Visar inlägg i kategorin Nya Atmosfärer

Tillbaka till bloggens startsida

Tre Stycken

 

 

 

 

 

1.

Skuggorna kring dungen drar sig tillbaka.
Morgon.
Ljusets klarhet återöppnas och vinden föds som
metafor.

Blanka sidor bländar mot ögat.
Här ligger ett tumsfång och väntar. Omstart ligger
väl till pass i det idel uttömda, med pennans rastlöshet i startgroparna.

Vi får se hur det blir.
Man vet aldrig säkert. Ovissheten följer varje rörelse,
vakande som en uv på råttan, lyckligt ovetande i det
öppna gräset.

Vankelmodet debatterar med sig själv.
Gester och mimik. En viss koreografisk hållning.
Det finns mycket annat väsenskilt från omtuggningar
som vill komma till tals,
men det har svårt att formulera orden.

Tyngder ligger och väger mot och från varandra,
på tungan.
Man kan säga att det pågår en ständig dualistisk
kamp mellan det ena och det andra.
Det sagda och det osagda. Stötestenar som slås mot varandra.
Tvivelaktigheter och sanningssökande.

 

 

2.

Ekorna har dragits upp ett flertal gånger.
Vraken plundras när de hittas i mellanrummen.
Det har tagit slut på sjöfarandet, vilket har påpekats
många gånger.
Vattenvägarna vill likväl inte släppa greppet.
Tidiga mornar samlas vi fortfarande vid strandlinjen
för att stirra in i sjöröken.
Tala om att sjöarna och haven suger.

Inte underligt att nya ekor byggs inne i skjulen,
som i lönndom, mot en inte längre fullt trovärdig möjlighet. Gamla ränder går aldrig riktigt ur, som det brukar sägas.

 

3.

Dimman kryper över vägen.
Solens legering över snöryggarna gnistrar
och brinner ut. Brev som skrivs till nattisens toner,
handlar om tystnad.
Bäckens ström trotsar isens grepp.
Alarna står hjälplösa.
Ödsligheten mellan textens rader är en oktav
i skriftens tonart.
Endast vedyxans bett klyver kylans märg
mellan det utelämnade.

 

 

 

I anteckningsboken.

 

 

 

I anteckningsboken,
den där gamla väl nötta med tummade sidor.
Solkiga avtryck. Bläcket bleknat.
Det luktar ålder och glömska.
Sönderfallande pappersmassa.
Det doftar en annan människas närvaro.
Det anas kosmologi.
Läran om kosmos, universum, rymden av
tillblivelser.
En annan existens.

I det innersta, expansion av världsaltet.
Kärnan mellan raderna i de lästa kontexterna,
de betraktade fenomenen i dagligt sammanhang
och nattliga samtal.

När jag skriver från VERSAL till gemen, vidrörs
den kosmologiska nerven.
Utandning med accelererande galaxer.
Jag vet inte var gränsen går.
Om den finns?
Än mindre vad som kan ske när lungorna
suger in ny luft.

Just nu utvidgas tomheten.
Stjärnhoparna, ordöarna glider längre och längre
bort från varandra.
Är detta en verklighet eller enbart hypotes.
Ett drömscenario så starkt att kroppen ryser,
som av kyla.

Vid detta tillstånd, där tomheten utvidgas
kan det vara ett andrum att göra stopp vid,
vid något kommatecken,
gärna stanna en längre tid vid punkt och
undvika klamra sig fast vid utrops- och frågetecken.

Det saknas sidor, på samma sätt som det saknas
fullständig kunskap om kosmos.

Motorn startar vid första intrycket.

 

 

 

Motorn startar vid första intrycket.

Handstilen är något slarvig, rusar på.
Tålamod, eftertanke, jämförelse. Gemenernas uppbyggnad.
Är sammanhangen registrerade?
Vi har alltid något att säga varandra, men är det adekvat?

Enkelt.
Vart går färden?
Havet bakom ryggen, ingen vänder sig om.
Skogarna som inhalator.
Passerar en kyrkogård. Röda stugor flanerar vi förbi.
Kvällsmörker och regnvåt asfalt. Järnvägskorsningen är
obevakad.

