Visar inlägg i kategorin Anteckningar & Noteringar.

Tillbaka till bloggens startsida

Allt rör sig.

 

 

 

Onsdag. Vad säger vi? Vad gör vi?
Nej, det är inget speciellt, bara en helt vanlig onsdagsförmiddag mitt
i den pågående veckan i den alltjämt pågående tiden.
Allting rör sig. Pennan snirklar sig framåt i anteckningsblocket.
Datorn värmer upp. Sannolikt har jag sagt det tidigare; jag upprätthåller
ett visst  tillstånd av hatkärlek till datorer. Tilliten till dessa apparater är
minimal, sålunda är skepsisen stor var gång jag tar den i bruk, detta
teknologins påtvingande redskap.

Å den andra sidan i denna tid när alltmer kontakt och kommunikation
sker med teknikens och elektronikens hjälp, står man sig slätt utan och
när det behagar krångla. Ja, vad gör man då? när teknikens under inte
vill det man föresatt sig att använda den till. Jag tror det kan leda till en
viss känsla av stress. När lyset slocknar sitter man där i skummet och kaffebryggaren fungerar inte. När datorer och mobiler slutar fungera sitter
man där avskärmad från det mesta och vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Lyckligtvis brukar det lösa sig, även att det ibland tar lite tid, tid man kanske upplever att man inte har.

Så har det blivit. Så är det. Gåspennornas tid tog slut. De raspande
stålpennorna har tystnat. Skrivmaskinernas knatter är ett minne blott.
Datorerna susar. Allt rör sig, framåt. Det onda följer med det goda, likväl
längtar man, stundom tillbaka till en tid där man bestämt sig för att det var
betydligt bättre än vad det är i dag. Men sanningen, när man letar upp den
säger något helt annat; den säger att så var det inte allls. Det var inte bättre i många avseenden. Det rör sig enkom om glorifiering.

Allt rör sig, framåt och i cirklar. Katten håller ständigt ett vakande öga på
fågellivet. Gråsparvarna bygger bon. Stararna spanar ut över nejden från taknocken. Ännu har inte Ormvråkarna varit synliga, men paret Kanadagås passerar nästan punktligt var morgon och kväll med sträckta halsar
annonserande sin avgång och ankomst från och till den närbelägna insjön.
Idag lyfte de under uppklarnande himmel.

 

För att göra ett tvärt kast, en snabb häftig gir, ett hastigt kliv över till något
helt annat. Månen, vår följeslagare. Även den rör sig, vilket vi alla vet. Men
inte bara att den troget cirklar kring vår Jord, lyser upp våra nätter, lockar
och triggar vår fantasi, kanske mera förr än i nutid, utan att den i sin rörelse,
i sin tillsynes fasta bana faktiskt med 3,8 centimeter per år avlägsnar sig bort
ifrån oss. Någon gång i en kommande kosmisk framtid kommer den att släppa greppet och bli en alltmer självständig kollega där ute i solsystemet.
Sålunda kan man redan nu konstatera att det var närmare till Månen när de
första människorna, Armstrong och Aldrin, satte de första fotavtrycken i Stillhetens hav - platsen där månlandningen skedde 1969 - än vad det är nu.

Ja, som sagt. Tiden och rörelsen och att denna förfogade tid här vid
datorskärmen rinner ut. Att vardagslivet pockar på uppmärksamhet. Obönhörligen. Att detta inlägg inte riktigt blev vad det var tänkt, kanske. Enbart några hastigt påkomna formuleringar. Så får det bli för nu.

                                                         Frid och fröjd. 

 

 

 



 

 

Fredag 4 april.




Fredag kväll, helt vanlig och inte mer med det. Vad man nu lägger i betydelsen helt vanlig. Svaret blir subjektivt, sannolikt. Inte mer om det. Det har blivit fredag och slut på arbetsveckan.

"Var är du mitt skratt?" Jag vill tro att det var den burleske och matglade jätten Gargantua som utropar detta i Francois Rabelais (1494-1553) skälmhistoria. Han var trots allt inte särskilt trevlig den där Gargantua, han tog sig gärna ett skrovmål på någon stackars mänsklig varelse. Naturligtvis är inte det mycket att skratta åt.

Det är bra att skratta, bra för kropp och själ har man lärt och att det förlänger inte bara mungiporna, utan även livet till viss del. Denna konvulsiviska sammandragning i buken med stötvisa luftströmmar genom struphuvud och stämband, sänker stresshormonerna i kroppen. Risken för depressioner minskar och man blir mera kreativ, tankarna tänker inte så dystert. Så är det sagt och lärt.

Ett gott skratt är även bra för blodtrycket, även att jag personligen inte märkt någon positiv påverkan, än så länge. Men ibland är det också svårt att skratta. Det vill sig inte, särskilt inte under sådana politiska oroligheter vi haft i Europa senaste tiden och som fortfarande pågår. Skrattet fryser på något vis inne, så att säga. Undrar hur mycket det påverkar de så kallade positiva effekterna i kroppen? Eller?

Jag frågar mig. Är skrattet översk(r)attat? Är det bättre att inte skratta så mycket? (Faktiskt är det mycket lätt att hålla sig för skratt i denna värld.)

