Visar inlägg i kategorin Vindens rörelse.

Tillbaka till bloggens startsida

Gamla Spår.

 

 

 



 



Slitna trappor knarrar.

Hembesök av gamla hågkomster smyger
genom rummen.

Golvuret slår fortfarande an tiden, om än
att rytmen rör sig med varligare hastighet mot
skymmande landskap.

Tvekan inför nästa steg på sviktande underlag.
En borttappad nyckel upphittas.
Almanackornas damm lagrat inne i förstulna skrymslen.

Rostig spik kryper ur golvets trä. Gardinen rörs av
fönstrets vinddrag.
Ärrens minnen blir åter rivna.






Gamla spår och nya stövlar.

Ommöblering med kantstötta medel.
Flyttfåglarna har återvänt till nyuppsatta holkar.

Svalorna leker i mindre antal,
men årgångsvinerna bär fortfarande arom
av mildrande omständigheter.

Åldrade vänner möts i nyanlagda parker, med
fasta handslag och återseenden
på dagordningen.





Som vore det ödets nyck.

En dag med regn och Gråsparvarna kurande inne
i grönskan,
att livet sträcker ut handen i hjärtliga avsikter.

Som vore det förverkligat ur abstrakta drömmar,
eller efterliknat sagan om Wu Tao-Zu,
konstnären som träder in i sin egen tavla,
att det ouppnåeliga ankrar i hemmaviken.

Som vore detta den naturligaste sak i världen.






Uppehåll. Paus.

 

 

 

Gymnastiska övningar.
Lär nya ordbetydelser, utökar vokabulären
och tänjer språkets spännvidd.

Ensliga rop stiger ur våtmarkerna.
Jag lämnar skogarna och skriver brev om
hemlängtan under en resa med avlägsen kust
som mål.

Kosmiska latituder noterade i dagboken.
Minnesbilder och framtidsversioner samlade
på hög.
Stärker ryggmuskler och mjukar upp leder.
Kylan nafsar i tidens steg.

 

 

Fördriver en dag vid havet.
Tätar läckor, lagar redskap efter vistelser
i stormlandskap.
Fiskmåsarna seglar under molnskyarna.

Havets öppna famn och den tunna linjen
mellan visshet och ovisshetens fäste.
Berättelsernas nålsögon.

Vågornas ystra skvalp. Årornas blad söker
fritt djup.
Anekdoter om irrfärder över sundet tar
plats i fören.
Nya rader skrivs om efterlängtade återseenden. 

 

 

 

 

Uppehåll. Paus.
Reflektioner.
Regnet drar bort. Takdropp.
Vätan mot fönstret tecknar figurer.

Ytterligheter övergår i minimalismer.
Känslan av rörelse, inifrån, underifrån,
utifrån.
Något i görningen vänder upp och ned
på tidens angivelser.

Tur och retur genom avlägsna ungdomstider.
Stannar till, hälsar på, växlar adresser.
Byter reflektioner.
Nyanlända Starar i träden byter meningar.

Vätan blänker ur asfalten.
Paus.
Vad sade den där olyckskorpen?
Drar djupa andetag. Drar upp kragen.
Går vidare.

 

 

 

 

Nya Löpsträckor.

 

 


 

1.

Hemsökelser av oinbjudna känslor.
Torkar leran från skorna.
Intryck av återkommande yrsel, staplar
förhastade meningar som griper tag i
varandra.
Regnet slår trumvirvlar mot fönsterglaset.
Vägguret noterar tidpunkten.

Tidens avgjutningar får balansen att vackla
mellan avslut och nya ansatser.
Minnet visar ytterligheter i sitt eget spegelhus,
förfalskningar granskas under lupp.

Verklighetens kalla fakta drar genom otätade
fönsterspringor.
Brev öppnas med bultande hjärta, isen låter
spänningar brista om natten.

 

2.

Tveksamheter uppställda i gryningen.
Avbrutna projekt kastar skuggor från gårdagen.
Vinden som allestädes närvarande i livets framfart
ger knuffen i ryggen.

Isen ligger kvar i norr.
I söder en kall vårdagjämning som sår anrop mellan
årstiderna.
Tänder värmebrasor i de ännu kalla morgontimmarnas
ovisshet.

Med vacklande känsla klamrar vissheten fast
vid hållpunkter.
Var isen bär vår tyngd förblir en evig fråga.

 

3.

En annan stämning än i går.
Ett annat språk att läsa meningsbyggnader i.
Molnen tecknar skuggornas rörelse över marken.
Kråkorna seglar på uppvindarna.
Landsbygdens stilla vandring genom tiden,
husen tiger stilla i förmiddagsljuset.

Några trevande tankeutbyten
strandar nere vid sjön, med otydliga funderingar
i barlasten.
Promenader genom okända moar leder
ingenstans.

Gott nog, är att finna brödet för dagen,
men vinets eftersmak på tungan kvarstår som resans
bonus.
Gröna ängar i ögats drömbild, kolstybb under
skornas sulor.
En dag faller, likväl, ljuset vertikalt ned i ordens
fästen och upplöser vemodets substans bland mörka
tvivel med en annan stämning av i går.

 

 

4.

Molnens sammandragning.
Fåglarna körar bland träden och koltrasten utför
sin aria.
Aktualiteter stöts och blöts mot varandra,
gamla skrov slits mot hamnarnas utsikter.

Måsarnas skrän över hamninloppen markerar
evinnerlighetens vingspann.
Jag skulle vilja önska mig ett dun ur den skrud
som ger ett extra andetag.

