Oktober. Grå himmel och måttlig nordostvind. Katten sitter vid
skrivbordskanten och låter munnen vattnas av en Koltrast i trädet utanför. En annan katt, svart i pälsen, vandrar målmedvetet längs dikesrenen, här nedanför, upp mot byn. När jag förenar mig med kattens blick ut över nejden ruvar världen i ett bedrägligt höstskimmer av stilla ro. Ack så bedrägligt. Ack ett sådant vedertaget falsarium. Det brinner inpå knutarna i världen, men vem har väl inte uppmärksammat det?
Jag är en liten människa. Vi är otaliga som är små människor här i världen, en grå massa i tusenden, vad kan vi göra mot de stora katastrofala händelser som dagligen pågår ute i världen? Höja våra röster. "Vi måste höja våra röster", som det sjöngs på sjuttiotalet. Men frågan är om det skulle höras i denna bullriga tid.

Katten rör sig inte. Sitter blick stilla. Hackar tänder. Snart får den för sig att gå ut i ett hoppfullt försök till god jaktlycka. Man kan inte förändra någonting genom att stillasittande stirra ut genom ett fönster. Nej, det är nog sant. Men jag har inte lust att gräva ner mig i grubblerier över världens tillstånd, inte idag men kanske i morgon. Vi får se. Frågan blir då om jag bara ska grubbla eller skrika, ropa, så högt stämbanden förmår. Men lite pessimistiskt lagd som jag stundom kan vara när det gäller världens tillstånd, undrar jag om någon skulle höra.

"Va inte så dyster", hör jag en röst inom mig säga.
"Vadå, jag dyster?"
Eller "What me worry?" som det skulle heta i orginal, eftersom det är en gammal slogan hämtad från det amerikanska seriemagasinet Mad Magazine och som likväl myntades av den svenska upplagan Svenska Mad under 1960-talet. Mad Magazine startades under 1950-talet där borta över oceanen och fick, som sagt, sin svenska upplaga 1960, eller om det var 1961. Minnet har dribblat bort årtalet. Mad var en ungdomsserietidning som drev med det mesta av företeelser på sin tid. Jag tror att Mad Magazine fortfarande lever om än i mindre välmåga än när det begav sig. Utvecklingen. Alltid utvecklingen. Den svenska varianten är i vart fall insomnad sedan länge. Jag önskar ibland att det vore möjligt att frambringa samma bisarra humor om vissa företeelser i dagens värld, det skulle lätta på trycket en aning. Men sannolikt, nu knackar pessimisten på dörren igen, han vill inte känna sig utlåst men får finna sig i det. Det han skulle säga vore bara att skrattet skulle fastna i halsgropen och hjärtat slå en smärtsam volt.

Men, "Vadå Jag dyster?" Nej, jag är inte dyster, inte i grundmurarna, men oroad och det mer än tidigare. Det kan vi nog vara lite till mans. (eller ska man vara modern och skriva: lite till hens.)

Hur går det för katten? Tålmodigt sitter den kvar men koltrasten har flugit sin kos. Kanske kommer det en annan, snart.
Snart. Ja, snart. Snart kommer det att utses en ny pristagare i litteratur. Det spekuleras som vanligt, varje år och oftast går spekulationerna fel. Akademien har en enastående förmåga att överraska alla förväntansfullt väntande. Vem blir det i år?  Adonis, den syriske poeten? Joyce Carol Oats? Många skulle nog bli glada. Jon Fosse, norrmannen med dikter, prosa och essäer? Inte helt omöjligt.
För min egen enkla del avstår jag från spekulationer. Istället erinrar jag mig tiden som arbetande på bibliotek när det drog sig samman till nobelpriset. De "fina" damerna köade i lång rad för varje vald pristagares böcker, nästan. Oftast kunde det finnas något ensamt exemplar i någon hylla och man lotsade runt efter det åtråvärda exemplaret. därefter upprättades en kölista till det att författarens böcker hunnit bli beställda och inkomna till biblioteket. Alla skulle och ville läsa nobelpristagaren. Det hörde till, naturligtvis. När dramatikern och socialisten, den engelske, Harold Pinter 2005 tilldelades nobelpriset var det förhållandevis och påtagligt glest i leden. Jag minns inte om det fanns något ex av honom, men det spelade inte så stor roll. Det var ytterst få som ville bekanta sig med en utpräglat socialistisk dramatiker. Jag tror att en och annan missade lite upplevelse där.

Hur som helst -och katten rör på sig nu- kommer någon att tilldelas det ärofulla priset. I skrivande stund får vi se vem det blir, och överraskas. Katten bryr sig föga och jag ska i vart fall titta, eftersom jag har möjlighet idag.
Katten bryr sig förresten föga om något i den mänskliga världen, bortsett från att den tilldelas aptitlig föda. För katten kvittar det om man är glad eller dyster, den lever i sin egen värld med allt vad det innebär. Likaså struntar den gladeligen i om jag slutar här. Det gör jag. Jag avbryter här.

Frid & Fröjd, så gott det går.