Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Ordslända.

Dagsländor, ordsländor. Tiden går och åren rinner förbi. Jag hör en aria, ett solo om tiden och dagarna som gått förbi, dagarna som aldrig kommer tillbaka. Instrumenten behöver nog stämmas lite bättre. Synkroniseras. Tonerna framträda lite tydligare. Regn och oväder har dragit förbi. En sommar kanske mer lik våren eller en tidig höst. En utslätad väderlek har vi haft. Våld och mänskligt lidande står som vanligt på agendan för evig tid. 

 Snön uteblir i vår del av världen denna decembermånad. Det är visst och sant. Väta och mörker, men varma ljus ur varje hus. Violinsträngarna förblir aningen ostämda. Somliga brustna för evighet, så länge hjärtat slår. Men det är en annan vers, en annan stämma. En annan aria i moll.

Jag svamlar. Famlar kring orden. Låter dem löpa runt, ranta omkring som de barn och fulla av upptåg som de kan vara. Vad gör de för skada? Säg det?  Ordsländor svirrande, inande som myggor under en kvällslampa sent en sommarkväll. Men vi är nära, mycket nära slutet av ett kalenderår. December, denna mörkrets tid. Denna tidräkning. Åren allt mera som ett skoskav mot hälen, mot själens välbefinnande. En smärta av försvinnande tid, av mänskliga år. Av närstående förluster.  Av förluster av livsdagar. Universum är kallsinnigt.

Åren går sina slingrande vägar. Sina outgrundliga spår lägger de i marken, i våra själar. I våra andetag. I hjärtats slag, ingen tvekan om det. Ingen hejd finnes  på tidens framfart, som de vilda strömmarna är den, rusar ut mot havets djuphavsgravar. Vår eviga intighet. De hetsiga tonerna i violinstråkarnas dans över strängarna ljuder genom hörselsnäckorna, som ett crescendo. Tidvågornas brus genom hörselorganen. Vi kan inte göra något åt dem. Inte stilla dem. Inte vända tillbaka till de första lätta tonerna. Den harmoniska stämman.

Ett nytt kalenderår är på väg. Vad mer än nya dagar, nya förhoppningar. Nya besvikelser, eller vad som nu kan vänta stå till buds. De mänskliga handlingarna här i vår sargade värld kan leda vart som helst. Jag är luttrad nog genom åren att vara försiktig med optimismens ofta bedrägliga sken. Men för det inte fullt ut bärare av den djupaste svarta pessimismen. Mörkrets nyanslöshet. Men lätt är det att tvivla och tro på förhoppningar och människan. Framförallt människan. Somliga går vilse här i världen, bort från enighet och samförstånd. Låt dem inte leda oss.  Vi har bara en Jord, en blåskimrande planet i det omätbara kosmos som omger vår existens. 

Vem vet, tystnad råder omkring oss i detta universum. Så här långt i vår mänskliga existens finns inga tecken på jämlikar. Inga svar på våra sökande efter grannar där ute i rymdens ofantlighet. Så summan av kardemumman är att vi måste vara rädda om oss själva. Kanske är vi ensamma. Ja, vem vet? Men innerst inne känner jag att det vore mycket märkligt om vi vore de enda i universum som skickar vår undran dit ut. För den skull, att och om vi inte är ensamma i kosmos, innebär det inte att vi kan hushålla med vår värld och varandra hur som helst. 

Tänk på det. Gott nytt år. 


Jul igen.


Jul igen och samma tålmodigt lysande förväntan varje år.
 God Jul.