Anteckningar en söndag, eller enbart en blank sida uppslagen, väntande förgäves på de där orden, tankarna långt nere i sina stundom svåråtkomliga djup och bottenlagringar, sökande. De finns där, rör sig långsamt stigande mot ljusets avlägsna yta. I sina första stadier oformliga, främmande men under stigandet sammansatta från tidigare oanade livsorganismer till strukturer föreställande och beskrivande något som länge försökt bli uttalat vid ytans linje.

Skriver jag nu Marianergraven, eller Marianerdjupet vilken namngivning man nu vill ge, står graven, djupet som metafor, en liknelse till det undermedvetna inom var och en av oss. Dessa outgrundliga dimensioner där våra kognitioner finns.
Marianergraven efter ögruppen i västra Stilla havet, Marianerna. Djupet mäter mer än dryga tiotusen meter. Jordens djupaste havsdjup.

Något rör sig där nere. Blänk, skimmer. Aningar. Kanske förväntningar. Det går att känna, förnimma innebörder. Tankar och funderingar. Betraktelser som kommit för att försvinna men som söker sig tillbaka. Rester av nattliga drömmar sjunkande ur medvetandet som vrakspillror. Vrakgods påväg ned mot bottenskikten. Dagfantasier sprungna i läck. Sömnlösa nätters grubblerier.
De faller, sjunker mot lager av bottenslam som bara vill finnas till för barmhärtig glömska. De dalar mot det oåtkomliga mör
kret, till ett tillstånd man tror är livlöst och för all framtid förlorat. Men livet är en ständigt pågående process. Förvandlingar sker i det vi kallar undermedvetna och så stiger nya förklarande, belysande gestaltningar mot ytan. dagar ges annat ljus. Nätter då sömnlösheten filtrerar stormar eller orkaner kan förvandlas till kav lugna. Våra sinnen genomgår märkliga ombildningar.

Jag går upp för trappan, knarrande under kroppens tyngd, klagande med ålderns rättighet.
Där står skrivbordet belamrat av böcker, papper, skrivhäften och pennor i trängsel med varandra. Ting jag roar mig med. Föremål till förgyllning av tillvaron. Skrivbordsskivan är nött, sliten, slipad av abstrakta och konkreta tankemönster. Färder genom verkligheter eller uppdiktade universa. Blekta fläckar från tidens avlagringar och avsöndring.
Skrivbordet med fönstret intill har alltid varit en tillflyktsort, eller även så en utgångspunkt. Fönstret, utsikten, har väsentligt avgörande betydelse för tankens och ögats gemensamma flyktighet, och rörelsefrihet. Låt mig säga såhär: Öppna fönster och dörrar har samma existensiella betydenhet som syret vi andas. Inneslutna och avskärmade drabbas vi så småningom av syrebrist - eller läs inskränkthet. Sinnenas vägar måste alltid hållas öppna.

Jag är ingen skrivare, ingen författare i bemärkelsen man definierar den kategorin av kreativa individer. Detta är enkom min egen och för världen obetydliga hobby och mitt tidsfördriv. Min anspråkslösa snickarbod eller hobbyverkstad, vilket man nu vill, där det går att smita undan från omvärlden när behovet tränger på. Alla är vi människor. Mycket sannolikt tarvar vi samma behov emellanåt, en plats att vara sig själv på. En stunds ensamhet med världen. Personligen kan jag också önska mig en slik plats där det egna jaget kan avlastas från sig själv en stund. Det skulle vara som att låta marken man sår få ligga i träda för att sedan ge ny kraft åt skörden.

Söndag har vi noterat. Vi lägger till datumet 12:e mars Anno christ 2017. Dagsljuset är behagligt och löftesrikt. Natten led sina timmar med slaka segel. Vargtimmens farhågor förhöll sig stilla denna natt. Vi klev ur mörkret och sömnen till förnimmelsen av uppvaknande fågelsång. Några spridda stämmor hördes. Tillförlitligheten sträckte ut handen. Vita och svarta fågelkroppar genomkorsar medvetandets atmosfär. Vemod och glädjeämnen. Livet och döden. Livets vackra höjder sträcker sig i kontrast till dödens kalla raviner. Livets strukturer. Universums ofrånkomliga lagar. Den blanka, uppslagna sidan är inte tom längre.

Frid & Fröjd.