Det är lätt att tro allt förblir vid vad det är.
Farledernas rutter förblir desamma, till det att
något går i sank
och aldrig mer går att bärga.

 

 

5.

Träden suckar. Kylig kvällsvind.
Ny skymning smyger genom trädgårdarna.
Nytt schackparti. Nya positioner.
Startgroparna sopas rena.
Vit springare flankerar löpare på svart ruta.

Tid blir ett andetag.
Bonde går mot stridslinjen. Svart torn kastar
ut natten kring tända bordslampor.

Felsteg blandas i skärningspunkter.
Kungen gör rokad.
Bonde återvinner dam.
Nya positioner. Nya löpsträckor.
Spelet fortsätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Orden för ordets skull.

 

 

 

Tystnaden, ensamheten. Den aromfulla doften.
Den bittra bismaken.
Klivet över mellanslaget, till nästa textrad, gemen för gemen.
Balanserar på punkt och komma.

Känslan av att ha varit här tidigare blir överväldigande
- bland orden.
Välkända attityder. Välbekanta anleten.
Brottarknep och sedan fasta handslag.

Sångsvanarna anländer.
Dansanta Tranor steppar runt i våtmarkerna. Burfåglarna ropar
sig hesa.
Ord förvandlas till stapelvara och återigen har vi varit här
på samma plats vid flera tillfällen.
Allt kan likväl sägas vara sig likt.

 

 

Känslan av vulkanism. Kontinentalplattorna rör sig mot varandra.
Nya avstånd mäts ut.  Fraser skapar krevader i undermedvetandet.
Hit och så här långt där jorden legat i träda och träden  inte avgett
skugga, sticker frön opp.
Värme strilar genom alla vener.

Det är gott och väl när saker och ting kan fulländas i välartikulerade
former, så som glaset formas, keramiken formas.
Glas och keramik, inget annat är det. handens varsamhet.
Välmodellerat, skört. Ett lätt slag kan orsaka djupgående sprickor.

 

Känslan av vibrerande rörelse.
Kontinentalsocklarnas rörelse är den mekanism som omärkligt för
oss närmare varandra.
Kontinentalbryggor, överlappningar, svajande hängbroar.
Språkförbistringen övervinns med teckenspråk.

 

                                                           Frid

Tonläge.

 

 

 

Tonläge.
Gamla skivspår dammas av.
Isen bröt upp. Vi rodde ut.
Kraftfulla årtag, blåsor i händerna.
Arbetargrabbar.
Det sved i ögonen efter sena nätter med
vodka och hetsiga ackord.

Kråkor i kikarsiktet.
Ballader ur grammofonen. Den första stereon
i pojkrummet lämnar över åt Let´s get the Jazz.

Slumpskottet mot framtidens lyckoträff, ett
hypotetiskt sikte.
Miss.

Lever bland dagdrömmar.
Landar hårt i verkligheten.
Måndagsmorgnar, tillverkning, ackord utan
strängars toner.
Slagverkens hårda takt.
Dagsrytmer, dygnsrytmer.
Monotona tonlägen.

 

-------------------------------

 

Hack i vinylen.
Vintrar. Vårar.
Årstider.
Tankefragment kommer fram ur tö.
Vart är vi på väg?
Guds tystnad. Ordens tystnad.
Språkets tigande.

Orden kramas och fasthålles mellan tidpunkter,
smälter bort, rinner mellan fingrarna.
Vaporeras i slingor uppsugna i tystnaden.

Vad mer ville du säga?
Orden ligger i gömslen bakom tungan och förblir i
Guds enväldiga tystnad.
Bara en fråga var det.

 

 

Aningar.

 

 



 

 

Tåg rusar fram på tidens skalor, ett avlägset
klapper från skenor över våtmarker.

Aningar målas bland molnens tonskalor.
Osäkra prognoser har delats ut medan
ungdomar går förbi med utsikter för morgondagen.

Bär in årsfrukterna i flätade korgar.
Vinterkänslan kryper genom benen, frusna handslag,
några ord hastigt kastade över bord.

Flyttfåglarna  öppnade tomrummet.
Den första frosten ligger mot tröskeln.
Spisglöder och vardagliga samtal över köksbordet,
beslår molnformationernas symbolik.

 

 

 

Ostadigt.

     

         

 

 

 

Ostadigt.

 

Ostadiga vindar från nordost.
En melodislinga genom inre hörselsinnen.
Vinden doftar snö och tidig vinter.

Jag postar ett brev.
Ord till ljuset, veka som stearinlågor.
Skuggorna följer under Kajornas vingslag.
Mosaiker av löv utlagda över marken.
Tiden dröjer med svar.

 

Vinden genom vassruggar och
vatten löddrat av storm.
Tonarter genom avvägningens samklang,
känslans brännpunkt, klarhet dold i dis.
Versalernas kurragömmalek.

Vacklar och fattar balans, vid en
trottoarkant.
Ett stup i drömmens metafor.
Svindelns dans, händernas grepp i
vinden
och jämnvikt som ett brev på posten.

 

 

 

Hård vinter.

 

Frusna vatten, bristande isar.
Isens nattsånger. Ungdomens lätta
snöfall.
Ålderns bistra dagar i vardande.

Muskelryckningar i ögat.
Tidfrister rinner
ut med deadlines.
Hårdare tider än en vinter bultar
på dörrar.
Frusna händer. Stela ord.

Likväl och ändå, går lyckokänslor förbi
med klapp på axeln.
Motsatser som spe i duell lägger ner vapen.
Överenskommelser på tu man hand,
med sveket lagt bakom tungan.
Farleder öppnas.

 


 


Äldre inlägg