Tiden går obevekligt och här sitter jag nu igen med bloggen och ett, låt oss kalla det ett blogginlägg i vardande. Tanken tvekar, lusten vacklar för att vara ärlig.
"Att vara eller inte vara" filosoferade Hamlet i Shakespears drama. Jag har för mig att det verket kom omkring 1603, eller däromkring. För mig, här och nu i denna tangentbordets stund, datorfläkten brusar, vinden susar genom en öppen fönsterspringa, svävar mitt enkla grubbleri kring att skriva blogg eller inte skriva blogginlägg. Att finnas eller inte finnas i vår nya cyberrymd är väl en fråga om att inte bara synas eller inte synas, här och nu, utan har också blivit en fråga om att vara eller inte vara nästan helt i Shakespearsk anda. Beger man sig ut i de mediala nätverkens rymder och där ropar ut sin närvaro måste man så fortsätta att göra det. Ropa högt och ständigt vara på alerten, skimra och lysa. Ibland kasta ut kaskader av fyrverkerier, allt för att få finnas kvar bland de närvande och synas. Befinner man sig i denna nya värld och inte gör sin röst hörd existerar man inte.Eller finns kanske man gör, men man är som ett svart hål i universum.

Min tanke har på senare tid vandrat i den riktningen att varför skriva blogg? En tid senare har den tankebanan rubbats ur sin kurs för att ersättas av dess motsats.Det är ett nöje att skriva blogg, när andan och lusten faller på. Om jag i denna blogg inte ständigt och jämt är närvarande, gör mina "kråkfötter" synbara bland dessa galaxer av cyberrymdens innevånare, struntar jag lite grand i. Även att, som nämnts sporadiskt här ovan, lusten vacklar fortsätter jag. Lampan släcks inte, och blir den nedsläckt en tid, tänds den snart åter.Så tanken som stundom kommer till mig att lägga ner, sluta, upphöra, "försvinna" blir lite av självbedrägeri om det kan uttryckas så.

Hur många stjärnor finns det i universum? Frågan ett barn ställer när det vänder blickarna uppåt klara höstkvällar och ser Vintergatans myller. Hur många bloggar finns det inte i det digitala universumet? Svaret där, är väl att de är nästintill lika otaliga som stjärnorna. Det är ett intryck man kan få. Men oräkneliga är de.
Att ta sig för sökandet efter speciella bloggar, bloggar som inspirerar och roar, bloggar som talar till det egna intresset, kan jämföras med att söka efter exoplaneter. Liknelserna kan nog ställas bredvid varandra.

Man kan fundera, man kan dra liknelser med det ena eller det andra.
En blogg är förvisso bara en blogg bland oräkneliga andra oavsett innehållet. Somliga lyser starkt och engagerat, andra ruvar bland skuggorna. somliga kretsar i ensliga banor. Hur som helst är det ett stundens nöje att skriva blogg. Inget annat. När den är klar och man trycker på knappen publicera, sänder den åter ut sig ljus bland myriaderna. Sannolikheten för upptäckt ser jag som liten, men inte omöjlig. När en blogg väl har uppdagats lyser den sedan och man vet dess position, precis som stjärnorna och planeterna i vårt universum.

Frid & Fröjd trots världens elände.