DAGSLÄNDOR        Mats P.H. Sandgren

Resans slut. Årets slut. Ett nytt ska börja. 

Det är märkligt vad tiden går. Ena året efter det andra passerar förbi. Nyss stod ett nytt kalenderår i sin linda, strax är det utgående för ett annat.  Men som ett talesätt säger: " Det är drygt medan det pågår, när det är över har det gått fort." Alldeles för fort. 

2015 ska ställas i hyllan, 2016 plockas fram med nya kalenderdagar att fylla och förhoppningsvis med något bättre än alla de turbulenta och stundom kaotiska minnen vi kommer  bära med oss från året som nu ebbar ut, klingar bort och tystnar. 

Januari står för dörren. Januari som är uppkallad efter den romerske guden Janus. Janus med de två ansiktena. Det tillbakablickande och det ansikte som som var vänt mot framtiden. 

Det är vad vi alltid behöver göra när framtiden kommer på tal. För att gå framåt måste man behålla kontakten med det som varit. Framtiden är det vi gjorde i går. Byggde vi ett hus i går och vill möblera det bekvämt idag,  måste vi försäkra oss om att inget gjordes fel i går.  Gårdagen är hela tiden vår framtid. 

Gott Nytt År. 

Fridens alla.

Ord behöver vakna 
Ord behöver bemötas 
Blodet gräver portar genom 
tystnader.

Snö har fallit 
genom ensamheter med
öppna fönster. 

Kråkor samlas ute på tunet.

Ute på tunet de döda träden. 
Spåren i snön och sanden 
minnet avtecknat. 
Fattiga meningsutbyten går 
hungrande gatorna fram.

Ute på gatorna ett dystert 
kommatecken mellan verbens
utrop. 
Atmosfärer stiger ur gatubrunnarna.
En svan lyfter från tungans spets. 

På tungans spets 
en brant, ett stup över skrivbordets rand.
Mina blodådror i den brustna skrivbordsfärgen.

Ett rop mot stjärnorna 
genom vinternätter.
Plejadernas sång i stjärnbruset.

En gammal  gycklare på hemväg mellan skakande kontinenter.

Hemma bland ruiner och övergivna sällskapsspel teckenspråk som konstgjord andning. 

För länge sedan  lyfte svanar från sjön. 
I dimman förtegs alla språk. 
Tiden ägde en sparvhöks vingslag. 

På barnaben genom lera och snårskog
gamla gummor med trollögon vita som porslinfat i svarta fönstergluggar .
Gubbar med mullbänkar och glimtar i ögonen. 
Leenden och förskräckta miner.

Barkbåtarna sjösattes mot okända världsdelar utan vetskap om djuphavsryggar eller kosmiska svarta hål. 

Går hemåt vid början av ålderdomen. 
Desillusionerade drömmar ligger i ryggsäcken. 

Läs mer

Tredje advent och vi närmar oss mitten av vintermånaden december. Solen lyser genom sprickorna i molntäcket. Morgonens Luciasånger har klingat ut.

Det är ett par år sedan luciamorgonen bjöd på knarrande snö och landskapets dämpade stillhet.  Idag, denna tredje advent påminner markerna mera om hösten. Barmark är vad som möter ögat och nattfrost som dragit sig tillbaka in i skuggorna. Vi lever i ännu en tid av förändring. I stället för snö och vinter,  har vi drabbats av stormar som tenderar att vara kraftfulla som orkaner. Utvecklingen är oroväckande. 

Världen över visar förändringarna, de redan påbörjade;  vad som komma kan utifrån alla våra utsläpp,  främst av koldioxid. Översvämningar och torka förekommer. Extrema oväder. I Kalifornien har det inte regnat på fyra år. Stormar och orkaner har blivit kraftigare och mer förödande där de uppkommer. När det regnar, regnar det inte längre måttligt. Väderleken har blivit intensivare, mer aggressiv. 

Klimatmötet i Paris har fått sin mediala uppmärksamhet de senaste veckorna. Politiker från världens alla hörn har undertecknat avtal för vår hotade framtid. Frågan är vad frukt det kommer att bära för vår framtida världshälsa.

