Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Den ålderstid nu kommer.


 

Jag är påväg att bli pensionär. Snart. Det är inte långt kvar. Enligt beräkning före detta årets utgång. Det är lite tidigare än sedvanlig pensionsavgång.

Det är en märklig känsla som infaller sig och detta efter lång begrundan. Att närma sig och att bli pensionär kan vara ett stort steg, väldig förändring i livet. Men beslutet är taget, steget är påväg. Ett par månader rör det sig om. Det räcker nu, arbetslivet får vara passerat och det har pågått under många år.

Från 61 år har man möjlighet ta ut pension, helt eller i delar. Förutsättningarna till en tidigare pension är tyvärr helt krasst en ekonomisk fråga. Jag vill påpeka att jag verkligen inte kommer att tillhöra de bättre bemedlade. Med ungefär ett år kvar till rätta avgångsåret är beslutet likväl taget, i övertygelsen att livet onekligen innehåller andra värdefulla värden än vad ett långt arbetsliv kan bidraga med. Värden väl nog så viktiga att försöka ta till vara. 

Det bedrövar mig att Sverige är påväg mot ett nytt klassamhälle, med hårdför arbetslinje, där incitamentet  för denna är försämringar i sociala villkor, sämre a-kassa och försök att införa otryggare anställningsvillkor. Detta ska sporra människor till att arbete är enda vägen till välfärd och trygghet.  Vilket det för hela samhället är. Bekymret kretsar i nuvarande tid kring en individuallistisk anda. Människor ska för sitt  välstånd drivas till konkurrens mellan varandra. Ett sådant system ger givet vinnare och många förlorare. Sedan får det paketeras in i silkespapper och fagra ord. Konsekvenserna under det papperet blir klassamhällets orättvisor. 

Det ska löna sig att arbeta, säger politikerna. Naturligtvis. För utfört arbete får man betalt. Så ska det vara, så är systemet. Jobbskatteavdragen kom till för arbetslinjen, att locka och mana människor arbeta mer och längre. Baksidan här är att jobbskatteavdragen betalas på bekostnad av de som inte arbetar eller av en eller annan orsak inte förmår delta i denna arbetslinje, det vill säga pensionärer,  sjuka,  funktionshindrade. Detta är långt ifrån solidaritet och jämställdhet. 

För att hålla oss till gruppen pensionärer, är antalet fattigpensionärer markant stigande. Funktionshindrade har det för den delen det inte särskilt bättre. De betalar också högre skatt, de har svårt komma ut på arbetsmarknaden ( förlåt, arbetslinjen bör det väl vara ). Deras individuella möjligheter smygförändras när lagen om LSS här och var naggas. Många har fått mindre assistans i timmar vilket gjort att somliga rent ut hamnat,  om inte mellan stolarna,  så på pottkanten. Svaga grupper prioriteras inte i dag. Därmed och enligt min mening är sverige knappast längre solidarisk i den mening man kunde önska. Men bortsett lite krasst från vissa utsatta grupper har vi det fortfarande rätt bra. 

Några vänner och bekanta är redan pensionärer. De har också valt att gå ett eller två år tidigare, och de säger att det är underbart. Ett par som redan hade föresatt sig att kliva i startgroparna för en ny fas i livet, finns inte längre med oss. Tyvärr.  Att lämna arbetslivet och få uppleva ålderdomen, förhoppningsvis en mycket bra sådan, är inte givet åt alla. 
Så mot alla odds, varför inte ta tillfället i akt och hoppas på ett par någorlunda bra och behövliga år. Hoppas är det enda man kan göra. Valet är  gjort, klubbat och nästan klart. Snart. Snart och sedan kommer min dagliga lott vara att suga på ramarna. Jag tar det bekymret, för livet innehåller så mycket mer än vad  den hårdförda arbetslinjen kan erbjuda efter ett långt arbetsliv. 

Frid & Fröjd. 

Svammel under en kvällslampa.


Denna septemberlördag när jag skriver detta, eller rättare börjat skriva detta, har dagarna börjat skymma tidigare. Vi går mot en ny höst. Personligen är jag också påväg in mot livets sensommar, den ofrånkomliga, och   den höst och vinter vi alla ska möta om hälsan och livet står oss bi så långt. Inget går att ta för givet. Sista steget kommer, det vet vi, men inte när,inte när det är taget. 

 Det är den tid, då mängden år blivit betydligt fler bakom i backspegeln  än de som ligger framför i vindrutan, längs denna väg mellan evigheter där vi alla färdas, fattiga som rika och danade som sådana i vår egen tankevärld som vi är.

Universums lagar rår vi inte på, men våra så kallade reptila mönster skulle vi efter alla årtusenden vi har funnits här på jorden kunnat lyfta oss upp ur till något bättre. Jag tycker nog i mörka stunder att så är verkligen inte fallet.  Vi har misslyckats.  Å den andra sidan, utveckling går långsamt. Stegvis prövar sig naturen fram. Så kallad intelligens är verkligen ingen säker prognos för mänsklig fortlevnad.
Men vad jag skulle säga, mänsklig tid är inte detsamma som universell tid. Den tid vi lever efter och tar som naturlig är skapad till viss del ur industrialismens framväxt.

År har kommit och gått. Vart tog de vägen?  Alla åren? Var gjordes de av? Sorger och bedrövelser, glädje och knockouter. På fötter igen när domaren räknat till nio, om så på ostadiga ben medan domaren gestikulerar fortsatt match.
Minuter och timmar. Veckor och månader. Månader och år. Rumtiden. Våra korta liv. Att vi finns i detta universum,  skådar ut mot det. Undrar, drar slutsatser. Förundras. Och alla frågor vi aldrig får svar på. 


Ja, vart tar tiden vägen? Mot vad expanderar universum?  Tiden och rummet. 
Med ålderns stigande, med livsrummets expanderande, faller man ofta bakåt. Den romerska mytologins Janusansikten kommer här väl till pass. 
Janus avbildas med två ansikten. Det ena vänt mot det förgångna, det andra blickar mot framtiden. Denne gud var den romerska solen och ljusets gud. Begynnelsens gud. Januari månaden har uppkallats efter honom. 

Finns det en början, finns det även en fortsättning och möjligheter. En start  som blir förgången i ett nu och ett nu blickande framåt. Tidens flöden. Janusansiktet passar  ypperligt just nu när åren hopat sig bakom ryggen. 
Jag har under de senaste årens lopp antagit en blick som fortfarande försöker leta sig framåt, men också finns det tillbaka blickandets vemodiga fall genom skikt av av dunkla och klara minnen. De inträffar allt oftare. 

De klara minnena ligger närmast. De mer dunkla, vaga förskjuts allt längre bort. Det förgångna kan liknas vid ett eget inre kosmos,  där man söker sig tillbaka mot det vaga glödande ljus som återstår av det som en gång var ursprunget och hur dess byggstenar formades. 

Att tiden förlöper, att våra livsbetingelser bryts ned, att livsrummet förändras, att varje dag blir förgången tid och aldrig mer, är inget att göra åt. Det är universums lagar som styr. Universum styr eftersom vi består av universum och universum består i oss. Vore det annorlunda skulle inget liv finnas. Därmed skulle ingen behöva beklaga sig över tidens flykt och det kommande åldrandet. Så skulle det nog vara.


Vår perception, vår förmåga att tänka framåt och kunna minnas bakåt och dra slutsatser, är en gåva given till  oss från universum. Just därför har jag nu suttit här och svamlat med en vag antydan om att framtiden med raska steg håller på att bli alldeles  (eller oroväckande ) kort.

Fridens. 


Läs mer