Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Anteckning från en förmiddag i augusti.

 


 

Crecendo. Världens larm. Dimininuendo, om så vore. Dimininuendo är motsatsen till crecendo. Lugnet, ordningen.
Augusti bleknar och skymmer. Svalorna förbereder återtåget till sydligare breddgrader, den afrikanska kontinenten. Tänk, en gång i tiden var det allmänt vedertaget att svalorna övervintrade på sjöbottnar, under isen.
Himlen töms på sommarperiodens fågelliv. Redan kan en saknad kännas efter de bevingades närvaro. 
Kanadagässen, de har varit en handfull regelbundet passerande förbi mellan sjön och ett aningen vattensankt gärde en bit längre bort. Vid varje regelbundet tillfälle de passerat vår utpost här i världen, har de signalerat avgång i det tidiga morgonljuset och återkomst under sena kvällen, när skymningen kommit. Alltid med gälla ljudstötar, som skarpa trumpeter. Nu har de tystnat och syns inte längre till.

Att tiden går är tjatigt att säga. Likaså att världen går sin gång genomsyrad av krig, förföljelser, dödliga motsättningar, politiska och religiösa konflikter, katastrofer av varjehanda sort, regn i massor och vatten i källare och här och var även i vardagsrum. Jordbävningar inte att förglömma. Skogsbränder likaså. Det har vi ju haft inom landets gränser denna snart förlidna sommar. Och åskoväder, kraftiga som förnimmelser ur jordens danande forntid. allt medan krigen och människans galenskaper fortsatt som att inget annat fanns av vikt och värde här i världen, inget annat än denna marknadens och dessa de grymma krigens framfart.

Ja, det är tjatigt, detta med all världens elände. Men säg vad kan inte bli utnött och förtappat när ting och företeelser dagligen hänger över medvetandet? Öppna en morgontidning och rubrikerna lyser mot våra ögon. Stora och svarta. Farhågorna hänger dagligen över oss, som ett Damokelessvärd. När ska tråden brista och svärdet falla?
Att tro på mänskligheten är stundom svårt. Men svåra ting får inte åsidoställas, de måste fortgå. Vad annars ska vi rikta vår tillit mot, vårt hopp och vår tro?

Enklare är att säga att denna heta åskvädersbelastade sommar går mot sitt slut. Att förtära morgonkaffet på altanen tillsammans med morgontidningarna börjar bli en allt mer kylig historia. Gräset glänser av kall nattfukt. Molnen skingras inte förrän ett litet stycke in på förmiddagen, men värmeböljan den extrema är över. Regnskurar har en tid tagit över rulljansen. Solljus mellan skurarna. Härtill mullrar det i dagarna under Bardarbunga på Island. Vulkanen.

Plötsligt har man fått börja klä på sig lite mera igen både fysiskt och mentalt. Ordningen återställs så sakteliga. Det är enkom den andra, den mänskliga Oordningen som kvarstår och så lär den göra. Den lär förbli.
Det är märkligt med världens avstånd. Så långt borta likväl så nära inpå. Vardagliga verkligheter som möts i kontraster till varandra. Denna landsbygds påtaliga stillhet genomsyras av världens ständigt pågående kaos och framtidsförhoppningar om en bättre värld som tycks ytterst ouppnåeliga. Men som den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) lär ha formulerat det: "Så länge det finns två människor på jorden, kommer de att strida mot varandra". Ja, ungefärligt så vill jag minnas. Tyvärr vilar denna sanning tungt på stadig grund.  

                                                                          

                                                                     Frid.

 

 

Samma ord.


Samma ord.
Samma uppenbarelse. 
Samma utsatta hjärtrytm.
Stela leder genom verkligheten. 
Samma stapplande ord
när jag för handen
genom ditt medvetande. 

Plantager och oaser i dina
drömmar. 
Skelettdelar här där jag går.
Marken fylld av sprängskärvor.

Himlen klar i öster. 
Moln i väst.
Vinden växlar.
Vrakdelarna bär samma namn vid alla kuster.
Samma brev skrivs om igen och fåglarna och rådjuren är ett tecken på vår samvaro. 

Kosmos byggstenar
i våra minnen. 
Galaxerna vävda ur stoftmolnen från vårt liv.
Jordbundna fötter, likväl svävande mot stjärnfallets sista brand. 


Frid.







Lördag kväll

En blogg är en dagbok. Dagböcker skrivs varje dag, mer eller mindre.  Man förutsätter sig det i stunder av kreativ entusiasm, att ord flödar i strid ström och aldrig sinar. Lite bedrägligt. Det måste sägas.  

Dagsländor har varit tigande tyst en tid. Det blir så stundom, tigandet smyger sig på, tar plats, utvidgar sedan tystnaden till oväntade dimensioner.  Som sagt, tigandet tiger. Det beror på att så mycket annat kommit i vägen.  Livet tar snabba vändningar när man minst anar det. Så har det varit en tid. Mycket annat har kommit i vägen. Missöden, förändringar och omstart. 

Men Dagsländor kommer tillbaka. Det gör den. Med vibrerande vingar återkommer den. En dag, en natt full av berättelsernas eufori.   Snart lämnar Dagsländans vingslag nya spår om vad som fallit på tungan,  för ögonblicket,  för stunden.

              Frid & Fröjd så länge.