljusa hågkomsterna man återvänder till. 

Inför ett nytt år skapar man sig ofta förväntningar. Löften avges traditionellt vid tolvslagen. Jag har slutat med det, både med förväntningar och löften. Löften har jag för den delen sällan avlagt. Det brukar bli som det tillslut likväl blir. År kommer och år går. Vi följer med på ett eller annat vis. Ödmjukt tacksam bör man vara för varje dag, varje år livet bär utan alltför stora bekymmer, besvär och smärtor. 

Vinden brusar ute i denna snart sena januarikväll. En kväll som började med snöfall övergående i kallt regn. Att säga det är kyligt ute i världen och associera till det kalla regnet känns lite onödigt. Vi är alla varseblivna om världens bistra tillstånd. Som en virvel är världen. Aldrig förr genom åren,och de är några stycken nu som jag bär med mig , har väl människors oro inte varit så påtaglig som i dessa tider. Hoppet är trotsallt det sista som viker, även att det många gånger sviktar oroväckande. Det är inte så enkelt att vara människa i en kaotisk värld,men det måste gå på något sätt i alla fall. Men det kanske bara är lätt sagt.  

2017 har det blivit nu. När jag omkring år 1970 läste Arthur C Clarkes science fictionroman 2001,kändes det som ett äventyr i en en nästan svindlande avlägsen framtid. Det årtalet är med råge passerat. När vi nu ska skriva 2017 känns det nästan som science fiction. Världen och framtiden påminner också lite om en dystopisk framtidsroman, fast mer skrämmande i vissa hänseenden. Hur som helst får vi hoppas på det bästa,tro på att det kan bli bättre, vilket beror till syvende och sist på oss själva. Att verkligheten ska överträffa en kuslig roman vill vi väl inte. 

Frid.



Min ungdoms litteratur.

 

 

 


Min barn- och ungdomslitteratur präglades av indianer och äventyrsböcker, i stor utsträckning. Indianäventyren stod mig närmast under de yngsta åren då att kunna läsa på egen hand var en uppenbarelse som hämtad ur en biblisk berättelse. Jag läste dem i den mängd tillgången gav, biblioteket det allmänna, och ett litet hemmavarande bibliotek, ett brodersbibliotek.
Det var ett okritiskt läsande med förkärlek till miljöerna i de stora nordamerikanska skogarna och kontrasten till dessa, de ändlösa präriernas vidder. Spänningen och känslan av att få uppleva vildmarken på ett mycket exotiskt sätt. Bara böckerna och den egna fantasin satte gränserna.
"Bara en gås höjer sin röst i skogen", eller något liknande har jag för mig det var Hjortfort som sade vid något tillfälle. Hjortfotböckerna skapad av den amerikanske författaren Edward S Ellis (1840-1916).
 

Kanske var han lite av en favorit, denne knivsluge skogshjälte, fram till det att jag slutligen, kan man kanske säga, begav mig ut i rymden där jag förlorade mig bland främmande världar, galaxer, strålpistoler, rymdraketer och tekniska underverk av mer eller mindre suspespekt art. Gröna gubbar, bläckfisklika varelser och galna vetenskapsmän där lättklädda damer ofta hamnade i trångomål bland stjärnsystemen, får väl betraktas lite som en fördom att genren skulle innehålla enbart detta. Men, jovisst och utan tvekan förekom dessa fenomen i riklig mängd men dock tillhörande något sämre och enklare kvalitet. Pulp Magazines kallades dessa tidiga tidskrifter för och som publicerade mängder av mer eller mindre osannolika historier av enklare format. Pulp kommer, förresten, av det engelska ordet för pappersmassa. Kiosklitteratur skulle vi kalla det för, vilda historier om inte bara rymdäventyr, utan även deckare, trillers och annat. Detta förekom från 1910- 20-talet och framåt, och var samtida med att Hjortfot smög omkring i de mörka skogarna.
Science fiction är en brokig mosaik men den innehåller så mycket mer än dessa oftast dåligt författade rövarhistorier. Mycket av genrens dåliga rykte skyller jag på den amerikanska underhållningsmarknaden. berättelser om framtiden och den gryende teknikens utveckling, industrialiseringen, en tro på en ny framtid, som det var i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, är begynnelsen till det som, när det kom till det stora landet i väster döptes till vad som skulle bli en alldeles egenartad litterär genre, Science Fiction. Hugo Gernsback hette han som får bära äran av namnet. Till en början lär han ha kallat det Scientifiction, men som sagt sedermera blev det Science Fiction.

 

Från avlägsna skogar och prärier till den så oändligt mycket mer avlägsna rymden, är naturligtvis inte bara ett stort kliv. Det är ett gigantiskt jättesteg. Ett hisnande hopp mellan fantasins världar, men i litteraturens värld är det mesta möjligt.
Rent krasst kan man säga att från det vildaste västern till rymden, följde många cowboys som sadlat om från svettiga hästar och rykande revolvrar till strålpistoler och rytande raketer. Skillnaden var egentligen inte så stor, det skiljde mest bara i detaljer och attiraljer, och miljön naturligtvis. Klientelet var i grund och botten detsamma.

Naturligtvis var det inte någon uppbygglig litteratur. Fördomar och rasism frodades. Under 1980-talet uppstod debatter om ungdomslitteraturens innehåll och dess inverkan på unga läsare. Främsta målet var B. Wahlströms ungdomsböcker, de med röda och gröna bokryggar - de nu av en äldre generation, nostalgiska. Många av dessa böcker hämtade sitt innehåll ur just dessa från det tidiga 1900-talets äventyrsromaner och den tidens människosyn med mera. Här förekom Hjortfot (av Ellis), Örnöga (av holländaren Jan Nowee1901-1958), Winnetou (av tysken Karl May, 1842-1912). Flygaren, stridspiloten Biggles av engelsmannen W.E. Jones 1893-1968. hans riktiga namn var William Earl Johns, var också en av dessa klassiska äventyr som gavs ut i romanserier för generation efter generation. Jag läste dem naturligtvis.

Debatten var på sätt och vis inte ny. Redan kring tiden för förra sekelskiftet och tidigare än så, debatterades och förfasades över den så kallade kolportagelitteraturen. Kolportagelitteratur såldes av kringströvande försäljare av enklare underhållningsromaner och häftesserier. De ansågs och med rätta, som en sämre sorts litteratur och som rent av kunde vara "skadlig". Arbetarrörelsen som stod i sin linda för bildning propagerade ljudligt mot denna skräpkultur. Men under 1980-talet gällde frågan de gröna och röda bokryggarnas vara eller inte vara i bibliotekens bokhyllor. de kom att plockas bort ur utlåningssortimentet.

Varje tidsepok präglar sin litteratur. Många av ungdomsböckerna jag själv läste var skrivna under tidigt 1900-tal. Språk och attityder stämmer inte längre så bra överrens med den världsbild vi vill att vår tids barn och ungdomar ska ge idag. Men, då när jag och generationer med mig, var unga och läste dessa böcker var det i första hand äventyret vi lockades av, spänningen, underhållningen. Litterär kvalitet eller inte. Det huvudsakliga var att få eggas av något exotisk, något som låg utanför den vardagliga verkligheten. Så är det nog fortfarande i denna turbulenta nutid.

Frid & Fröjd i december.

 

Äldre inlägg

Nyare inlägg