Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från augusti 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Detta har hänt!...eller?

 

 

Detta har hänt! .....eller?

Jag är liten pojke.
Jag räknar stjärnorna på himlen.
Det är långt före tiden jag blir medveten om
stjärnornas otal.

Detta har hänt!....eller?

Jag är liten pojke.
Jag vadar i vatten vid en strand. Spigg kastar skuggor över sandbottnen.
Horisonten ligger oändligt långt borta.
Jag anar att något väntar där vid randen, i mötet mellan hav och rymd.
Men fortfarande kan jag inte föreställa mig vad det är.

Detta har hänt!....eller?

Jag är liten pojke.


Jag minns att det regnar. Himlen är tung och tät.
Jag står bredvid min far. Han värmer min hand och värmen sprids genom min kropp. Vi betraktar några arbetare som med spadar i händerna öser sand för en husgrund. Det droppande regnet väter deras böjda ryggar.
Min far petar med spatserkäppen i det lösa gruset, för undan några stenar med doppskon. Kanske säger han något till dem, arbetarna med spadar i händerna.
Jag minns inte.

Jag minns inte om detta är sista gången, hand i hand tillsammans med min far. Jag minns senare, en annan dag och kanske lång tid efter dagen det regnade, att solen en morgon lyser in genom rullgardinen till mitt sängfönster och att något obegripligt inträffat den morgonen, medan jag fortfarande sov.
En kvinna står i rummet. Det är inte min mor, bara en äldre kvinna och jag minns att jag frågar efter min far. Jag vet inte i det ögonblicket var min mor finns.

Jag minns att hon som svar lyfter handen och med ett finger pekar uppåt. Ett finger som visar vägen upp genom husets tak och vidare mot en oåtkomlig ofattbar höjd.
Jag är fyra år.

Detta har hänt!......eller?

Jag minns en annan morgon. Det är klar himmel och surrande humlor kring träden. Jag står ute på farstutrappan. Kanske är jag fem år. Maskrosorna fyller gräsmattan och lyser doftande och starkt. Min mor knäpper en knapp i min skjorta.
En pojke kommer från backen upp på vår gård. Jag vet inte riktigt vem han är, men han steg är beslutsamma och han frågar om jag har lust att leka med honom.
Det var så vi blev barndomsvänner.

Detta har hänt. Men hur? Hur mycket verklighet finns kvar i minnet och vad lägger minnet till, förändrar, kanske förskönar? När skapas det första minnet? Vad antecknas i det första pergamentets minnesrullar, vad blir kvar, vad förändras och bildar en annan sanning?
Det första medvetna minnet, synintryckens minne, hörselintryckens förnimmelser, dofternas avlagringar, känslorummets uppvaknande, när uppstår de första gången?
Atmosfären i ett rum. Ljuset genom ett fönster. Ljudet av fotsteg som går genom den infallande strålen av soljus över knarrande golvplankor. Förnimmelser av samtalsröster. Upplevelser av ensamhet och närhet. När öppnar sig världen i en vidunderlig rumsrymd och blir till minnen och lagras som i en gammal bok med slitna pärmar och gulnade sidor man hämtar ut från bokhyllan. När bleknar färgerna och när förlorar verkligheten de sanna nyanserna?

Jag är liten pojke. Jag är skolbarn och ungdom. Jag är ung vuxen. Jag är medelålders. Jag är åldrande. Alla faser i ny och i nedan kan jag besöka. Somliga är färgsprakande, andra har förlorat sin färg och övergår i gråtoner, stumma bevittnelser. Epoker av upplevelser som hämtade ur historiska böcker. Livets tidevarv.
Men hur mycket sanning talar de längre och när börjar minnets förluster teckna nya motiv och vad sorteras för evigt åt glömskan? Jag vet nog inte riktigt svaret.
Detta har hänt och jag minns händelser från långt tillbaka i tiden och jag kan återberätta dem. Men hur mycket sanning som kvarstår i återgivandet, hur mycket av tillägg och försköning, eller kanske även förmörkande, minnet lurar min berättelse med, det har jag svårt att peka ett upplysande finger på.
Minnet kan vara bedrägligt.

Frid & Fröjd.

 

 


 

Inlägg om att blogga.

 

 

Tiden går obevekligt och här sitter jag nu igen med bloggen och ett, låt oss kalla det ett blogginlägg i vardande. Tanken tvekar, lusten vacklar för att vara ärlig.
"Att vara eller inte vara" filosoferade Hamlet i Shakespears drama. Jag har för mig att det verket kom omkring 1603, eller däromkring. För mig, här och nu i denna tangentbordets stund, datorfläkten brusar, vinden susar genom en öppen fönsterspringa, svävar mitt enkla grubbleri kring att skriva blogg eller inte skriva blogginlägg. Att finnas eller inte finnas i vår nya cyberrymd är väl en fråga om att inte bara synas eller inte synas, här och nu, utan har också blivit en fråga om att vara eller inte vara nästan helt i Shakespearsk anda. Beger man sig ut i de mediala nätverkens rymder och där ropar ut sin närvaro måste man så fortsätta att göra det. Ropa högt och ständigt vara på alerten, skimra och lysa. Ibland kasta ut kaskader av fyrverkerier, allt för att få finnas kvar bland de närvande och synas. Befinner man sig i denna nya värld och inte gör sin röst hörd existerar man inte.Eller finns kanske man gör, men man är som ett svart hål i universum.

Min tanke har på senare tid vandrat i den riktningen att varför skriva blogg? En tid senare har den tankebanan rubbats ur sin kurs för att ersättas av dess motsats.Det är ett nöje att skriva blogg, när andan och lusten faller på. Om jag i denna blogg inte ständigt och jämt är närvarande, gör mina "kråkfötter" synbara bland dessa galaxer av cyberrymdens innevånare, struntar jag lite grand i. Även att, som nämnts sporadiskt här ovan, lusten vacklar fortsätter jag. Lampan släcks inte, och blir den nedsläckt en tid, tänds den snart åter.Så tanken som stundom kommer till mig att lägga ner, sluta, upphöra, "försvinna" blir lite av självbedrägeri om det kan uttryckas så.

Hur många stjärnor finns det i universum? Frågan ett barn ställer när det vänder blickarna uppåt klara höstkvällar och ser Vintergatans myller. Hur många bloggar finns det inte i det digitala universumet? Svaret där, är väl att de är nästintill lika otaliga som stjärnorna. Det är ett intryck man kan få. Men oräkneliga är de.
Att ta sig för sökandet efter speciella bloggar, bloggar som inspirerar och roar, bloggar som talar till det egna intresset, kan jämföras med att söka efter exoplaneter. Liknelserna kan nog ställas bredvid varandra.

Man kan fundera, man kan dra liknelser med det ena eller det andra.
En blogg är förvisso bara en blogg bland oräkneliga andra oavsett innehållet. Somliga lyser starkt och engagerat, andra ruvar bland skuggorna. somliga kretsar i ensliga banor. Hur som helst är det ett stundens nöje att skriva blogg. Inget annat. När den är klar och man trycker på knappen publicera, sänder den åter ut sig ljus bland myriaderna. Sannolikheten för upptäckt ser jag som liten, men inte omöjlig. När en blogg väl har uppdagats lyser den sedan och man vet dess position, precis som stjärnorna och planeterna i vårt universum.

Frid & Fröjd trots världens elände.