Vad skriva, vad berätta. Det är så tyst, så stilla bland orden. Ingen rörelse där synes, knappt en krusning över ordvattnens blanka skimmer.

En dag kommen ut ur skogen, stående vid vattnen, havet. Havet som livsnäring för människan. Havet som metafor för tankens vägar. Havet där vinden frestar mot vattenytan och en vit svan rider över vågtopparna, som denna dag, denna stund i livet. Ögonblicket. Känslan av närvaro i det för oss offantliga. Havet som poesi.

Kanske är det över vattnets vidd man måste bege sig för att hämta näring till de tigande orden, ut bland holmarna och skären, vidare mot horisonten. Hur många har inte gjort sådana resor. Metaforiska färder. Hur många har inte hämtat ordens substanser ur haven.

Skogen och havet. Himlen där över, de astronomiska vidderna. Där finns också vatten, där ute i de kosmiska vidderna. Vatten finns i interstellära moln i Vintergatan, vår galax. Så visst är vatten ett grundläggande ämne för livets förutsättningar i universum och att vår existens därmed inte borde vara den enda.

Vinden rör om och stämmer upp toner bland martallarna. Vågbrus kring klippor och stenar slipade av havet. Vatten så långt ögat når i sin färd.
Havet som en uppsamling för alla vatten, vikar, sund, oceaner. Vattnen den livsbärande kraften. Genom landskapen rinner ådror av vattenflöden, livnärande närverk. Åar, bäckar, små porlande flöden genom landskapen. Älvarna strömmar som aortor. Vattnens kretslopp som blodet i våra kärl. Väte och syre.
Det vetenskapliga namnet för vatten är diväteoxid. På Latin Aqua. Grekiska Hydro.
Där vatten finns, där har och där finns människan, där finns livets möjligheter. Så åter igen, inte är väl vår livbärande jord den enda i universum även att livets former tar sig oändliga uttrycksformer. Det känns som en underlig tanke att utan oss vore universum tomt och ödsligt.

Vatten är inte bara människans, livets nödvändiga element. Vatten är också inspirationskälla för konst, dikt och musik. Även inom religionen där vatten är renande kraften.
Den grekiske filosofen och diktaren Empodokles, omkring 490 till 434 f.kr. menade på att den cykliska verkligheten omfattar de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten. Inom litteraturen är vatten metaforen för livets resor och renande tillstånd. Hur många metaforiska resor över haven har inte beskrivits. Hur många poeter har inte fört ut sin båt från stränderna för att segla över livets hav. Hur många har sedan inte stigit i land på den andra stranden vid resans och livets slut. Metaforer.
Ja, jag står vid ett vatten. Havet och vindarna tar fart över vattenytorna.

                       

                " Havstranden, föraktad av seglare är ändå
                   en tillflykt, den enda för strandade."

Så skrev poeten och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) i en dikt som ingår i samlingen "Segel" från 1959.
Folke Dahlbergs liv var Vättern. Den var inte bara hans liv, Vättern var hans dikt och den gav näring åt hans bildkonst som han skapade med surrealistiska motiv och stämningar, likväl som dikterna - poesin. Vättern blev också hans död, hans baneman. Vid en olycka i augusti 1966 tog Vättern hans liv till sig. Ironiskt nog hade han givit sin senaste bok med titeln "Havet Slutet". Den utkom samma år som han förolyckades. Men med titeln "Havet Slutet" ville Dahlberg visa på att han börjat söka nya former för sin diktning, sitt skrivande. Så blev det nu inte.

Fortfarande kan Folke Dahlbergs poesi och konst dyka upp ur minnet och skänka drömska segel eller ordmagiska vattenspeglingar. Detta, denna dag kliven ur skogen och kommen till stranden. Dahlbergs återspeglingar ligger för den inre synen.
I de citerade raderna här ovan kan jag på sätt och vis spegla mig själv i slutraden. I skogen kan man bli vilse. När man kommer till en strand kan man mötas av känslan att vara strandad, eller om så, frånseglad mellan versraderna. Men det är en djupt subjektiv tolkning.

Ordtystnaden smyger omkring bland hällarna och de knotiga martallarnas stammar. Några av dem har jag lyckats ruska till liv, kortvarigt betvingat dem att lysa. Sannolikt är det vattnets närvaro som närt dem. Men sedan, vad skriva, vad berätta? Jag betraktar den vita svanen och de mörka vågorna.

Frid & Fröjd i världen.