Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Var är mitt frö?

 

 

Åter morgon. Åter förmiddag. Ögonen känns trötta. Kroppen tynger och sviktar på en höftled som plötsligt ömmar ilsket. Åldrande gubbar kan lätt hålla sig för skratt medan de mentalt försöker hålla sig kvar vid yngre dagar, i besk kontrast.
Gnyende är det (men kanske inte så farligt som det vill låta) när man denna morgon ställt sig upp och klagat över kroppens, omständigheternas och världens tillstånd. Med all rätt måhända. Någon form av optimism måste man väl ändå bära, men var finns det fröet till ett par uns av världens ljusare sidor?
Jag har för mig att just ett sådant frö ska jag ha i min ägo, men var har jag lagt det?
I en konservburk att förtorka?
Låtit så det i en jord som inte orkar bära näring nog?
Obetänkligt kastat bort det i ren svartsyn?
Frön är sällan svaga. De äger en okuvlig inneboende styrka. Där de trivs spränger de asfalt. Endast en liten spricka krävs och snart blommar det ut där ingen trodde något ville eller kunde växa.

Jag hittar inte mitt frö till optimism. Kornet som ska vårdas, värnas och hanteras med yttersta varsamhet.
Slarvade jag bort det vid någon försumlig stund av tillvaron? Lät jag det gå mig ur händerna på ett mer eller mindre oförlåtligt sätt?
Varför är det så nödvändigt med optimism? Det kanske bara är dumt att undra. Optimism är en livsnödvändighet, lika nödvändig som luften vi måste andas. Förhoppningsfull, tillitsfull, sangvinisk, men utan att vara alltför godtrogen i sin inställning, det måste man vara. Detta därför att däri, detta optimismens frö, går livet vidare framåt och där sätts möjligheterna till framtiden. Däri finns kraften, styrkan som står emot dess motsats, pessimismen. Av för mycket svartsyn är ingen betjänad. Å den andra sidan i mänsklighetens motsatsperspektiv, inte för mycket av optimism heller. Då inträder naiviteten och slår undan benen från den glatta yta där fotfäste uppnåtts.

Jane Addams var en amerikansk dam, född 1860. Hon lämnade detta jordeliv 1935. Jane Addams var en filantropisk, välgörenhetsidkande dam. Hon stod för människors lika värde och erhöll Nobels fredspris 1931, för sina aktiva år under första världskriget som ivrande fredsaktivist. Ett citat från henne lyder som följer: "Civilisation är ett sätt att leva, en inställning att alla människor är lika värda".

Ja, vart tog mitt optimistiska frö vägen? Min tro på människan och civilisationen? Varför lyser inte detta citat i neonfärger i vårt dagliga medvetande?
Jag vill så gärna fortsätta tro på just det Jane Addams sade att ett samhälle, en civilisation måste bygga på inställningen att alla är lika värda. Att barbariet dess motsats, hatet, föraktet, främlingsfientligheten endast leder till sönderfall. Allt det som vi får intryck av att vara pågående just nu i världen. Sönderfallet i civilisationen.

Det är det fröet, den tron, tron på samhället och människan, jag vill få tillbaka. Tron att bakom alla mediala rubriker om världens kaotiska och brutala tillstånd, finns en växande förhoppning till att uppnå åtminstonde en ljusstrimma till dagens synbara motsats.

                                                                Frid & fröjd i alla fall.

2 x surrealism


Molnen seglar förbi med fullriggade 
tremastare. 
Timmar kryper upp över en bergskam.
Hornhinnan sänder blixtar till 
undermedvetandet. 
Sekunder av eruptioner där nattens 
dramaturgi övas.

Jag tänkte skriva livet. 
Jag tänkte varje ord har sin spegelbild. 
Berättelsen kantrade ute på djupt 
vatten och simmar mot fast mark. 

Fiskstimmen rensar smulorna från bordet.



Under eftermiddagen 
när ingenting händer.
Trafiken står stilla i korsningen mellan svart och vitt,
passerar gatumusikanten Magellanska molnen. 


De tre nunnorna  från Aldebaran 
Oxens öga, höjer händerna till skyarna. 

Och det var så eftermidagens rörelse sattes igång.