När jag inte tar mig för något. När jag lutar mig tillbaka i någon bekväm stol, nonchalerande alla krav och sysslor den Lutherskt ortodoxa läran handhåller oss, betraktar jag molnen. Utan skam inför denna protestantiska lära åser jag dessa svävande ansamlingar av partiklar högt där ovan.

Jag ser ut genom skrivbordsfönstret. Jag tittar på molnen, vilket jag även gjorde i går vid ungefär samma tid. Det är eftermiddag och kaffet står inom nära räckhåll. Klockan närmar sig halv tre och kaffet känns naturligtvis oumbärligt. Men tiden spelar ingen som helst roll i detta sammanhang, inte händelsen i sig heller och inte att denna händelse upprepar sig nästan varja dag. Det är kaffestunden som drar, lockar och pockar. Vad vore en eftermiddag utan kaffe, svart, hett rykande kaffe. Men, och kanske å den andra sidan tidpunkten likväl viktig.

I går, när jag slog mig tillro tillsammans med kaffekoppen het och rykande, såg jag förstrött mot molnen, precis som idag medan dessa ord sakteliga seglar upp bakom tankehorisonten. När dessa ord så småningom sätts på pränt, har mycket sannolikt denna dag bytt namn.
Molnen var i går vita och tuffade behagligt fram i behaglig fart där uppe under världens yttersta gräns. Jag noterade också några svalor. De svepte fram i hastigt utförda cirklar och loopingar över ängsgräset, strök lågt över trädtopparna. Några antog snabba störtdykningar från hög höjd för att i skickligt utförda manövrar plana ut och på nytt stiga upp mot skyns svindlande lufthav, mot molnens vita lysande bukar. Det är underbart att bara sätta sig ned och betrakta.

Idag, när denna sporadiska text tar form, syns inga svalor till. Molnen är heller inte vita, inga lätta dunbolster utspridda där uppe i den blå skyn, vårt tunna lilla livsutrymme omslutet av det offantliga vakuum rymden utgör. Molnen är idag täta och sammanhållna. De skiftar i varierande nyanser av ljust blått, mörkare blått vilket innebär att fler vattendroppar finns i dem jämnfört med de lätta ljusa färgerna. Några klickar av grått ingår även så. Under detta täcke skimrar världen.

När jag var barn kunde jag lägga mig på rygg i gräset och bara följa molnens seglats högt där ovan. Jag kunde fantisera att molnen var skepp, fartyg påväg mot avlägsna hamnar och fantastiska städer. Luftskepp inspirerade av Jules Vernes flygande skepp "Albatross" i romanen "Luftens Herre". Eller så var molnen öar och kontinenter där dessa julesvernska farkoster sökte sina hamnar. Fantasin kunde lätt hitta sin näring ur sådana fantastiska berättelser litteratur kunde ge.

Men som vi vet har himlen sin gräns, eller snarare atmosfären. Atmosfären är bara ett tunt litet hölje som håller oss vid liv här nere på jordens grund. Det ger oss syre och skyddar mot skadlig strålning från solen och den omgivande rymden. Den ser till att grus och sten och kometer av mindra format inte bara dimper rakt ned på oss, utan brinner upp och därmed skonar oss. Astroider är kort sagt lite av en annan femma. Där kan det hända saker som kan bli riktigt ruskiga.

Det är märkligt att vi människor är så nonchalanta inför detta faktum, eller ska jag säga oberörda. Att människan numera är omedveten om detta går inte att skylla på. En gång har vi varit det, men inte nu längre. Ju mer koldioxid, ju mer partiklar vi släpper ut i vårt livsuppehållande syre och livsrum, ju skadligare blir konsekvenserna för oss. Jordens atmosfär består av omkring 78% kväve och cirka 20% syre och står inte oberörd för de påfrestningar vi utsätter det för. Men det där börjar bli lite av vardagsmat, tråkigt bara att alla inte tycks vara med i farhågorna.

Jag betraktar molnen. Kaffet tar slut. Allt tar slut. Orden seglar i hamn eller ankrar upp i någon avlägsen, stilla vik.
Om fyra miljarder år kolliderar vår galax, Vintergatan med galaxen Andromeda. Dessa stjärnvärldar dras mot varandra. Det lär bli ett hejdundrande skådespel, om det vore möjligt att betrakta de på avstånd. Men det är det inte. Men eftersom vi är bosatta ute i en ytterkant av Vintergatans spiralarmar, kan det vara möjligt att vår hemvist inte direkt påverkas på samma sätt som om vi befunnit oss inne vid kollisionens centrum. Men det där är bara vilda spekulationer. Och varför över huvud fundera på den saken? Av naturliga skäl känns det onödigt, men vem vill inte veta och vem vill inte spekulera? Det måste man. Vi vill veta så mycket det bara går om vår omvärld och livsrum. Hur skulle världen ha varit om vi inte varit begåvade med nyfikenhet? Mycket trist skulle jag kunna tänka mig.

Inte nog med denna förestående kollision. Om vi lägger till ytterligare cirka en miljard år har vår sol, som förvisso inte denna dag är särskilt klart synlig på grund av molnen, förbränt sin energi och går in i sin dödsprocess. Även det kommer att bli ett storslaget fyrverkeri när sista slutskedet infaller. Om inte förr, förr är det mest sannolika scenariot i alla sammanhang och spekulationer, så inget senare behövs, då blir vi åter stjärnstoft. Av stoft är du kommen, stoft ska du åter bli. Så är det. Allt har ett slut om vi vill eller inte.

Redan här och nu slutar detta blogginlägg. Allt dess bränsle har förbrukats och är nu på väg att implodera. Någon förutsättning att fortsätta någon miljard år till framåt finns naturligtvis inte. Kosmos har sin tid, människolivet har sin. Molnen ligger förvisso kvar och gör kanske så hela denna dag som är ett försvinnande ögonblick i det stora hela, men tillslut blir himlen åter klar. Inget är beständigt. Däremot är det fullt möjligt och mycket sannolikt att denna blogg, som inte är den mest aktiva men likväl hör av sig då och då, återkommer. Det gör den. Ur det kosmiska perspektivet, i vart fall, är det fortfarande mycket gott om tid.

P.S. När detta skrevs hette dagen fredag. När detta skickas ut i cyberrymden, där denna text om något eller ingenting kommer att sväva omkring som stjärnorna och stoftpartiklarna i den verkliga rymden, är det som vi nog alla i stunden vet, måndag.

Frid & Fröjd.