Ett förlorat kommatecken, därefter punkt.
Lägger ut betoningar angående tveksamheter kring nytt stycke och
kommer att tänka på, återerinrar mig hur det viktigaste
ströks under med tjockt streck. Blyertsen gick lätt av.
- Ja, minnesfragment.


Det är annorlunda nu för tiden.
Har svårt att hitta rätt spåravgång. Tidtabellerna är tveksamma
och otillförlitliga.
Missmod med tvära kast i känslolivet varierar havsnivåerna.
Förhåller det sig inte närmare till världen där borta?
villfarelser ligger nära tillhands.
Det är bara en tanke, för plötsligt svävar vi i det abstrakta, utan
kärna, bara skalet runt det fördolda, det vardande utan ord.
Det väsentligas undanflykt från gestaltningen.

Bilden inuti låter sig inte beskrivas utanpå.
(kontraster)
Denna förhastade handstil jag använder för ordflödet syns
naturligtvis inte sedan ytskiktet behandlats.
Motorns tickande urverk.
Katten spinner. Två punkter smälter samman. Självklart
finns här en grundform, dold i gräset, bland de vildvuxna
snåren och att orienterarna lägger kompassen över kartorna.
De beräknar longituderna. Mäter varandras avstånd och
upptäcker en hemlig gång i undervegetationen.

 

Ensamhet, så slutligen.
Kosmisk känsloberöring. Andas in grandoft.
Hundens skugga vid min sida och ett fotografi i bakfickan.
Samlar på sentenser och minnesbilder. stannar tillslut vid bäcken
och låter språket, orden rinna förbi.
Stänger av motorn.

 

 

Och i tidens flöde.


Trädgårdarnas liknelser ansas.
Skrapade mossan från en stenhäll. Rev en gammal stenmur.
Lagade ett staket på trädgårdens baksida.
Det blev eftermiddag.

Hägern flög över gårdstunet med åskvädret i släptåg.
Tystnaden släppte nålarnas tordön till marken.

Regnet kom och tvättade ådrorna rena.
Dimman steg kring skogsbrynet och gamla slitna minnen
ingen längre orkar släpa, inneslöts i förgängelsen.
Under natten lyste stenarna klart och det var alldeles
tyst. 

 

 

 


 

Tredje utandningen.

 

 

Och vad ser vi nu?

Speglingar i vattenytan. Öarna ödsligt belägna i ljusflimmer.
Kisar med ögonen. Vinden och tanken lika ostörda i
förhållande till varandra.

En segelbåt drar vind i seglen tidigt en morgon med dimma
och når klar kust vid middagstid.
Ödsliga skär där Skarvar vakar.
Andäktiga stränder inväntar måsarnas skrän.
Landtungor i diset där lätta vindar hämtar andan.

På torgen, människors outgrundliga väntan.
Här söker man
förgäves något annat, något specialiserat verktyg.

Klar rymd över ängarna bär doft av friskhet.
Där borta fortfarande kontakten med vatten - alltid en förbindelse.
Lungorna fyllda. Klarhet i alla sinnen. Seglen spända.

De gamla höskrindorna är fortfarande i arbete.
Orden ur din
egen penna kan likaså och alltfort i rörelse krypa ner under jord,
slå följe med mullvadarna.
Här stöter vi på en punktlik sten.

 

Det förhöll sig sålunda.

Vi drogs till havet.
Vågskvalp i varje tankekorn som grävt sig in i berget.
Porösa bergarter och fingertoppskänsla.
Ytornas öppenhet låg framför iris. De fasta punkterna fick
uppsökas med förprogrammerade instrument.
Fixpunkterna korrigerades noga.

Fast mark låg översållad med förutsättningar,
men vi tog vägarna förbi och skrev aldrig under några
bestående kontrakt med de livsbejakelser som
fanns tillbuds.

 

Allt detta är bara skuggor.

Askor ur en spasmisk grimas jag kastar ifrån mig,
som clownen kastar masken efter varje föreställning.

