Vakna! Vaken. Gräv upp orden, rytmerna, språkkänslan. Men vad göra? Var hitta gnistan som falnade, ordskredet som upphörde?
Klappen på axeln, sparken där bak. Massan, energin, rörelsen. Orden. De nya orden. De nya rytmerna. De nya flödena som porlar genom årstiderna. Nytillkomna metaforer.
Var? När? Hur? Dagar kommer och går. Vardagligheter. En fluga landar på den ödsliga skrivbordsskivan.

Vinden väcker fredagsförmiddagen till liv. Duvan tiger uppe i skogen. Hästarnas hovar nere på gärdet mullrar i jorden. Skrivandets stund är oftast morgonen, eller kvällen när orden lutas mot skymningen. Ordlekar, bokstävernas krumbukter. Nattfjärilar under skrivbordslampan.
Arbetsdagarna drar blanka sidor rakt förbi. Vita som papperssvalor tyngda av anletets svett. Däri ska du, som talesättet säger, förkäna dina livsuppehållande rättigheter. Orden ska du hugga ur berget, ur stenens sediment. Jordlagren när de blottas av arkeologens spade, ska visa överraskningens, upptäcktens Heureka.
Serendipitet. Vid sökandet efter ett ord, upptäcktes ett annat. Språkets autonoma framfart.

Vindens ryckande i fönstergläntan. Vinden schasar flugan bort. Skrivbordskammarens kvarvarande dunkel, dit förmiddagsljuset ännu inte riktigt hunnit fram.
Morgontidningarnas rubriker bär sammalunda innebörd som igår. Världens ständigt uppblossande eldar, sprickorna i porslinet. Emaljer som gått sönder och avslöjar den opolerade, råa massan. Utan ord förmår vi inte uttrycka våra känslor, våra upplevelser kring hur vi kan förfasas över verkligheter bakom morgonrubriker, vi hoprullade under armen bär till frukostbordet. Frukostbordet den mest intima plattformen innan vi handslöst kastas ut i världens vardagliga eldhärdar.

Vakna. Vaken. Vanmakt. Makt-och ordlösheten. Ordlösheter och tillkortakommanden. Världen blir vad vi gör den till. Världen gör sig inte själv (om vi bortser från naturen). Bakom varje händelse, bakom varje artefakt har människan sin hand. Utan mänsklig beröring skulle världen fortsätta vara värld, men utan människans exeptionella medvetande.

Men är nu det mänskliga medvetandet, det mänskliga tänkandets evolution till vår fördel eller nackdel? Bådadera, tycks det. Och vad är meningen?
För varje levande art på denna arma men sköna jord, svävandes i rymden, är livets mening artens fortlevnad. Blott människan i sin mening att föra sin specifika art vidare funderar över en exceptionell mening med livet. Instinktivt lever övriga species mening och uppfyller den, medan Homosapiens subjektivt grubblar över en mening som redan finns, men vill finna något högre.

Vad är meningen med livet? Hade flugan som nyss landade på skrivbordet och som vinden schasade iväg, svaret? När människan en dag frågade Gud om vad livets mening kunde vara, som det skämtsamt brukar sägas, svarade vår Herre: "Det återstår åt dig att ta reda på". Svaret är trots allt inte så dumt som det kan låta. Vad det gäller undran och grubblerier kring livsmening, är det upp till oss själva att skapa ett tillstånd i våra egna liv och där vi upplever att detta är meningsfyllt och göra just det till något väsentligt för oss. Detta alltmedan den enda och verkligt existerande meningen pågår i oss och omkring oss. Artens, arternas fortsatta existens.

Tiden lider. Dagen lider. Timmar går. Solen rör sig.
Serendipitet. Vid sökandet efter formuleringar upptäcktes något annat. Tidningarnas morgonrubriker väcker stundom illavarslande aningar till liv. De kan krypa upp ur vrångstrupen och sätta sig där. Orden gömmer sig undan, för de strävar efter en allmängiltig förklaring, en sanning mellan raderna men tvekar kring frågan om de kan stå för vad de vill ha sagt. Ord innebär även känslor, starka som svaga. Rätt eller fel slutsatser. Vinklingar och förvrängningar. Därför trevar de. Livets mening för människan har i mångt och mycket blivit en subjektiv fråga ovanpå den generella.

Den har blivit subjektiv under skiftande epiteter som ekonomi, marknad och krig. Kanske de mest drakoniska om man hårddrar dem. Men också i högsta grad civilisation och humanism, religion. Problemet är att dessa meningar tycks stå alltmer i kontrovers med varandra. Världen står i brand för att vissa människors mening med livet går ut på att via krigföring framhäva sina intressen, sina livs mening och så vidare. Det är en otäck konflikt och ofta hittar man inte ord för dem när motsättningarna uppnår groteska absurditeter.

Hur som helst. Livet har en mening, arternas fortplantning och överlevnad. Människan söker mer än en mening, en extra och absolut inget fel med det. Då hade vi inte varit människor. Men mänskligheten, som jag ser det denna morgon behöver radikalt tänka i nya gemensamma banor, annars finns det snart inte någon livets mening kvar att fundera över.

                                                  Fridens