Ett nytt kalenderår,  nya dagar, nya möjligheter, eller oförväntade misslyckanden. Vem vet vad som händer i den  alltid väntande framtiden. Tidens pil, tidens flöde, som det uttrycks. Löven i strömmen  - våra liv,andetagen. Inandningen och utandningen. Barkbåtarna vi som barn lät tälja och sjösatte i bäckens ström, för att låta dessa våra farkoster med segel av ett löv, Al, Ek, eller kanske ett medburet Lönnlöv, driva ut mot och ut ur strömmens mynning. Mot det stora havet eller världsaltet. Kanske intet.  Det stora gåtfulla. Tomheten. Ingenting. Det som när vi var barn inte riktigt fanns i föreställningsvärlden, när vi täljde våra barkbåtar med Moraknivar. Döden, existensens upphörande. Efter andetaget åter till oföddhetens tillstånd. Detta som alltmer med årens gång och tidens försvinnande gör sig alltmer påtagligt i medvetandet. 

Det låter lite dystert, livet och alltings upphörande. Men ibland behöver man stanna upp och bara lyssna efter det som är livet, inte bara de ljud som alstras av marknaden, politikens skrammel och brus, munhuggandet. Vårt samhälles buller och crescendon. Krevaderna, detonationerna. Skrället från tevereklamen, bevare mig. Utan livets pulsslag. Det är det vi behöver fylla hörselsnäckorna med, åtminstonde någon gång ibland. Blodets rörelse genom våra kroppars ådror. Tonerna från vinden när den drar genom träden, genom granarnas bas och björkarnas altstämmor. Eftertanke, lyhördhet och betraktelser. Återfinna symbios med livet och naturens egna rytmer som vi alla tillhör och är komna ur. Vad annat? Harmoni.

Det är lätt att säga, mycket lätt. Svårare är det, så oerhört mycket svårare och komplicerat är det att förverkliga lyssnandet. Det introspektiva förhållandet till en värld och ett tillstånd som vi som människor kommer längre och längre bort ifrån.
Jag tänker mycket på livets korthet, som den gamle greken Seneca uttryckte det. Men han har alldeles rätt, livet varar inte länge. Allt för fort är det över, tillända som en kort och absurd sketch.  Commedia dell' arte in absurdum. Så är det. 

Jo, livet och dagarna rusar förbi med gräslig hastighet. Nyss var det vår, nu är det vinter. Nyss var man en undom, nu är man påväg in i hösten. Efter höst kommer alltid vinter,  den vinter som inte följer årstidernas cykler, vilket vill säga att efter den vintern följer ingen ny vår. Men vem vet,  vägen kanske tar slut före den.
Hur som helst och som en av mina döttrar brukar säga: Carpe Diem.

Frid på Jorden.