Vänder ofta blad. Andas in. Andas ut.
Gyckelspel.

Rastlösheten är ett ogräs.
Nässlor bränns när man går barfota genom bestånden.
Ibland krävs offrande, lidande före reningen av blodet
och kroppens begär.
Begären som tagit grepp med fot och rot.
Därefter lugna andetag, rymdens klarhet
en vacker vårkväll.

 

Livet vilar i näthinnorna och

drömmarnas förankring.
Kalejdoskopen blandar färgerna och jag vrider och vänder
det förflutna.
Varje stavelse innehåller frön. Jag sår. Jag låter det gro.
Jag skördar. Jag bärgar hem. Hästarna drar och skrindorna
knarrar.                         Det är som att ingenting hade hänt.
Ladorna fylls.
Om hösten krattas löv.
Minnen bränns till aska och svalnar under snön.
Nu kan vi andas ut.

 

Här bryter vi slutligen upp en sten.

Här vänder vi på en rötstungen bräda. Det är ett tillstånd
av melankoli ögonblicket lämnar efter sig.
Temepraturen stiger. Rummen värms upp och
vekarna förkolnar.
Medvetandet ändrar läge.

Bilder, tunna skikt av figurationer seglar ut över
imaginära kontinenter.
Pennan är ett roder, så gott som något.
Havets rymd. rymdens ocean.
Vi möts däremellan.

Vågorna slår mot land.
Vinden flyr genom vassruggarna.
Vart var vi påväg
genom ruinernas tomrum?
Tärnorna svävar på målet. Spår i leran.
Sprickor i keramiken.
Vita fossiler framträder ur marmorn. Barnets hand
stryker över violinens strängar. En klang.

Temperaturen stabiliseras.
Här lägger vi tillbaka den sten som brutits upp.
Medvetandet går till nästa kammare.

Här möter urberget.

 

Andra utandningen. Ögonblickets utkast.

 

Det bör kanske sägas, läggas till. Orden faller i varandra,
ur varandra, bredvid varandra.

 

Där kommer de i rad, på led, i bredd.
Sida vid sida. Par om par i klungor utspridda,
skingrade, återförenade.
Hand i hand.Ystra kalvar.
Springer i kapp med varandra,
korsar varandras stigar - det ligger sjöland emellan,
sankmarker, några bergknallar.
De formas, sträcker halsarna eller är det kapitälen?
Är det vinspetsar? bevingade ord?
Inga ljud hörs.
Vem ropar likväl ur okända marker?

Stararna anländer först. Spränger mållinjen.
Katten intar skrivbordsplatsen. Lejon ryter
mellan bokpärmarna.
Snöryggar ligger utanför fönstret. Det döda
gräset är färglöst.
Det sitter några kvardröjande domherrar i träden.
Promenadstråken trampas upp.

Här kommer de!
Marscherar förbi milstolpar och granskogar.
Duvorna ruggar. Takdropp hörs från någonstans.
Är det uppvaknandet som porlar.
Isen kalvar ännu en gång.
Entita. Gråsparv.
Sitter stilla, tillbakalutad. Här kommer de
med tassande steg, tvekar inför adressen.
Går i led, går i takt.
Väntar inte på hämningar.
Här anländer de. Rakt på.
Orden!

 

 

Skrivbordsskivan nöts. Färgen flagnar. Tomma bläckhylsor
kastas.
Tiden löper maraton, varier med gatlopp. Påkar och tomahawker.
Melankoli. Eufori.
Håller vi på att tappa tråden? Ordningen i leden är kaotisk.
Versfötterna snubblar mellan raderna.
Meditation. Fokusering. Uppbrott.

Entitan i trädet utanför fönstret. Grenarnas vaggande vagga.
Blåmesen där nere i gräset ger variationer av högt och lågt.

Noterar solens läge, skuggans fördjupning.
Hoppar över väsentligheter inga ord finns för.
Skuggorna djupnar alltmer.
Bråddjup i det grumliga ögat och bortglömda vrakspillror.
Frustration.
Något outtalat trycker på en känsla utan utlopp.
Katten jagar sin egen svans.

