Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Ett något intetsägande blogginlägg.

 

 

 

När man inte har något att säga, är det ju bättre att förbli tyst, att förbli tigande och att knipa tätt kring alla oväsentligheter som pockar på att slinka över läpparna. Hålla munnen helt enkelt, för det kommer inget vettigt med de ord och vokabulär som sipprar fram. Men det kan vara svårt, just det där att tiga när tigandet borde lämpa sig som bäst.
Samma självdiciplin borde gälla för att uppdatera sin blogg. Detta fritidsvärv lyder, kan man säga, under samma svårhanterliga lagar och bristerna i att hantera denna diciplin är där lika katastrofalt stora, om uttrycket tillåts.

Nåväl, vart ska vi komma? Var ska vi landa med punkten eller utropstecknet. Kanske även så frågetecknet. Nej, jag tror inte det landar någonstans denna gång.
Det förhåller sig aningen på följande vis. Har jag inget att säga, har jag inte speciellt svårt för att tiga. Stundom förhåller det sig så, andra stunder inte. De stunderna kan man mycket väl ångra i efterhand.
När det gäller att uppdatera en blogg man försöker hålla liv i, förhåller det sig mer ofta på det sättet att om även inget finns att skriva om, så skrivs det någoting i alla fall. Som detta, ett fullkomligt och totalt meningslöst blogginlägg. Diciplinen kan här vara lite väl svår och knepig att hantera. Ett fenomen som kallas skrivklåda är vad jag genom åren har förstått väl dokumenterat. Jag vill inte kalla det gissel, men för att hänvisa till de här ovan inledande raderna, borde man lära sig att hantera klådan lite bättre.
Men här kan en liten patrull dyka upp som ur tomma intet och förtälja motsatsen, med liv och lust. Meningslös skrivklåda är inte alltid till förtret. Börjar man med att skriva ren gallimatias, kan det faktiskt, om inte direkt i den slutänden, så på lite sikt leda till att just detdär klåfingrade skrivbehovet övergår till något väsentligt. Möjligheterna finns.

Nåväl och hur som helst. Under en längre period har känslan av att denna blogg har det litet trassligt vuxit sig allt starkare. Det vill sig inte riktigt. Det kommer inte till skott. Det känns bara tomt och den tid som i bland kan behövas för att i lugn och ro sätta sig ner och formulera något har inte funnits. Sedan finns en annan aspekt, lusten. Lusten har dalat en aning under senare tid. Där i lusten och inspirationen ligger nog sannolikt den största boven och trycker. En sådan olustig bov, eller bandit, kan vara en svår jäkel att knäcka och jaga på flykten. Tillslut brukar det likväl lösa sig. Även om natten känns lång och kall, går solen upp i morgon. Samma naturlag lär gälla för denna blogg, som just nu tömt ur sig en sådan där litet intetsägande groda som munnen, eller tangentbordet borde ha låtit tiga.

 

                                                                 Fridens.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utkast.



Solnedgång. Sedan dimbankar.
Ordställningar.
Två Grisslor på stenhällen. Näbbarna mot havet. 
Skymningsfall.
Människan faller.
Jag faller.
Asteroider tumlar genom tankerymden.

Korstecken. Bildsekvenser av katolska munkar.
Ateister undertecknar förnekelser.
Jag har skrivit mitt namn i tvivlet.
Jag går under och föds på nytt i ett önsketänkande. 
Människorna går under och föds på nytt i utopier. 

Kontinentalsocklar rör sig.
Marken rör sig under våra fötter. 
Utslocknade vulkaner som ett världsarv.
Aktiva vulkaner som omen.
Som dystopier.

Grisslorna breder ut vingarna. Flyktbegär.
Flykt från dystopierna.
Havet Ofrånkomligt. Kontinenter och havet. Havsörnen glidflyger, över havet. Spanar mot land. 
Tankarna tar mark.
Havsbränningar skaver mot rörelsen, förflyttningen mellan zenit och nadir. Mellan första andetaget och sista schackdraget.
Remi eller schack matt.

Spara utkast.
Spara bilden av Sillgrisslorna på stenhällen,  med näbbarna mot havet,  med näbbarna i näthinnan. 
Skymningen övergår i kvällsmörker. Ljuset jagar mot gryningen. 
Asteroiderna bryts ur banorna, tankarna tumlar vidare.
Dimmorna tätnar.
Kvällsdimma. Morgondimma.
Rådjuret korsar vägen som en skugga. 
Rörelse.  Ljudlöshet.
Än en gång undertecknas tvivlets dokument.
Försynen tänder nytt ljus. Utkast.



Septemberljus.

 

 

 

 

 

Från augustiljus till septemberljus.
En liten vag skillnad i nyanserna.
Regnskurar och kyliga nätter. Morgondimmor där lokalsinnet
söker bekanta tecken. Vid en viss hållpunkt klarnar sikten.
Eftermiddagarnas bleknade färger och redan märks
klorofyllfattiga löv.
Känslans trevande genom ingenmansland.

Katten slumrar på skrivbordet, bland boktravar och oskrivna
blad.
Vad katter drömmer är en gåta.
Min egen drömsömn bär förgängelsens spår. Knappt något
finns ju längre kvar av allt för givet taget.
Tomma skålar.
Vittrade berg.
Sinade sjöar.
Havsbruset ligger i en snäckas skal.
Men snart antar nya färder sin början och ingenmanslandet
uppbådar välkända former.

 

Tautologier kommer ständigt i bruna kuvert.
Ordbrukets träda förväntar den första frosten.
Urgröpta fröskal gapar ur gräset.
Sammanhangen korsar varandra. Fallande snö ska
dölja alla misstag för stunden i tidens föreställning.

Violinstråkar.
Cellons dova toner i takt med tidens rörelse mot
ankommande höst. Kanske är det fortfarande vågskvalpet
från förlorade kuster som hörs. Drömsömnens efterdyningar.
Tvärflöjten väcker sena fjärilar till kortvarigt liv.
Tillslut ligger återstoden av septemberdagen loj
och katten sträcker sig yrvaket upp ur sin hemliga sömn.