Tiden antecknad i skriften, läst mellan raderna.
Varm morgon, 19-20 grader - och härtill känslan av att denna den 21:a september bär något speciellt med reminicenser bakåt i tiden. Någon bortglömd händelse, en upplevelse fördunklad, nu på väg mot medvetandets yta. Men vad? Ingen klarhet uppnådd. som ett vissnande löv dalar erinringen. Försvinner.

Känslomässiga falsarium, möjligen, eller något reellt hämtat ur undermedvetandet.Vem vet vad som döljs i upplevelseminnenas bottenslam?
Nattens drömmar fäste inte vid minnet, de gled av, fördes bort, för att nu komma över till en helt annan sak, sådär helt apropå. Så som det kan bli, kan vara.
Hursomhelst, (får man samskriva de orden?) somliga mornar är mer diffusa, motvilliga, känslomässigt ömtåliga, sårbara och reagerar vid minsta (nästintill) beröring, intryck, falska eller sanna, eventuellt påhittade ur ögonblicket.

Kaffet, morgontidningen.
Bläddrar genom rubrikerna. Ömsom förstrött, ömsom när det kommer till sportdelen, uttråkat.
Ögnar efter rubriker ingen, sannolikt ingen innerst inne, vill se ska stå i tryck. Rubriker ingen vill läsa och sätta morgonkaffet i strupen med. De där hemska farhågorna som ligger ankrade under ytan; Naturkatastrofer, människokatastrofer. Maktkampernas glufsande och gläfsande. Sprickorna i demokratin som får
den att sönderfalla. Är det inte det som pågår i världen? Sprickbildningar i fajansen? Indoktrinerade faller vi mot avgrunden och ingen av de nya generationer idag kan föreställa sig hur det ser ut när botten nås. Kanske inte ens de generationer som varit där nere, men arbetat sig tillbaka, uppåt. Det hänsynslösa nedslaget i mörkret. En liten rispa här, en skråma där och tillslut och plötsligt befinns sprickan så djup att kärlet faller sönder. Det kärl, den kropp av lera vari ande blivit ingjutet.

Kreerar en luftspalt. Hoppar över till ny rad. Börjar med versal.
Tänjer ut morgonen minut för minut i ovilja att öppna pärmarna till dagens agenda. Förstrött, och lika mycket som förstöelsens ögonblick, impulsivt, står jag med "The Selected Poems" av Robert Creeley. Bläddrar genom drygt 350 sidor Beatpoesi, med lösa tummade blad här och var efter alla årtal bokhyllan härbärgerat detta alster. Det påminner mig om yngre dagar, medan morgonen övergår i förmiddagsljus infallande i rummet, färgat av molnen  ännu i ljusgrå nyans med stråk av mörkt blått. Vinden och kråkorna genom ett gläntat fönster. Jag måste nog ta tag i denna dag. Snart.

Nej, nu något annat. Ny rad, ny mening. Tiden. Urtavlorna.
Inget. Ingenting är att ta för givet. Det kan vi alla konstatera om vi bara tänker efter. Hälsan? hur är det med den? De världsliga bekymrens vara eller icke vara? Överlevnadskonstnärernas tricks och knep och knåp. Världens sociala, politiska tillstånd. Kriget eller freden. Klimatets förändring. Oavsett vad finns få återvändsvägar när tröskeln väl är passerad. (om detta nu inte är väl pessimistiskt)
Livets andetag. Så fåtaliga i det kosmiska perspektivet. Så värdefulla och detta i kontrast till mänsklighetens oändliga krig mot sig själv, längs vägen mot evigheten.

Ännu ett mellanrum mellan raderna, anpassat för tidens språng. Språnget in i vardagen som är. Urtavlan säger det.
Pax Vobiscum.