Vinden bullrar. Världen bullrar. Ännu en dag med klar himmel och kalla färger. Is ute på gärdets översvämningar. Det har varit en lång torr tid, men nu är åar och bäckar åter fyllda med porlande vatten. Vi ser ut genom köksbordsfönstret med
morgontidning- och nyhetsekots rapporter som sväljs ned med värmande kaffe.
Talgoxar och gråsparvar där ute i fruktträden söker sin föda medan solens skiva sakta stiger över horisontens taggiga träd. Vemodet vill klä på sig, men det sista nålsticket från en dagbleknande stjärna i nordost förnimmer om väntande tilldragelser.

>>>>>>>

Självningar i stratosfären.
Kollisionskurs under vattenytan.
Mystiska fyrbåkar drömmen tänt.
Ett rött äpple i din hand.

Orden där ute på isen.
Språket du lämnade kvar, anletsdragen i minnets spegel,
den brustna strängens tystnad.

Isens bristningar.
Sångerna ur natten, gamla melodier mellan tomrummen.

>>>>>>>

Och sen eftermiddag.
Rodnande himmel. Återglansen från det översvämmande vattnet.
Kajorna i tät flock svartnar mot molnrodnadens bakgrund. Ljuset går
korta steg denna årstid, för att avslutas i ett tomrum ingen kunde tro fanns.
Och att livet tog plats i tomrummet när det var fullbordat och uttalade
sig med ord ingen trott kunde formas.

 

>>>>>>>

Saknad.
Dessa analkande vinterdagar, namne med trycksvärtornas rubriker,
kastar jag ut orden bland de kvarvarande löven.
Väggklockans aktade timslag håller inte längre tiden. Analoga tecken
löses upp bland nyanserna av överstruckna gemener.
Sedan du inte längre finns har versalerna rasat samman. Ditt anlete
har blivit en hinna över ögats blodkärl.
I denna vinter som bär två vintrar i sig, smulas det förgångna sönder.

 

>>>>>>>

Mot snöhimlen liknar kråkfåglarna
svarta linsgrumlingar.
Vardagligheter utan ledmotiv fumlar
med notbladen.
En återfunnen textrad smälter fram en
ny melodislinga.

Kajorna bildar bakgrundskör bland träden
klädda i gråsvarta dräkter.

>>>>>>>