Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Ljud i tystnaden.

 

 

John Cage, amerikansk författare och kompositör, ljudkonstnär 1912 - 1992 är kanske mest känd för sitt ljudlösa pianostycke 4.33. En drygt fyra minuter lång komposition där inte en ton anslås. Pianisten sätter sig vid pianot, allt är förberett, men under de dryga fyra minuternas tidrymd vidrör musikern inte en tangent. Tystnaden spelar. Syftet var, vill jag förmoda, att i denna avantgardistiska komposition, låta omgivningens ljud ta plats och ersätta pianotangenternas klanger. Omgivningens "musik". Tystnaden är aldrig riktigt tyst. Om man koncentrerar sig, om man lyssnar finns ofta ett ljud som frambringas från någonstans, ett vagt obetydligt ljud som vanligtvis bara drunkar.

En gråkulen dag som denna torsdag i slutet av mars månad, dis hänger kring skogsbrynet, ruvar stillhet och tystnad. Ledigheten sitter i en fåtölj och bläddrar förstrött i en dagstidning. Tidningspapperet prasslar när bladen vänds. Det skulle gå att införliva prasslet från tidningspapperet i något slags avantgardiskt ljudstycke.


Redan tidigt i ungdomen började jag intressera mig för elektronisk musik och så kallad konkret poesi, text och ljudframställningar. Formerna växte fram i Sverige under 1950-1960 talet. Bland de banbrytande utövarna kan räknas Öyvind Fahlström, Åke Hodell. Senare Lars-Gunnar Bodin och poeten Bengt Emil Johnson m.fl. Detta får nog sägas vara väsenskilt från skönklingande toner och finstämd poesi, men likväl inom denna sfär livfulla, äventyrliga och exprimentella uttryck som i sina egna text och ljudkroppar avspeglar sin egensinniga skönhet.

Under tidigt 1970-tal fanns ett återkommande radioprogram (jag har gkömt programmets namn) som presenterade det nya inom området. Där satt man framför radioapparaten, kopplad till den tidens avancerade inspelningsapparatur, det vill säga en rullbandspelare för 7-tumsband med fyra spår. Det gick alltså att spela in i stereo. Det var en Dux som på den tiden var ett välrenomerat märke och inköpt för omkring 900 kronor, vilket utgjorde mycket pengar på den tiden när det begav sig. Möjligheterna att spela in i stereo var, naturligtvis nollade, eftersom Sveriges Radio inte började med provsändningar i stereo förrän åtskilliga år längre fram. Idag är stereo något man knappast reflekterar över. Då var det fortfarande lite specellt och kunde endast avlyssnas på skiva.

Där satt man med full utrustning och det lät precis som det brukade göra ur radioapparaten när inspelningen var klar. Ville man ha inspelade ljudexperiment i stereo, fick man skapa dem själv. Två mikrofoner, bandspelaren inställd på stereo samt några attiraljer som gav klingande ljud ifrån sig, en gitarr, en violin, tvärflöt och lite eterbrus från radion kunde vara en god instrumentuppsättning. Naturligtvis uppstod "skön musik"......

...eller och om sanningen ska komma fram, gräsliga oljud. Men roligt hade vi, vilket var det grundläggande syftet. Det kanske ska sägas att lyckligtvis finns inget av dessa ljudliga utlevelser kvar. Tidens tand har tagit väl hand om dem. Men å den andra sidan, när det begav sig, förgyllde det mången grå och kulen dag. Bästa av allt hade nog, trots allt, varit om vi låtit oss inspireras av John Cages ljudlösa stycke, åtminstonde med tanke på omgivningen.

                                                              Fridens.

Kommer snart.

 


Dagsländan väntar på orden som ska komma. 
Pennor vässas.
Bläckpatroner byts.
Bloggkatten putsar pälsen.
Dagsländor laddar om och kommer snart tillbaka. 

Frid så länge.