 

Per automatik löper orden i DNA-spiraler.
Ingen utvinning.
Kärnklyvning. Delade meningar. Tungor i lönndom. Fantasin
når världens skrivbordskant.
Halvåtta återvänder svanar.
Trumpetstötar ekar under kvällsrodnaden. Klar sikt, kylig
natt marscherar fram. Vindstilla där meningsbygnaden
balanserar mellan komma och punkt.
Utropstecken!

Vindilen lyfter fjäderskruden.
Vingpennan slits av och doppas i bläcket.
Skrivkramp. Tänker på befrielse, en frälsning, en nåd
i skrivandets kölvatten.
Måsarnas vilda skrän där ute ifrån det verkliga
havets tunna rand.
Handskrift. Det nya klär om till det gamla och värmer
en frusen ven invid stearinljuset.
Vekens skugga dansar älva likt.

Lägger undan parenteser för natten. Bryter sönder kolon.
Upprättar bindestreck. Tystnad, stillhet.
Trumpinnen slår an cymbalen.

Orkesterslut.

 

Andra akten oförväntad.
Orkestern stämmer stråkarna.
Basunen bärs in från Jerikos murar.
Trumskinnen spänns med nervtrådar och
åskmuller.
Violinernas samklang.

Jag drar ett djupt andetag. Rummets akustik genererar
pukslagen, hjärtats rytm.
Förväntningar brister som strängar i ett solo.
Konsertlokalens förväntningar väger för eller mot.
Sorlets översvämmande stegring, åtföljt av presumtiva
applåder.

Trumpeten skallar och tystnaden faller.
Ord studsar mot publiken. Stråkens trötthet
kan avläsas ur taglet.

Murbruket gjuter fast och melodierna ligger löst svävande ovanför.
Still Going (en parentes).

Det går tungt i uppförsbackarna.
Lungorna spjärnar emot.
Utandningen väser ut notskrifter, staplade
i marginalen och snart förväntas dirigenten göra uppror.

Hemmavid, nere i källaren, odaterade förrådsutrymmen, sönderbrutna orsakssammanhang.
Konservburkar.
Letar efter stil och en sammanhållande struktur.
Hoppar mellan raderna, navigerar tankebanornas planetsystem
mot kronologiernas harmoni.
Cirklar runt i skrivandet för anteckningens skull
- skrivandet.
Musiken. Tonerna.

Orkesterslut. Ridå.


 

 

 

 

 

Skrivövning.

 

Skrivövning. Här börjar vi.

Lockelserna avtar år från år.
Reslusten kärvar. Benmusklerna stramar.
Vi stannar kvar längre hemmavid.
Utflykterna vidtas i allt snävare kretslopp.
De flesta av oss återvänder efter nedkortade bortavistelser.

Vi kommer tillbaka över gärdet. Haltar lite lätt, för övrigt går det bra.
Alla tillgängliga byten där ute, där de forna cirklarna mättes ut, är uppsnappade, hemburna med näbbar och klor.
Allt vad som återstår har blivit belagt med lägre affektionsvärde.
Till äventyrs är det bara tillfälligheter det är fråga om, just nu drar fåglarna och rådjurens närvaro högsta värde och prioritet.

Andas in. Andas ut.

Med permanent fästpunkt i tillvaron, hemvisten okuvligt fastklamrad
vid grunpelare, ivrar djupgrävande arkeologer på restaurering av barndomens hafsigt sammansnickrade beskrivning.

Jag utsätter mig själv för analys och åstadkommer ett par väl dolda kojor inne i snårskogen. (Ingen ska få veta).
Doft av jord och fuktig mossa. Ett par fragmentariska föremål formgjutna för ett barns handgrepp framträder.
Vad mer? Frågetecken?

och...

Privat rör jag mig ofta tätt intill myllan.
Avläser jordlagren, tummar på mantelskorpan. Att dra ett streck över barndomen har i sig varit ogörligt, kommer så att förbli.

