Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Vintertid.

 

 

Höst. Onekligen höst. Grå väta kryper fram över skogsbrynet, regnet knackar mot fönsterglaset. Träden har tappat löven och jag vill väl tro att gräsklipparen har ställts in i skjulet en gång för hela vintern. Gräsklipparsässongen har varit lång, växtkraften har varit stark. Men nu går det närmare mot vintern, det är ett faktum och även så en känsla i kroppen som vaknar till liv när blicken kastas ut mot den gråvädersfärgade lördagsförmiddagen.

Det är också dags att vrida tillbaka klockorna denna natt till söndagen i morgon. En timma extra blir det, en timma att leva om en gång till, eller vad man nu vill försöka utnyttja den till.
I regel ställer man om klockan när sängen lockar. Känner man sig i behov av sömn tillexempel vid 23:00, blir tiden helt plötsligt 22:00 och då kan lite förvirring uppstå. Kroppen svänger inte lika hastigt i sina invanda rutiner. Det blir ju lite av en omstart, en liten omställning. 

Vintern närmas och jag undrar om det inte även är en politisk vinter påväg i världen, eller snarare att den redan har infunnit sig. Medialt har väl knappast någon undgått senaste veckans rapportering om tilldragelserna i huvudstadens skärgård. Här har militären spanat efter misstänkta främmande aktiviteter med en, vad jag kan föreställa mig, svans av svärmande journalister. Journalister som stundom med dramatik i stämbanden rapporterat när något av spaningsfartygen oförväntat bytt kurs och förflyttat sig hastigt mot ett annat område. Jag vet faktiskt inte vad att tycka och tänka om mediernas agerande. Kanske har det blivit lite för mycket av tom dramatik. Å den andra sidan kan man förstå att alla förehavanden i insatser som denna som varit inte kan förmedlas hur som helst. Samtidigt är det viktigt att saklig information delges. Det gäller trots allt ett säkerhets politiskt läge.

Nog kan man som lekman tycka att avspänningen i europa fått en spark på smalbenet. De militära makterna har ökat sina aktiviteter, även i vår närhet, under senare år och oroshärdarna där borta i öster kan mer än väl oroa inför framtiden. Maktpolitiska spel, ekonomiska kriser och social ängslan är ingen bra kombination för ett fortsatt fredligt europa. Det historiskt härjade och sargade europa balanserar alltjämt i händerna på politikens svärdsegg. Så kommer det att förbli. 

Under 1980-talets början gick man i fackeltåg för hela världens fred. Kalla kriget pågick ju då fortfarande. Kanske skulle en sådan rörelse vara aktuell även i denna tid. Onekligen tycker jag mig känna kalla, isande vindstråk från kapprustningens tidevarv, när kärnvapenkriget var en alltid närvarande skugga. Terrorbalansen mellan supermakterna var stundom hårfin. Men sedan inträdde en mildare period. Politiken började töa och det droppade förhoppningsfullt från till synes smältande istappar. Det är lätt att drabbas av känslan att den tiden nu börjar bli överstånden, att våren och den efterlängtade sommaren kommit av sig, och att det politiska klimatet också håller på att vrida tillbaka klockan mot vintertid.

                                 Frid & Fröjd

 

Svindlande tankar.

 

 

Jorden är rund! Universum är platt? Att jorden onekligen är rund behöver vi inte längre diskutera, även att det sannolikt finns vissa grupperingar som fortfarande försöker förneka detta faktum och istället hävda den uråldriga tron om dess platta form. 
Men universums tillstånd, dess form i ett helhets perspektiv, dess expansion från tillblivelsen fram till den kosmiska värld vi i detta ögonblick av vår bräckliga existens kan se omge oss, att det möjligen kan vara "platt", är en kvarvarande fråga bland många andra att betrakta.

