Åter igen har lång tid förflutit. Inget bloggande sedan maj månad.
Inte tid. Inte lust. Värmen. Rest bort, rest hem. Sysslat med annat osv i raden av otaliga självriktade ursäkter. Det blir bara inte av. Det är den krassa sanningen.
Har jag tid nu?
Tja, kanske det och att jag tar mig lite tid, skär ut en tidslucka ur den tjocka värmen. Men ingen välsignande sval fläkt däri.
Finns lusten?
Rycker tvehågset på axlarna.
Har jag något att skriva om? Stirrar ut mot det blå, den glödande himlen.
Inget på tungan som kan vara väsentligt, kanske.
Måste det vara väsentligt?
Gärna ett innehåll som inte bara utgör tomt prat, svammel, gallimatias som min mor brukade säga.
Kan vädret vara en inledande exposition?
Förvisso, men aningen tråkigt vardagligt.

Tyst och stilla. Svag vind som prasslar i träden utanför. 30 grader varmt. Rummen tunga av stillastående luft.
Slår i uppslagsböcker utan att riktigt veta vad jag letar efter.
Bläddrar i gamla anteckninger, hastigt nedklottrade.
Två vita fjärilar över gärdets torra gräs, lekande med varandra, virvlande. Livet i ett försvinnande ögonblick, har jag antecknat den 8 juli.
I andetron är vita fjärilar budbärare från den andra sidan. Tror jag på det? Nej!
Och tidigare, några dagar längre bakåt i det förflutna, den 29 juni.: Tiden. Framtiden. Ålderdomen kliven över första tröskeln. Ålderns dom. Kropp och själ glider ifrån varandra, samsas inte längre. Vill inte samma sak längre. Själen tvingas, den sista biten, bära våra kroppar, köttet, i förfall, allt medan minnen renoveras och somt bleknar.
Nä, glöm det där.

Det var något annat som lagt sig på tungan. Vad var det? Försöker komma ihåg, men orden flydde hastigt bort, hals över huvud. Jag skyller på värmen och förväntar mig att vad det nu var återkommer en annan dag.

Nu när Jordens ekologi rubbas och obalans uppstår, sprider medvetandet en desperat blandning av universiell panik, en gnagande oro.
I skolan, på mellanstadiet drar jag mig till minnes, när vi läste om Jordens geologi och istiderna, befann sig människans tid i mellanrummet mellan två istider. Så skulle det bli. Den senaste och den i en avlägsen framtid återkommande, någon gång i en framtid ofattbart långt borta i våra tidsbegrepp, skulle världen åter kylas ned. Vi gick omkring bland klipphällar där den förra isen lämnat sina räfflade spår och över rullstensåsar för att se riktningen inlandsisen dragit sig tillbaka längs med, med en växande insikt om att vår tid, vår värld bara var en tillfällighet.
I populärvetenskapliga magasin med suggestiva illustrationer, kunde man läsa om hur människan kämpade för sin överlevnad genom tekniska uppfinningar av olika de slag. Men i backspeglen och eftertankens kranka blekhet, var det väl inget annat än vetenskapliga fantasier.

När vi läste science fictionnoveller, förflyttades vi genom fantasins föreställningsvärldar till politiska dystopier, en värld efter atomkriget, eller en värld överbefolkad och där teknologin förvandlat världens natur till ett minne blott. Världen kunde vara en enda världstäckande labyrintisk stad där mänskligheten framlevde sina dagar utan gröna oaser. Någon klimatförändring i form av global uppvärmning istället för den cykliskt återkommande nedisningen, kan jag inte dra mig till minnes.Det var människans klassiska politiska teman om det goda mot det onda som dominerade. Det var imperialismens utbredning från Jordens alla tänkbara hörn till galaxernas yttersta gränser. Men oftast var det rena vilda västern i spekulativ framtidstappning.

Men 1962 och i verkligheten, hade Rachel Carson, amerikansk författare och tillika marinbiolog givit ut en bok, "Tyst Vår". I boken beskriver hon farhågorna med användning av bekämpningsmedel, miljögifter och dess tänkbara , negativa inverkan på miljön. Hon menade att om myggor dör ut, dör även så småningom fåglarna ut, och vi får en "tyst vår". Hon höjde ett varnande finger ur en gryende miljörörelse.Vår jord som är en levande organism kan inte behandlas hur som helst. Inte utan att den kommer att slå tillbaka. Vilket den nu, i vår innevarande tid börjat göra. Ingen tvekan om det.

Jag kan inte säga annat än att det börjar bli otäckt.
Nej, jag lämnar detta där hän. Värmen klibbar. Tiden sinar. Jag måste passa en annan tid, ut i vardagen, ut i den krassa verkligheten. Men om någon av en händelse skulle vara intresserad, så på återseende.

Frid & Fröjd, hur det än förhåller sig.