Vi borde tänka mer på vår nödvändiga miljö, vårt livsrum här på jorden. Vi kan se,  vi kan mäta hur förändringarna förlöper och vad konsekvenserna kan bli, hur de kommer påverka oss. Likväl tycks det inte beröra vardagslivet nämnvärt. Det är som att allt är taget för givet. Våra politiska, ekonomiska och religiösa bekymmer besitter medvetandet. De är svåra och allvarliga nog som de är, men miljömedvetandet borde få en plats i det allmänna, det vardaliga. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte. Överösta av information och medier som vi har blivit sipprar dock, tillsynes, världens framtida klimathot bara långsamt in. Det borde gå fortare.   

Det har varit en något turbulent höst, onekligen. Som vanligt kan man bara hoppas på det bästa. Nu är det december, ännu snöfattigt om man bortser från Norrland. Vintermånad fast det stundom mer liknar gråvädershöst. Snart ska vi också fira jul, efter att som vanligt handlat oss nästan fördärvade. Men så är det ju varje år. 

Frid & Fröjd I alla fall. 

(Fotot här ovan är från december 2010 )

En slända på mitt fönster. .

Här springer en förlamad flicka barfota genom morgondaggen. 
Se hur hon drömmer om varje fotsteg. 

Här en man på sin stråbädd .
Han saknar stjärnhimlen och önskar ett leende. 

Här en mor som lämnar sin son för döden. 
Hon vinkar farväl som att inget I världen skulle förändras. 

Här under årors årtag bottenkänning från Marianerdjupet. 

Här där du går ut över tunn is, 
håller änglarna andan. 

Sländans uppenbarelse på fönsterglaset. 

Vädrets grå nyans. 
Minnet av regnbågen en sommareftermiddag drar sig samman till åskmoln. 

De eftersökta skatterna fanns bara inne i en vrå av barndomskammaren där ingen längre sökte. 

Nu står vi ute på fälten genomfrusna av vinden från världens alla hörn. 
Har något gått oss förbi är det väderprognosen för i morgon. 

Sländans vingar skälver. 

Molnfritt ett ögonblick I december. 
Livsrummet expanderar och drar sig samman I maggropen. 

En vråk på gärdesstolpen. 
En korp på hustaket. 

Katten bär ut clownernas monologer. 
In kommer prästen med korset över axeln. 
Lutar det mot väggen, knäpper händerna i bön.

Sländan lyfter från fönsterglaset. 

Läs mer

Min kanadensiske morbror, vem var han? 
En flykting? En lycksökare?  En äventyrare? 
He is a farmer and a fisherman,my mother said.
Seglade iväg en gång i tiden och skaffade sig en gård over there.

En dag återvände han till hemlandet  och granskade glosböckerna. 
Syskonen överraskas. Plötsligt står den förlorade brodern på tröskeln. No letters. 

Jag ser en främling från en okänd del av världen. 
I am your uncle, säger han.
Sänder senare och därefter ett par dollar över oceanen som nådde min barndoms brevlåda varje decembermånad.

Ja, det var på den tiden när dollarsedlar seglade över oceanen: " I send a dollar for Matt to Christmas." Så skrev min morbror till min mor, till sin syster. 
Och det är mycket länge sedan. 
Jag kunde inte mäta avstånden eller djupen i oceanen.

Jag minns den sommaren. Breakfast. Eggs. Thrilling days. Promenader och invigning i främmande språk.
That is a truck, my boy.
Nej, det är en traktor.
Min morbror från Kanada i enkla ord.

Regnen kom nästan punktligt varje eftermiddag  (var det 1963?).
Morbror sov middag i det gamla vita militärtältet från 1940-talet, vi hade under äppelträdet somrarna igenom. 
Regnet smattrade mot tältduken. 

Jag som bara var barn, lade mig bredvid honom på trasmattan till tältgolv. 
Morbror knäppte händerna över magen och sov djupt under regnets rytm. Han bar alltid en rutig bomullsskjorta till hängselbyxorna,
i sömnen hävde sig magen med drömmarnas andning. 
Vad drömde han? 
Min morbror från Kanada. 
Jag drömde om okänt land över oceanen. 

Regnet kom och gick förbi. 
Senare på kvällen trakterade morbror violinen, som han tog med sig över oceanen. Spelman som han var. 
Violinen min mor förvaltat. 
Men vem var han?
Vem hade han blivit där borta?

Min morbror från Kanada en sommar för länge sedan. 

Läs mer