Under senare årtionden har forskningen om rymden, kosmos, universum uppnått fantastiska perspektiv med nya möjligheter i kunskapssökandet om vår omvärld. Hubbleteleskopet som sändes upp i bana kring jorden 1990 av Nasa och ESA i samarbete, har levererat nya fantastiska kunskaper och upplevelser om rymden vi aldrig tidigare anat. Kvantfysikens utveckling har nått fram till nya rön om materien och kosmos uppbyggnad, dess tänkbara början, utveckling, form och tänkbara framtidsvisioner. Tanken kan lätt svindla och uppfattningsförmågan svikta.

Det är en sak att gå ut en klar höstkväll och rikta blicken upp mot de stjärnströdda ljusen ovanför våra huvuden. Vintergatans stjärnströdda arm, bandet av myllrande ljuspunkter där uppe, rakt ovanför våra huvuden. Det vi ser är en av de yttre armarna i galaxen, Orionarmen i stjärnhopen vi kallar Vintergatan. Här bor vi och det är långt in till det glödande centrum. Närmare 26 000 ljusår skulle det ta att nå fram dit, ingen dagsutflykt in till stan lär komma på tal här inte, hur lockande och intressant det än skulle vara.
Hela Vintergatan med sina spiralarmar - de är i huvudsak fyra större spiraler förutom vår egen Orionarm, kallas de Perseusarmen, Sagittariusarmen, Centaurusarmen och Cygnusarmen - sträcker sig hela 100 000 ljusår i diameter. Redan här börjar vår kognitiva förmåga att brottas med uppenbara problem. Tänk då sedan att Vintergatan bara är en liten försvinnande punkt bland andra liknande stjärnhopssystem, otaliga, oräkneliga och med, var och en för sig, åter och åter oräkneliga stjärnsystem, gas, stoftmoln, materia och kanske det mest spännande, någon planet kretsande kring ett solsystem som bär liv.

I likhet med vår jord, Tellus, som ingår i ett solsystem ute i de mest avlägsna trakterna av vår galax, ingår även vintergatan i ett system av galaxer som roterar genom världsaltet i bestämda och balanserade banor. Liksom stjärnorna i antal uppnår vi sannolikt svindlande siffror vad det gäller anhopningar av galaxer som finns där ute i detta vårt stora ofattbara. Galaktiska grupperingar, stjärnsystem samlade i hopar, stjärnöar bestånde av från ett litet fåtal till tusentals. Vintergatan tillhör ett system som kallas "Lokala galaxgruppen". Medlemsantalet i denna gruppering lär uppgå till omkring ett fyrtiotal.

Ja, det är en sak att betrakta höstkvällarnas stjärnhimmel, eller som också har inträffat vid ett par tillfällen under senare decennier, att kometer passerat nära förbi oss, vagabonder och resenärer från det stora ofantliga som fångat blicken med fascination och tankar om dess ursprung för att snart åter försvinna bort från det obeväpnade ögat.
Som sagt. Det är en sak att betrakta det som går att se med blotta ögat. Det är en annan sak att med hjälp av teknik, telskop, betrakta det som finns där ute bortom vår mänskliga synförmåga. Där med hjälp av dessa finslipade instrument har nått fram en liten bit närmare tröskeln till vad vårt universum innehåller. Det är ytterligare en annan sak att söka klarhet i det som inte ens teleskopen eller radiotekniken riktigt förmår visa för oss, hur är allt detta uppbyggt, från de minsta partiklarna till det som bildar hela vårt universums byggnad. Kvantteoriernas utveckling har gett nya syn- och infallsvinklar i de kosmos minsta byggstenar, detta kemiska laboratorium vår värld, vårt liv är.

