Hur många gånger har inte denna blogg ropat: Livstecken!  
Nu har bloggen slumrat några månader. Tillsynes finns för närvarande inte några konkreta livstecken att hänvisa till, inga vingslag från fjärran, inga pukor eller trumvirvlar, inga "Disten drums" som Jim Reeves sjöng en gång i tiden för länge länge sedan, men kanske en dag och när som helst en sådan dag vaknar den till liv igen, bloggen. Håll ut,om någon vill /eller skulle vilja bry sig. (I all ödmjukhet denna undran). Det ska väl ändå kunna vevas igång igen, maskineriet, pennverksamheten, gengasmotorn under en stilla kvällslampa. En tändande gnista som får explosionsmotorn att skaka till i ett moln av avgaser ur avgasröret och bläcket flöda ur pennans munstycke. Inspiration.  Måhända någon undrar om katalysator finnes. Det svaret får dock lämnas åt det subjektiva tyckandet. Allt är subjektivt i denna värld av nåd och stundom nådens motsats, Onåden.
Vad mer finns att säga här och nu i denna kvällsstund, där detta nedtecknas med en spretande pekfingervals. Ett snubblande steg hit, ett trevande steg dit. Någonstans snubblas det in i ett mål, en öppen målbur kanske, möjligen är tigandets målvakt ouppmärksam. Ett fullskrivet ark papper där allt och det enda som återstår att säga, som finner plats att uttryckas innan tomheten tar vid, den oändliga rymden - där liv sökes med de mest finjusterade mekanismer för att beklagligt och besviket frågande: varför är det så tyst? Detta är svaret som ges. Punkt och slut på mening samt inlägg.
Frid & fröjd i alla fall i denna bullrande värld, vårt hem i universum.