Nej, min barndom var inte usel.

Drar in luft.

Till vad nytta, till vad gagn sätter jag spaden i jorden?
Tombolan innehåller inte den sortens arkeologiska vinster.
Besväret med nya omfattande utgrävningar avskräcker.
Nya rön kan lätt missuppfattas i den tolkningsbenägna
omgivningen.
Punkt här.
Spaden slog i sten.

 

Nya andetag.

Urverkets tickande. Lodet sjunker.
Andning.
Marken agerar gungfly. Redan inpräntade misstolkningar armeras ytterligare.
Riskerna och riskgrupperna vägs mot varandra.
Språkligen.
Bokstav för bokstav.
Ord för ord.
Nya strategier kontra de äldre. Hur ska vi ha det, nu?
Inget nämnt. Inget glömt.

Historien reviderad, omskrivning i nya formuleringar pågår.
Vacklar än hit än dit. Blyertsen går av.
Ett och annat snedsteg, på stegar och trottoarkanter - det känns
som en upprepning. Ett tarvligt uppträdande inför publik, vid något tillfälle under senantiken.
Inget nämnt. Inget glömt.
Ser ut genom dethär fönstret.
Gammalt krigsglas. Färgen flagnar. Omformulering.
Dethär förbannade fönstret.
Vad har det med historiska omskrivningar av livet att göra?

 

Verkligheter i dagens ljus?
Svalorna stannar kvar, svirrar förbi
glasrutorna.
Sorglösa individer.
Vi håller oss själva kvar, men det stormar kring Medusas flotte.
Vulkaner sänder vibrationer genom mantelskorpan.
Inställda flyg.
Punkt.

Silar luften mellan tänderna. Vi har lite svårt med kommunikationen. Långa avstånd.                                        Underjordiska kopplingar.
Känns också som en sorts upprepning av upprepningen.

Svalorna fortsätter behärska luftrummet. Marken fortsätter agera gungfly. Det redan inpräntade hugget i nekrologens presumtiva text. Eller.....
nya fakta i dagens ljus, under molnen, mellan gliporna där solen bildar ljusbrytande kroppar.
Skeppsvrak bärgade. Kaptenens loggbok minutiöst uttolkad ur bottenslammets sediment.
Vad stod skrivet?

Kommer vi någon vart? Vad är det vi rör oss omkring?
Barndomen den gäckande skuggan som aldrig erövrat ett språk?
Men han, den där killen, lekte ofta Willhelm Erövraren.
Kanske är en utgrävning planerad. Vem vet?
Kanske, kankse inte.

 

Och......
vi hoppar över några kommatecken och punkter. Lämnar utropstecken till någon annan. Frågetecknen kan vi gräva ner i trädgårdslandet.        Pratet är bara prat.
De största fiskarna ligger kvar i vassen.
Inget nappar. De tiger, de som har något att undanhålla.
Skorna har fått trasiga sulor.
Det har varit långt att gå fram till nu.

Kastspöet står i farstun med trasslig rev. Man kan prata och skriva om vad som helst, men ibland måste innehållet lämna ifrån sig resultatet med extra knorr.
Att aldrig komma till skott är som när man går och går och tillslut får vända om med just hål i skosulorna, utan att ha hunnit fram till punkt, ännu sämre till ett kommatecken felplacerat.

En passus som rastplats. Man måste ha ett mål....här slutar vi.

 Andas ut.

 


 

 




 

 

Utandning.

 Utandning, rakt ur ögonblickets infall.

 

 

 

Handstilen snubblar mot det oläsliga.
Det handlar om acceleration, om att vara
rapp i handlingen.

Handens rörelse flåsar tanken i nacken.
Utandning. Inandning.

Starten går långsamt.
Kulspetsen rullar igång utför en
ständigt forcerande utförsbacke.

När allt eskalerar blir handstilen
andfådd.
äldre män som fattar pennan skriver för
sina liv.
Här och var stapplar de fram mellan
minnesstolparna, tar omvägar kring
symboliska markeringar i marginalen.
Ytorna är nötta, nerslipade som av
havets vågor.

