Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från mars 2017

Tillbaka till bloggens startsida

EN OAS I KOSMOS.

 

 

Skogsduvorna anländer, den första anmäler sig från granskogens dunkel. Jag stannar vid en försänkning mellan bevuxna åsar med sten och förkastningar som går i dagen. Stillhet råder. Ett vattenflöde våren anordnar ligger stilla, mörkt i sin fåra. Marken är en tät, mjuk matta av bruna barr, utspritt ris och några döda träd.

Gran och även tall samsas här med varandra. Raka och resliga höjer de sig till en dunge vars toppar silar ljuset ner mot marken. Tanken slår mig att kanske är jag årsgammal med något av dessa träd, men i den jämförelsen är de fortfarande unga.
En gran kan bli upp mot 400 år gammal. I syd och mellansveriga omkring 200 år, det skiljer lite. Vad är dessa hundratals år av levnad mot en människas ålder?
Tallen kan bli mycket äldre. Det finns tallar som uppnått åldrar på dryga 700 år. Men i människans skogsbruk blir de sällan så gamla. När en tall är mellan 90 till 150 år, fälls den. Granen når sällan heller sin aktningsvärda ålder. Krasst kan man tillägga att skogens ståtliga barrträd i mänsklig hantering degraderats från frivuxen natur till odlade granåkrar.

Jag faller ofta tillbaka till att skriva om skog och marker, att gå i dem, att vara i dem, omslutas, lyssna för att komma närmare det universiella. Allt levande på denna vår jord tillhör kosmos, från all materia till minsta knappt märkbara partikel. Universum bär vårt embryo. Vi är skapelser ur kosmos, inget annat.
Därför och när man riktar tanken, blicken utåt mot det stora offantliga och låter funderingarna färdas genom sfärerna i det tunna hölje som omger vår jord och möjliggör livet, passerar det och fortsätter ut mot det väldiga som inte är så tomt utan fyllt av materia, kan man inte gripas av annat än förundelse.

Av allt det stoft och materia bestående konstellationerna som finns där ute, det som är vår omvärld så väl som vår egen jord och vår tillvaro inberäknad i vårt omgivande landskap, säger tanken att det bara måste existera annat liv än vårt, av något slag, någon sort där ute. Bland miljarders miljarder galaxer och solsystem med tillhörande planeter kan väl livets uppkomst inte bara hysa oss som de enda, det enda livet? Om än i andra former och stadier, men någonstans även existenser som sänder snarlika funderingar som vi gör: Är vi verkligen ensamma i denna rymd?

Vi har lärt oss otroligt mycket om universum, kan vi tycka, om dess uppkomst och utveckling, dess tänkbara slut och upphörande. Även universum har sin utmätta tid. Allt har sin tid. Det är en ofrånkomlig lag sedan alltings början. Utan tid inget liv. Men som alltid och som det brukar sägas: Ju mer vi lär oss, desto mer inser vi hur litet det egentligen är som vi faktiskt vet eller kan dra bekräftade slutsatser kring. Det vi säger oss veta om universums uppbyggnad är i grund och botten en mycket liten försvinnande kunskap. Men vi kommer inte att upphöra med att fortsätta söka svaren så långt det är oss möjligt.

Om jag så riktar tanken och blicken uppåt, utåt en eftermiddag inne i en skog när våren signalerar sin ankomst då jorden i sin rotation byter skepnad från en cykel till en annan, eller under en stjärnklar kvällshimmel, blir jag allt mer övertygad i min tro att andra livsformer finns där ute. Märkligt vore det väl nästan annars.
Och en gång, kan man undra, var fanns våra atomer och molekyler då? I en stjärnas födslovåndor, i kaskader av utkastade partiklar och ämnen från en stjärna som levt och förbrukat sitt liv? I en sten, i ett träd, kanske i ett grässtrå?
Hur kommer universum att återanvända våra kemiska beståndsdelar när vi återgår till materia? Ett sandkorn, en molekyl i en trädgren, i ett blad som knoppas, grönskar och vissnar bort som när vi var en kropp av kött och blod? Eller bara partiklar återuppfångade av kosmos i väntan på att ingå i något annat?

Stjärnklara kvällar när jag så vänder blicken mot stjärnorna, dessa myllrande myriader i Vintergatans dis, vår hemadress kallas även Orionarmen, en av de spiralarmar vår galax utgörs av, och tänker att allt av vad universum består, solar och planeter, stoftmoln, nebulosor och galaxer i otaliga mängder, är en pågående kemisk process, ett laboratorium. Ett laboratorium där livets alla ingredienser finns och att denna process ständigt skapar liv och död för allt det vi är och det som omger oss. Rymden är inte öde och tom, livet finns där, vårt ursprung och vårt slut.
Svaret på den eviga frågan varifrån vi kommer är ett kosmiskt svar. Universums samlade materia är livets ursprung, det är bara de rätta förutsättningarna som krävs och det blir liv. 

