Ett spår genom vintern, från något mot något.
Genom snön går livet vidare. Fotspår, harspår, räv, vildsvin. En älg har under natten korsat över gärdena. Vintern satte sina spår medan Lokatten tog flyktigt lätta steg över vägen.

Snön har dalat, fallit ymnigt, virvlat tätt och glest i dessa snöfallens dagar som har varit. De böjda ryggarnas klagan i tidens flyktighet - medvetandets ögonblick under himlavalvet. Nu är alltid förankrat i ett Då, i det försvunna, en materia av händelsesubstanser fortfarande gripbara men alltmer övergående i abstraktion. Framtiden är en mörkmateria. Den finns där men svår att analysera. Den finns oavsett om vi kommer att vara där eller inte.

I denna tidens materia, var vi en gång barn. Vi lekte i snön, byggde snöfästningar i snötyngda landskap. Snölandskap vita så att våra kroppar förvandlades till skuggor över snöfälten. Där upprätthöll vi våra försvinnande andetag, obekymrade om den avlossade pilens räta färdlinje. Tidens pil som susar genom våra kroppar.

Vi var femton år en vinter för femtio år sedan. Februari 1968. En annan värld, en annan tid. En bekymmerslös ålder. Rockmusik, “Smokerings” med Leif H Andersson. Ishockey. Serietidningar och äventyrsböcker. Vietnamkriget pågick någonstans långt borta och det gick inte undgå att förfasas över det lilla som vi ändå fick veta. Världen var på väg in i medvetandet och den stormade in. 1968 var året för studentockupationer i Stockholm, studentuppror i Frankrike, Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien senare det året. Och astronauten William Anders i Apollo 8 som mellan den 21-27 december deltog i den första bemannade rymdfärden i bana runt månen. Ett dygn varade omloppsbanan. Under den tiden fotograferade han det foto som kommit att kallas “Jorduppgång” och skrev hans namn i historieböckerna Mindre än ett år senare, i juli 1969 satte människan sitt första fotspår på en annan himlakropp. Det var i Stillhetens Hav,- Mare Tranquillitatis - som en kontrast till Jordens och mänsklighetens turbulenta värld. 

 

Tidens materia. Genom minnets partiklar kan jag minnas att vi den vintern, februari 1968, färdandes på skidor genom skogen. Nära halvmetern snö, snö rasande från tyngda granars grenar, snön viskande i stillheten. Vinterköldens röda avtryck i kinderna och mössorna långt neddragna i pannan. Hemstickade raggsockor i pjäxorna. Vi stakade över åsarna, plöjde spår genom lössnö, gled utför sluttningarna, runt stenblock och snötäckta stenkummel. Sten kunde ligga som försåtliga undervattensrev för sjöfarare, och skidornas trä kved vid beröringen. Det var vinterlovet detta år. På våra ryggar väskorna med tändved, gammalt dagstidningspapper och varmkorv i plastförpackningar. Tändsticksaskar i fickorna. Naturutflykt med goda friluftsförberedelser. Vi stakade och gled fram genom vintertystnaden, som sög upp fraset från skidorna mot snön, bambustavarnas sviktande missnöje, våra flämtande andetag i vita moln. Vi var femton år denna vinter för länge sedan, i tidens materia av minnespartiklar.

Och femtio år senare. Ännu en vinter. Åter ett landskap täckt av snö. Efter två timmars vandring genom snön, en dag vilken som helst denna vinter medan tidens pil susar. Framåt, framåt genom framtidens mörka materia. Halka med uppenbar risk för smärtsamt benbrott, om oförsiktigheten knuffar till balansen mitt ute i folktomheten och med mobilen kvarglömd där hemma på köksbordet. Tankarna var någon annanstans.

Terrängen är kuperad med “risfällor” under snön. Träden står tyngda, så som man minns dem igenkännande från andra vintrar. Förutom de egna flämtande andetagen av ansträngning råder samma tystnad som den där dagen för femtio år sedan. Jag är på väg, ensam, mot samma mål vi då hade på våra skidor, vintern 1968. En förkastningsbrant med utsikt över granklädda skogskullar. Vi kallar det fortfarande “Tjurberget”. Jag pulsar genom tidens materia, de kvarvarande minnespartiklarna, för när jag kommer fram och står där vid branten är inget sig likt. Naturligtvis, vad annat kan man förvänta sig än ständig förändring. Platsen har ändrat sitt anlete, världen är väsenskild från vad den var. Ja, det är nog tur det.

Frid & Fröjd.