 

 

Till först
låt oss börja om igen. Låt det som varit vila i frid,
ta nya årtag.
Ekan är renoverad.

Pojken var rödmosig om kinderna,
han hade så bråttom och farten ökade av sig själv.
Det gick fort undan.
Femtio år senare är han blek och mager.

Tystnaden varade allt för länge.
Poeten kramade tillslut tomma pennor och rimmen låg döda redan i gryningen.
Natten levde sitt eget liv.
Narrarna duellerade på liv och död,
med varandra.
Skogsgläntorna där trollsländor prövat vingarna
och där ordets innebörd föddes ur ingivelsens bäckflöde
var en oas nu skövlad av skogsmaskiner.

 

Vad enkelt det är att strosa omkring i en oskyldig dagdröm.
Vara naiv, skratta åt det olustiga som i grund och botten är allvarligt.

Man kan hålla sig för skratt åt skrattet.

Minnet har blivit jägare med examensbetyg och gevär på axeln.
Viltet flyr och gäckar siktet.
Vittringen driver ständigt i motsatt riktning.

Låt oss börja om igen.
Här har impulserna tagit slut.
Vardagen lika grå som vintermolnen, det ser inte ut att ljusna.
Vi dricker oss berusade i den naiva tron att bli odödligt förklarade genom språket.

 

In andning. Utandning.

Narren tröttnar på sig själv. Masken håller inte måttet. Föreställningarna går dåligt. Biljettintäkterna uteblir.
Snön faller allvarligt redan i november. Dramatiken återvänder i januari.
Stegarna reses mot takåsarna, snön tynger. Det är bara råkall verklighet.

Inget att notera.
Monologerna ströks ur manus.
De nya dialogerna finputsas.
Själen, det vackra ordet, den sköna beskrivningen är inriktad på ramverket.

Uppvärmning före start.
Scenljuset. Dekoren.
Utandning efter maratonloppet. Mer inträffar inte för tillfället. Betingelserna ligger långt utanför marginalerna och låter sig knappast vidröras.

Obegripligheter kastas åt sidan. Sidorna, de dyrbara, ägnas åt oväsentligheter.
Men även bisaker kan ha grund i det väsentliga.

 

Fönsterutsikt.

Inandning. Utandning.
Vardagar. Täta hjortronsnår.
Gråpäronkart. Svalor i luften.

Förr gjorde svalorna sommaren, svirrade. De är färre dessa dagar. Mer av annat, vad det nu är.
Exentriskt i väderlekarna.

Vi trevar efter snabba förklaringar. Vad än det är tänkbart - till svalornas glesa tal. September kan kännas övergiven redan före flyttfåglarnas avvfärd.
Grå himmel tömd på uppenbarelser. Tystnaden bland snåren. Nere på marken, vid rotsystemen, i gräset, igelkottarnas drastiska försvinnande. Inte ett ord har ljudit i etern om detta.
Inte ett prassel kring rishögarna. Alla tillfrågade rycker aningslösa på axlarna.

Rätt och slätt har vi med förändringar att göra.
Svar anhålles. Förtydliganden, om så intrikata.

 

Drar in luft. Andas ut.

Det är som att gå till botten i sig själv, för att utröna varför det där uppropet lades platt till marken och aldrig tilläts resa sig i sin fulla längd, även att det hade varit och kunde vara befogat vid åtskilliga tillfällen.
Fler under senare tid.
Förvisso en helt annan, men väsentlig, fråga. På denna punkt blir det bara än mer invecklat när grundläggande utredningar äskas. Det handlar, som sagt, bara om förändringar kring vardagligheter.

 

Vänder på klacken.

Katten kom hem med sparvungen i munnen.
Naturlagarna är okuvliga.
Hunden reser sig ur legan, vittring inställd.

Bara människan kan frigöra sig från det oskrivna och tillägna sig det skrivna, även att det är en del av naturlagarnas egen självförsäkring.
En klausul inom lagens ramar.

 

Paus................................................................

 


 

Äldre inlägg