I ett nummer av tidskriften Allt om Vetenskap, för en tid sedan, kan man i en liten notis läsa följande rubrik: "Skrattet är livsfarligt." Några forskare i England har kommit fram till att skratt kan frambringa både hjärtinfarkt, brusten matstrupe och även påverka till utvecklandet av astma. Detta låter naturligtvis inte bra och lockar absolut inte till skratt, vilket kanske är meningen, det är ju livsfarligt. Som slutkläm tröstar forskarna med att skrattet trots allt överväger, alla lägen. Efter att ha läst det lilla inlägget skulle man kunna tycka att skratta lagom alltid är bäst.

                                                          Frid

31 mars.

 

 

Andas in. Andas ut. Blåser liv i en slumrande blogg.
Byvägarnas övergivenhet och en rastlöshet som tidigt denna
morgon kryper utmed skogsbrynet.
Inhämtning av morgontidningar och världens alla rubriker.
Därefter daglig motion längs rasbranterna i livet och verkligheten.
Nej, det är inte så allvarligt som det låter, men med världen runt
omkring vet man aldrig när den rasar ner i sin egen fallgrop.
Hoppet är trots allt det sista som dör, även att det kan vara mycket
långt borta ibland. 

För omväxling råder en lediga dag som i personlig åtanke tycks väl
förkänad. Man tackar sällan nej till flera om och när de behagar sig.
Det är detta med att andas ut för att sedan andas in nya krafter, stärka både kropp och själ. Ett ytterst viktigt moment i många människors vardag,
men som kanske och tyvärr sällan låter sig göras. Arbetslivet hyser en förmåga
att ständigt hålla oss under sträng kontroll.


Kyliga nätter och omställning av klockan, detta dumdristiga påfund vi årligen drabbas av sedan 1980.
Vår invaggade rytm och fas med naturens gång som åter ska justeras i våra kroppar, för att när den blivit installerad, inkörd och kommit till vana, åter ska ändras om. Vridas tillbaka. Tillika byter vi från vinter - till sommardäck.
Men det är ju en helt annan femma. Tiden rusar iväg, det tycks inte vara speciellt långt mellan varven. Men urets vridande fram och tillbaka borde få överges och
att vi behåller vår standardtid.

Nåväl. Allt för idag. På återseende i april.

                                                                       Frid.


 

Ett par anteckningar.

 

1. 

Jag är ingen morgonmänniska, jag föredrar sena kvällar och nattens första timmar. Likväl är detta kluvet, en motsats till verkande biologiska klocka. Det finns mornar då väckaruret inte behöver kalla till brutal uppstigning i ottans mörker. För så är det, så förhåller det sig att vissa mornar har guld i mun, som ordspråket säger.


Fortfarande ruvar mörkret, men det är en tidsfråga. När och om jag når punkt och slut, har ljuset luckrat upp mörkret där ute. En ny dag har kommit, efter en morgon med de första låga temperaturerna, minus tolv grader. Vintern ger sig till känna på riktigt. Jag vet inte om jag tycker om det längre, kylan som biter och nafsar i skinnet som en retlig hund. Snön som ska borstas från bilar och vindrutor som ska skrapas, utfarter och trädgårdsgångar som måste skottas. Vägar som fortfarande ligger i väntan på snöplog, vållar ofta vissa problem i vardagen. Det vet ju alla.


Å den andra sidan har varje årstid sin tjusning, men det är alltid enklare under de något varmare perioderna, årstiderna.
Det första, riktiga snötäcket för säsongen, kom med senaste stormen. och när vinden lagt sig till ro, trädde kylan fram. Ett lysande landskap kryper fram ur gryningsdunklet. Vackert, ja. Även vintern har sin skönhet, men bara om man slipper frysa, inte behöver tänka på hur dagen ska överlevas i de karga och bistert kalla livsvillkor vintern kan ställa upp. Om man vet att de livsnödvändiga resurserna för överlevnad finns är allt gott och väl, då kan man unna sig betraktelsen av ett vackert snöpudrat, gnistrande snölandskap.

Men det kan komma en tid, någon gång i framtiden när vintern med snö kommer att vara mer eller mindre ett undantagsfall. för några årtionden sedan var detta en främmande tanke. Världen gick snarare mot en ny istid. Den prognosen hörs aldrig i denna tid. Kanske ska man passa på att uppskatta årstidernas växlingar  för vad de är.

 

2.

Veckan som varit har hemsökts av ännu en storm, det har väl ingen boende i våra sydligare landsända undgått. Många drabbades gruvligt, andra fick det något lindrigare. Ute i Europa slog den hårt på många platser, i England, Polen, Danmark. Sven som den kallas här hemma, var en dödlig storm och på sina håll värre än Gudrun för ett antal år sedan.
Jag har nämnt om klimatförändringar i tidigare inlägg, klimatet berör och tankarna kan inte skjutas åt sidan. Det är förändring i görningen och den är inte positiv.

Den största nyheten, om än sorglig och beklagande under veckan är Nelson Mandelas bortgång. Mandela kom att bli en av världens mest kända politiker och ledare. 95 år gammal lämnas hans livsgärning nu åt historien. Mängder av människor söker sig till hans hem för att visa sitt deltagande. Frågan är vilket arvet efter honom kommer att bli, hur det kommer att förvaltas åt framtiden.

 

Det får vara allt. Återkommer.                       Fridens.