Skogsduvorna anländer, den första anmäler sig från granskogens dunkel. Jag stannar vid en försänkning mellan bevuxna åsar med sten och förkastningar som går i dagen. Stillhet råder. Ett vattenflöde våren anordnar ligger stilla, mörkt i sin fåra. Marken är en tät, mjuk matta av bruna barr, utspritt ris och några döda träd.

Gran och även tall samsas här med varandra. Raka och resliga höjer de sig till en dunge vars toppar silar ljuset ner mot marken. Tanken slår mig att kanske är jag årsgammal med något av dessa träd, men i den jämförelsen är de fortfarande unga.
En gran kan bli upp mot 400 år gammal. I syd och mellansveriga omkring 200 år, det skiljer lite. Vad är dessa hundratals år av levnad mot en människas ålder?
Tallen kan bli mycket äldre. Det finns tallar som uppnått åldrar på dryga 700 år. Men i människans skogsbruk blir de sällan så gamla. När en tall är mellan 90 till 150 år, fälls den. Granen når sällan heller sin aktningsvärda ålder. Krasst kan man tillägga att skogens ståtliga barrträd i mänsklig hantering degraderats från frivuxen natur till odlade granåkrar.

Jag faller ofta tillbaka till att skriva om skog och marker, att gå i dem, att vara i dem, omslutas, lyssna för att komma närmare det universiella. Allt levande på denna vår jord tillhör kosmos, från all materia till minsta knappt märkbara partikel. Universum bär vårt embryo. Vi är skapelser ur kosmos, inget annat.
Därför och när man riktar tanken, blicken utåt mot det stora offantliga och låter funderingarna färdas genom sfärerna i det tunna hölje som omger vår jord och möjliggör livet, passerar det och fortsätter ut mot det väldiga som inte är så tomt utan fyllt av materia, kan man inte gripas av annat än förundelse.

Av allt det stoft och materia bestående konstellationerna som finns där ute, det som är vår omvärld så väl som vår egen jord och vår tillvaro inberäknad i vårt omgivande landskap, säger tanken att det bara måste existera annat liv än vårt, av något slag, någon sort där ute. Bland miljarders miljarder galaxer och solsystem med tillhörande planeter kan väl livets uppkomst inte bara hysa oss som de enda, det enda livet? Om än i andra former och stadier, men någonstans även existenser som sänder snarlika funderingar som vi gör: Är vi verkligen ensamma i denna rymd?

Vi har lärt oss otroligt mycket om universum, kan vi tycka, om dess uppkomst och utveckling, dess tänkbara slut och upphörande. Även universum har sin utmätta tid. Allt har sin tid. Det är en ofrånkomlig lag sedan alltings början. Utan tid inget liv. Men som alltid och som det brukar sägas: Ju mer vi lär oss, desto mer inser vi hur litet det egentligen är som vi faktiskt vet eller kan dra bekräftade slutsatser kring. Det vi säger oss veta om universums uppbyggnad är i grund och botten en mycket liten försvinnande kunskap. Men vi kommer inte att upphöra med att fortsätta söka svaren så långt det är oss möjligt.

Om jag så riktar tanken och blicken uppåt, utåt en eftermiddag inne i en skog när våren signalerar sin ankomst då jorden i sin rotation byter skepnad från en cykel till en annan, eller under en stjärnklar kvällshimmel, blir jag allt mer övertygad i min tro att andra livsformer finns där ute. Märkligt vore det väl nästan annars.
Och en gång, kan man undra, var fanns våra atomer och molekyler då? I en stjärnas födslovåndor, i kaskader av utkastade partiklar och ämnen från en stjärna som levt och förbrukat sitt liv? I en sten, i ett träd, kanske i ett grässtrå?
Hur kommer universum att återanvända våra kemiska beståndsdelar när vi återgår till materia? Ett sandkorn, en molekyl i en trädgren, i ett blad som knoppas, grönskar och vissnar bort som när vi var en kropp av kött och blod? Eller bara partiklar återuppfångade av kosmos i väntan på att ingå i något annat?

Stjärnklara kvällar när jag så vänder blicken mot stjärnorna, dessa myllrande myriader i Vintergatans dis, vår hemadress kallas även Orionarmen, en av de spiralarmar vår galax utgörs av, och tänker att allt av vad universum består, solar och planeter, stoftmoln, nebulosor och galaxer i otaliga mängder, är en pågående kemisk process, ett laboratorium. Ett laboratorium där livets alla ingredienser finns och att denna process ständigt skapar liv och död för allt det vi är och det som omger oss. Rymden är inte öde och tom, livet finns där, vårt ursprung och vårt slut.
Svaret på den eviga frågan varifrån vi kommer är ett kosmiskt svar. Universums samlade materia är livets ursprung, det är bara de rätta förutsättningarna som krävs och det blir liv. 

Universum har skapat vår kosmiska oas och den kommer att tas ifrån oss. Lagarna som styr detta vårt universum förutsätter detta, något annat kommer istället. Så varför skulle det inte finnas liv på andra världar och en annan oas i detta världsallt där ett liv, en existens kan stå i en skog och stillsamt begrunda tillvaron medan våren anländer och tänka att det bara måste med största, tänkbara möjlighet finnas liv där ute. Tanken är svindlande. Men som sagt märkligt vore det väl annars?

 

Frid & Fröjd.