Vart är stocken på väg? Hur hamnade den i strömmen?  Någon sågade ned ett träd och trädet blev till stock. Stocken hamnade i en ström och strömmen tog stocken på drift.

Mörk materia, som sägs finnas i universum och påverkar att universum expanderar, drivkraften den osynliga vi inte kan förklara, men som trotsallt tycks finnas i världsalltet, omkring oss. Vart kommer den att driva världen, stjärnorna, galaxerna? Allt har sin tid. Ordspråksboken. 

Universum expanderar, det har vi nog med garanterad säkerhet kommit underfund med. Galaxerna avlägsnar sig från varandra. Det kan vi mäta, det kan vi se. Konsekvenserna av denna expansion blir sannolikt att universum slits sönder och upphör att vara. Ja, allt har sin tid.  Men vi vet inte. Som det sägs; ju mer vi lär oss, ju mer inser man hur liten kunskapen verkligen är. 

Vart vill jag då komma?  Svaret är kort, enkelt men samtidigt komplicerat. Jag har redan sagt det:allt har sin tid. Samma lag gäller för var och en av oss nu existerande.  Vi är här och nu, sedan aldrig mer. Drivandet ut mot gattet går inte att hejda. Intet går inte att hejda. 

Varför då inte göra det bästa möjliga under den korta tid vi får förmånen och ynnesten att finnas här på jorden, tillsammans i världsalltet. I världsalltets tid är vår enskilda existens kortare än ett ögonblick. Knappt ett andetag. (En gång i tiden läste jag Senecas "Livets korthet " och det gav mig ångest.)

Det går inte en dag i denna värld om tillståndet i vårt samhälle, i världen omkring oss som inte når medvetsndet, det är dyster insikt som når fram.  Det är som en dystopi förverkligad från någon  lika dystopisk science fictionroman, men verkligare, met påtagligt hemsk. Krigen, hatet, föraktet, intoleransen. Inte allt nämnt men inget glömt. Det är 2016 med all vår kunskap, vårt kunnande. Likväl känns det som att vi mentalt vore någon annan stans,  på en inte fullt så utvecklad nivå. Krig, hat och intolerans. Den eviga, aldrig upphörande striden mellan fattiga och rika. Konflikterna böljar fram och tillbaka i elliptiska banor. De upphör aldrig. Man blir så trött. 

Men det hjälper inte att känna sig trött. Det hjälper inte att blunda och leva vidare i vardagen som att inget hände,  att världen förblir oföränderlig vid våra tillförskaffade drömmar, våra föreställningar. Tron till att tillstånden i de ytterst korta liv vi tilldelats  är givna. Att inget i sina grundvalar förändras, utan förblir oförändrade och att ingen strid krävs för att bevara det. 
Fel. Det är så fel.

Vart är vi på väg? Vart är stocken som driver med strömmen på väg? Vart är vårt samhälle på väg just nu i denna tid?  Håller mänskligheten på att slitas sönder, så som vi spekulerar i att hela universum en gång möjligen kommer att göra?  Universums öde kan vi inte råda över. Men vi kan råda över vår egen framtid, vårt eget öde. Frågan blir då, per automatik :vilken framtid vill vi ge våra barn, barnbarn, våra efterkommande? Tänks det överhuvudtaget på de som ska komma efter oss?  Ja, frågetecken. Många frågetecken. 

Fridens. 



Läs mer