Frågan, eller frågorna som aldrig lär bli fullt ut förklarade även att spåren som kan leda en bit längre fram till ett troligt och rimligt svar, är hur kom världsaltet till? Vad fanns före det vi i dag kallar Big Bang? Vad orsakade Big Bang? Hur såg förloppet ut de närmaste sekunderna och minuterna efter att materien började expandera och hela den process vi i dag, miljarder år senare ser ögonblicket av, den händelse som nu sker och där vi finns till? Vad kommer sedan att hända? Expanderar universum i evighet? Når det en viss gräns för att sedan stanna upp och falla tillbaka mot en ny förtätning? Vad håller samman allt detta stoft, all denna materia och får den att balansera så att liv, som vi känner det, kan existera för en tid, ett ögonblick i detta som är så svindlande svårt att begripa i sin helhet? Hur ser kosmos ut? Är det platt som en smet vars substans breder ut sig? Är det sfäriskt som en uppblåsbar ballong? Har det gränser? Är det gränslöst? Frågor, funderingar. Känslan av svindel. Finns det liv? Ja, det finns liv! Vi finns här och kan ställa alla dessa frågor, samtidigt som vi allt mer intensifierar vår självutplåning. Vi finns, allt liv på jorden finns och vi ingår i allt detta vi ställer frågor kring. Därför att universum består av dessa kemiska processer som alstrar just biologiskt liv finns vi. Därför finns det liv i universum och vi är inte ensamma.

                                            Frid och Fröjd.

 

 

 

 

 

Kvällspromenad.

 

 

Oktober har kommit, höstmånaden. Den första tröskeln över till vintern. 
Några somrigt varma dagar passerar förbi som övergår i regn.
Det som ska vara höst liknar mer en bleknad sommar. Om kvällarna, i solnedgången, lyser trädens löv som facklor och dimman stiger över åker och ängsmarkerna. Luften antar en kylig ton. Inne bland dimslöjorna avtecknar sig rådjuren som skuggor. Mörka siluetter ljudlöst glidande, ständigt vaksamma mot varje tänkbar avvikelse från omgivningen. Förnimmelsen av en rörelse, ett oväntat ljud som söker sig in i känsliga hörselgångar. En främmande doft som plötsligt sticker till i luktsinnets finkänslighet. Det synbart orubbligt fridfulla och harmoniska, är genomsyrat av spänningar och hastigt uppkomna förändringar.

Avsides detta ligger bygatorna övergivet tysta, vilande i den stund som strax övergår i natt. Kvällsstråk i vinden virvlar runt med dimslöjorna samlade under de orange gatuljusen. Inte en mänsklig varelse, inte ett fordon bryter tystnaden. Redan tidigt har samhällslivet krypit samman under myslampor och teveskärmar - eller framför brusande datorer. En total tystnad och ljudlöshet råder utanför denna sfär. Det vore möjligt att höra en knappnåls fall.
Men bara ett knappt hjärtslag bort, eller en tankes frigörelse under en kvällspromenad, stormar världen fram. Att en oktoberkväll gå en uppfriskande kvällspromenad medan skymningen övergår i förtätat kvällsmörker och vardagslivets hållpunkter och förpliktelser ställs åtsidan, lämnat i tystnaden och den påtagliga stillheten utanför varje husdörr, kan vara, kan upplevas som att befinna sig mitt inne i stormens öga.

"Hör hur tyst det är i världen" erinrar jag mig en diktstrof av den ryske poeten Vladimir Majakovskij (1894-1930). Men världen är aldrig tyst, aldrig stilla, även att den stundom kan förefalla vara så inne i våra sinnen.
Ett knapptryck bort på en fjärrkontroll, en svart tidningsrubrik ögat faller på och Pandora öppnar asken till all världens kaotiska och farhågsfyllda skeenden och förehavanden i stort eller smått. Världen vrider sig kring sin axel. Jorden kretsar i sin bana kring solen. Vintergatan vrider sina galaktiska armar. Kosmos, världsaltet som vi uppfattar det expanderar ständigt. Allt medan vi under ett försvinnande ögonblick i vårt vardande tar en, som det kan uppfattas, välförtjänat stärkande kvällspromenad längs tigande gator och täta dimstråk falskt avskärmade från det oundvikliga; världens kokande degel.

                                                                         Fridens.