Min barn- och ungdomslitteratur präglades av indianer och äventyrsböcker, i stor utsträckning. Indianäventyren stod mig närmast under de yngsta åren då att kunna läsa på egen hand var en uppenbarelse som hämtad ur en biblisk berättelse. Jag läste dem i den mängd tillgången gav, biblioteket det allmänna, och ett litet hemmavarande bibliotek, ett brodersbibliotek.
Det var ett okritiskt läsande med förkärlek till miljöerna i de stora nordamerikanska skogarna och kontrasten till dessa, de ändlösa präriernas vidder. Spänningen och känslan av att få uppleva vildmarken på ett mycket exotiskt sätt. Bara böckerna och den egna fantasin satte gränserna.
"Bara en gås höjer sin röst i skogen", eller något liknande har jag för mig det var Hjortfort som sade vid något tillfälle. Hjortfotböckerna skapad av den amerikanske författaren Edward S Ellis (1840-1916).
 

Kanske var han lite av en favorit, denne knivsluge skogshjälte, fram till det att jag slutligen, kan man kanske säga, begav mig ut i rymden där jag förlorade mig bland främmande världar, galaxer, strålpistoler, rymdraketer och tekniska underverk av mer eller mindre suspespekt art. Gröna gubbar, bläckfisklika varelser och galna vetenskapsmän där lättklädda damer ofta hamnade i trångomål bland stjärnsystemen, får väl betraktas lite som en fördom att genren skulle innehålla enbart detta. Men, jovisst och utan tvekan förekom dessa fenomen i riklig mängd men dock tillhörande något sämre och enklare kvalitet. Pulp Magazines kallades dessa tidiga tidskrifter för och som publicerade mängder av mer eller mindre osannolika historier av enklare format. Pulp kommer, förresten, av det engelska ordet för pappersmassa. Kiosklitteratur skulle vi kalla det för, vilda historier om inte bara rymdäventyr, utan även deckare, trillers och annat. Detta förekom från 1910- 20-talet och framåt, och var samtida med att Hjortfot smög omkring i de mörka skogarna.
Science fiction är en brokig mosaik men den innehåller så mycket mer än dessa oftast dåligt författade rövarhistorier. Mycket av genrens dåliga rykte skyller jag på den amerikanska underhållningsmarknaden. berättelser om framtiden och den gryende teknikens utveckling, industrialiseringen, en tro på en ny framtid, som det var i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, är begynnelsen till det som, när det kom till det stora landet i väster döptes till vad som skulle bli en alldeles egenartad litterär genre, Science Fiction. Hugo Gernsback hette han som får bära äran av namnet. Till en början lär han ha kallat det Scientifiction, men som sagt sedermera blev det Science Fiction.

 

Från avlägsna skogar och prärier till den så oändligt mycket mer avlägsna rymden, är naturligtvis inte bara ett stort kliv. Det är ett gigantiskt jättesteg. Ett hisnande hopp mellan fantasins världar, men i litteraturens värld är det mesta möjligt.
Rent krasst kan man säga att från det vildaste västern till rymden, följde många cowboys som sadlat om från svettiga hästar och rykande revolvrar till strålpistoler och rytande raketer. Skillnaden var egentligen inte så stor, det skiljde mest bara i detaljer och attiraljer, och miljön naturligtvis. Klientelet var i grund och botten detsamma.

Naturligtvis var det inte någon uppbygglig litteratur. Fördomar och rasism frodades. Under 1980-talet uppstod debatter om ungdomslitteraturens innehåll och dess inverkan på unga läsare. Främsta målet var B. Wahlströms ungdomsböcker, de med röda och gröna bokryggar - de nu av en äldre generation, nostalgiska. Många av dessa böcker hämtade sitt innehåll ur just dessa från det tidiga 1900-talets äventyrsromaner och den tidens människosyn med mera. Här förekom Hjortfot (av Ellis), Örnöga (av holländaren Jan Nowee1901-1958), Winnetou (av tysken Karl May, 1842-1912). Flygaren, stridspiloten Biggles av engelsmannen W.E. Jones 1893-1968. hans riktiga namn var William Earl Johns, var också en av dessa klassiska äventyr som gavs ut i romanserier för generation efter generation. Jag läste dem naturligtvis.

Debatten var på sätt och vis inte ny. Redan kring tiden för förra sekelskiftet och tidigare än så, debatterades och förfasades över den så kallade kolportagelitteraturen. Kolportagelitteratur såldes av kringströvande försäljare av enklare underhållningsromaner och häftesserier. De ansågs och med rätta, som en sämre sorts litteratur och som rent av kunde vara "skadlig". Arbetarrörelsen som stod i sin linda för bildning propagerade ljudligt mot denna skräpkultur. Men under 1980-talet gällde frågan de gröna och röda bokryggarnas vara eller inte vara i bibliotekens bokhyllor. de kom att plockas bort ur utlåningssortimentet.

Varje tidsepok präglar sin litteratur. Många av ungdomsböckerna jag själv läste var skrivna under tidigt 1900-tal. Språk och attityder stämmer inte längre så bra överrens med den världsbild vi vill att vår tids barn och ungdomar ska ge idag. Men, då när jag och generationer med mig, var unga och läste dessa böcker var det i första hand äventyret vi lockades av, spänningen, underhållningen. Litterär kvalitet eller inte. Det huvudsakliga var att få eggas av något exotisk, något som låg utanför den vardagliga verkligheten. Så är det nog fortfarande i denna turbulenta nutid.

Frid & Fröjd i december.