Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Anteckning 30 november.



Nu har det åter blivit ett tag sedan bloggen uppdaterades. Det blir så stundom. Tiden gör sig knapp, inspirationen och lusten vacklar och haltar fram på knappt brukbara meningsbyggnader. Det knarrar och sviktar i golvplankorna för varje trevande steg. Förutsätter man sig att komponera en text, upptäcks strax bristen på musikalitet. Jag beundrar poeter som kan få orden, rytmen, klangen att upplevas som musik. Ett konststycke i sig.

Att bygga en text, om man ser det ur den synvinkeln, föranleder inte bara skicklighet med hammare och andra verktyg, det krävs arkitektkunskaper bland mycket annat. Förutom detta och när hantverket ska utföras är inte bara hammaren ett av de viktigaste verktygen. Sågen kommer näst därefter, dels för att få byggdelarna anpassade till sina placeringar, dels för att kunna kapa bort det som blir över eller visar sig fullkomligt bristfälligt - många gånger för att det kan bli helt malplacerat . Vad det gäller att bygga med ord används sågen flitigt.

Det har varit grått, mulet och regnigt de senaste månaderna. Världens turbulens virvlar fortsatt runt i allt hetsigare takt. Från en stilla tanke ute i periferin sänds en undran ut: Var ska det sluta? Världen kommer att förbli, men kommer mänskligheten att bestå? Det är förkrigstid, säger någon och en morgon ligger frosten bitande i gräset, en kristallvärld uppenbarar sig under en tidig morgons bleka timmar. Helst av allt vill man tänka på den vetenskapliga framgång som nyligen genomförts, i rymdsammanhang. Rymdorganisationen ESA lyckades i början av november landsätta en liten men tekniskt storslagen farkost på en genom världssaltet framrusande komet. En bragd om något. Tyvärr blev inte landningsplatsen den man förutsatt sig och Philaes hamnade i allt för mycket i skugga för kunna livnära batterierna. Men under den tid som gavs strömmade fantastisk information ner till kontrollrummet. Människan är i grund och botten en märklig varelse, uppfylld av självdestruktivitet samtidigt som hon utför stordåd på helt andra håll.

Grått och dystert har det som sagt varit, men när vi nu går mot december återkommer snart vändpunkten och långsamt går det i ljusets riktning. Vardagslivet gör förvisso tvära kast när som helst oavsett väder och vindar. Förändringar kan upplevas som skoningslösa, men de kan även medföra positiva tecken och möjligheter. Allt är inte betungande och hukande som under en dunkelt regnigt kall novemberdag.

Men när man minst anar är inget sig likt längre. Så har det varit under senaste tiden. Gamla invanda banor bryts upp. Vägar upphör eller så kommer man till ett vägskäl där man tvekar inför vilken riktning som är bäst att välja. Det är ju så livet beter sig. Nyckfullt men även positivt spännande. Även att världen är ett dystopiskt mörker, en annorlunda betraktelse är svår att göra- för det mesta, förekommer häpnadsväckande företeelser som att landsätta en farkost på en komet. En människas vardagsliv hyser också möjligheten till upplevelsen att nå ett tillsynes ouppnåeligt mål, bara förutsättningarna ges.


                                                              Fridens.





 






Diverse

 

 


 

 

Regnet ligger på hela dagen. Molnen grundstöter mellan grantopparna.
Vätan droppar, prasslar och det porlar svagt från en skogsbäck i närheten.
Haren rör sig ned för slänten genom gräsblötan. Öronen strukna mot nacken. Det går undan med rädslan darrande i kroppen och något hotfullt i hasorna. En hotfull andedräkt. Kanske följer det fortfarande efter.
Tystnaden skvalar med regnet. Tisslandet, tasslandet. Vätan snart in på kroppen. In i kroppen.
Naturens viskningar och råbockens plötsliga skall. Haren passerar några stenar med grå lavor, girar genom snår med sikte på skogsbrynet. Borta. Uppslukad av skuggorna där inne, det grå töcknet av dis.
Hjärtslag.

 

 

 

 

Ett brokigt liv.
Vindens kiv i klangspelet.
Novemberhimlen grå.

Nedlagda järnvägslinjer.
Alla packar upp resväskorna.
Stänger dörrar. Spikar för fönster.
Andhämtningen lättar med dimman.
Ingen stannar kvar för efterspelets överraskning.

Tomrummen fylls med cement.
Hård mark. Stenlagda trädgårdsgångar.
Tistlarna och snåren kring alla orden.

Jag ser hur du dyker mot undervattenrevens botten.

Vargen söker nya marker.
Sommarfåglarna har redan flytt kölden.
Rådjuren stannar kvar längs vägrenen.

Och snön, när den sedan faller
skriver över alla förbrukade ord.

 

 

 

 

Rockad.
Byter strängar. Skiftar tonläge.
Öppnar för hästarna. Krattar löparbanor.

Katten har egna vägar att gå.
Nosar sig fram i labyrinterna.
Vässar klorna mot ordstäven.

Det ligger höst i luften.
Det mullrar ur sprickorna från de gamla
underjordiska vulkanerna.

Grovstövlarna står i tamburen.
Finhandskarna ligger på skrivbordet.
Användningsområdena skiftar med ebb och flod.
Mellan solen och månens rörelse över näthinnan,
mellan balansen och svindeln.

Hästarna formeras.
Löparna löper ut.
Sparkar undan en klump i magen, som fäller
bonden på svart ruta.

 

 

Det knarrar i trappan.
Är det dikten som ångrar sig och smiter iväg?

Fridens.