Universum har skapat vår kosmiska oas och den kommer att tas ifrån oss. Lagarna som styr detta vårt universum förutsätter detta, något annat kommer istället. Så varför skulle det inte finnas liv på andra världar och en annan oas i detta världsallt där ett liv, en existens kan stå i en skog och stillsamt begrunda tillvaron medan våren anländer och tänka att det bara måste med största, tänkbara möjlighet finnas liv där ute. Tanken är svindlande. Men som sagt märkligt vore det väl annars?

 

Frid & Fröjd.

 

 

 

Anteckningar en söndag

 

 

Anteckningar en söndag, eller enbart en blank sida uppslagen, väntande förgäves på de där orden, tankarna långt nere i sina stundom svåråtkomliga djup och bottenlagringar, sökande. De finns där, rör sig långsamt stigande mot ljusets avlägsna yta. I sina första stadier oformliga, främmande men under stigandet sammansatta från tidigare oanade livsorganismer till strukturer föreställande och beskrivande något som länge försökt bli uttalat vid ytans linje.

Skriver jag nu Marianergraven, eller Marianerdjupet vilken namngivning man nu vill ge, står graven, djupet som metafor, en liknelse till det undermedvetna inom var och en av oss. Dessa outgrundliga dimensioner där våra kognitioner finns.
Marianergraven efter ögruppen i västra Stilla havet, Marianerna. Djupet mäter mer än dryga tiotusen meter. Jordens djupaste havsdjup.

Något rör sig där nere. Blänk, skimmer. Aningar. Kanske förväntningar. Det går att känna, förnimma innebörder. Tankar och funderingar. Betraktelser som kommit för att försvinna men som söker sig tillbaka. Rester av nattliga drömmar sjunkande ur medvetandet som vrakspillror. Vrakgods påväg ned mot bottenskikten. Dagfantasier sprungna i läck. Sömnlösa nätters grubblerier.
De faller, sjunker mot lager av bottenslam som bara vill finnas till för barmhärtig glömska. De dalar mot det oåtkomliga mör
kret, till ett tillstånd man tror är livlöst och för all framtid förlorat. Men livet är en ständigt pågående process. Förvandlingar sker i det vi kallar undermedvetna och så stiger nya förklarande, belysande gestaltningar mot ytan. dagar ges annat ljus. Nätter då sömnlösheten filtrerar stormar eller orkaner kan förvandlas till kav lugna. Våra sinnen genomgår märkliga ombildningar.

Jag går upp för trappan, knarrande under kroppens tyngd, klagande med ålderns rättighet.
Där står skrivbordet belamrat av böcker, papper, skrivhäften och pennor i trängsel med varandra. Ting jag roar mig med. Föremål till förgyllning av tillvaron. Skrivbordsskivan är nött, sliten, slipad av abstrakta och konkreta tankemönster. Färder genom verkligheter eller uppdiktade universa. Blekta fläckar från tidens avlagringar och avsöndring.
Skrivbordet med fönstret intill har alltid varit en tillflyktsort, eller även så en utgångspunkt. Fönstret, utsikten, har väsentligt avgörande betydelse för tankens och ögats gemensamma flyktighet, och rörelsefrihet. Låt mig säga såhär: Öppna fönster och dörrar har samma existensiella betydenhet som syret vi andas. Inneslutna och avskärmade drabbas vi så småningom av syrebrist - eller läs inskränkthet. Sinnenas vägar måste alltid hållas öppna.

Jag är ingen skrivare, ingen författare i bemärkelsen man definierar den kategorin av kreativa individer. Detta är enkom min egen och för världen obetydliga hobby och mitt tidsfördriv. Min anspråkslösa snickarbod eller hobbyverkstad, vilket man nu vill, där det går att smita undan från omvärlden när behovet tränger på. Alla är vi människor. Mycket sannolikt tarvar vi samma behov emellanåt, en plats att vara sig själv på. En stunds ensamhet med världen. Personligen kan jag också önska mig en slik plats där det egna jaget kan avlastas från sig själv en stund. Det skulle vara som att låta marken man sår få ligga i träda för att sedan ge ny kraft åt skörden.

Söndag har vi noterat. Vi lägger till datumet 12:e mars Anno christ 2017. Dagsljuset är behagligt och löftesrikt. Natten led sina timmar med slaka segel. Vargtimmens farhågor förhöll sig stilla denna natt. Vi klev ur mörkret och sömnen till förnimmelsen av uppvaknande fågelsång. Några spridda stämmor hördes. Tillförlitligheten sträckte ut handen. Vita och svarta fågelkroppar genomkorsar medvetandets atmosfär. Vemod och glädjeämnen. Livet och döden. Livets vackra höjder sträcker sig i kontrast till dödens kalla raviner. Livets strukturer. Universums ofrånkomliga lagar. Den blanka, uppslagna sidan är inte tom längre.

Frid & Fröjd.

Jag går på promenad.

 

 

Jag andas in, kliver över dörrens tröskel.
Jag andas ut. Jag hör fågelsång från Talgoxe, Gråsparv. Några Kajor skränar åt varandra, virvlar genom luften i akrobatiska looper. Änder nere vid den ännu inte fullt uppbrutna sjöisen. Moln täcker himlen med vaga föraningar om möjlig nederbörd. Kanske regn. Kanske bara en förtätad dager.

Asfalten ligger mörk och som ett övergivet band slingrande fram. Gräset är vått. Husen står tomma eller tiger om sina innevånare. Hörs ett hundskall, befinner den sig på långt avstånd. Vinden berör försiktigt trädens grenar, vaggar dem, nuddar vid dem som till försiktigt uppvaknande. Björkar, Lindar uppsträckta mot molnen, Hasselsnår och några ungstolta Ekar med kronorna trevande mot den allomfattande skyn. Ett dämpat sus, en baston från granskogen intill svävar fram.

Andas ut, drar in marsförmiddagens plussgradiga syre i lungorna. Händer det inte plötsligt något över ängsmarkerna? En händelse bland molnen. En lucka, en öppning, en spricka, en springa som när gardiner dras bort från ett täckt fönster. Hoppet från ett ljus som faller in över fönsterkarmar, träffar tankemolnens substanser av då och nu, av kommande framtidsdagar med de närmaste prognoserna från verklighetens avvaktande yttranden. Ett ögonblick av ljus. Tankens impuls av upprymdhet.

Det rotas, det bökas, det vänds upp och ned bland ollontäckta lövbäddar, tunga av vinterfukt, mossor och grästuvor omkringkastade. I den mörka jorden avtrycket från en vildsvinsfot, knappt urskiljbart, men som en aning. En närvaro som varit. Spillning från rådjur och visst har en älg, skogens majestät, avlämnat sin egen spillhög bland tuvor, färglöst vintergräs och multnande ris. Ständigt och överallt pågår livet i detta vårt kosmiska landskap.

När vinden stannar av och molnen åter sluter sig samman, faller tystnaden. Från farleden bara anad mellan glesa stammar och bortom ett vidsträckt gärde, intet motorbuller. Tystnad, de egna andetagen allt medan världen omkring larmar, slamrar och skriker. Ljud uppfångade i medvetandet som från avlägsna kosmiska pulsarer. Noterade.
Jag lever, jag bor i en trakt, i en hembygd där om man går på gatorna stundom inte möter en levande själ, kanske ingen annan än kassören i butikens kassa - och man bär hem sina livsuppehållande förnödenheter som vore man en av de sista människorna på jorden. De egna stegen genljuder från asfalten. En utmark i världsstormens ögonvrå.

Ögonblickets stillhet, tystnaden under träden medan fåglarna tiger och vinden hämtar andan. Förgängliga ögonblick som strax slungas tillbaka in i verkligheten. In i hjärtslagens rytm. Pulsen.
Jag går på promenad genom naturmarker. Jag andas in nytt syre, fyller lungorna med framförsikter Jag rotar som skogens innevånare bökar i marken efter livets näring, bland mina egna tvivel och sparsamma förhoppningar. Kanske finns det något av hoppfullt värde att finna, något som gemensamt kan brukas till det som säger att vi alla bär ansvar för kommande dagar och generationer. Jag letar efter en öppning i molnens täcke. En varaktig strimma av ljus.

"Människan är människans vän" vill jag erinra mig från "Den poetiska Eddan". Ett visdomsord att lystra till istället för att förvandla människan till sin egen fiende.
Jag går på promenad och beaktar visdomsordet.

 

Frid & Fröjd.

Livstecken.


 En slumrande blogg gör inget väsen av sig, men snart lyfter det igen. Det behövs bara lite ny frisk luft under vingarna.