Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från maj 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Vinden vände.




Plötsligt blåser det snålt. Vinden vände i veckan och på bara några få timmar dalade temperaturen. Från norr kom kyligare luftströmmar. Högsommarvärmen som tryckte och fick kropparna att transpirera sveptes bort och ersattes av en frysning. 
EU-valet är också över sedan några dagar. Där fanns uppladdade förväntningar, där vilade förhoppningar som skulle fulländas under söndagskvällens valvaka.

Hur gick det? Pluss eller minus noll? Det kändes, hur som helst, på något sätt, som att vinden vände allra först här under söndagskvällen, att den snålkalla vinden som förvisso redan funnits med ekonomisk kris, massarbetslöshet och uppseglande högerextremism blev påtagligare, mera manifesterat. Att det redan svala politiska klimatet blev kallare. Medan vi satt framför teveapparaten seglade en kuslig erinring upp från det mörka 1930-talet.

EU projektet, som jag har förstått det är i sin grundläggande tanke en demokratisk inrättning. Demokrati, fred och välstånd för ett Europa härjat av krig och förföljelser genom århundraden. Integration; sociala, kulturella och ekonomiska mellan Europas länder. Tanken har rötter ner i 1400-talet, så det är på så vis inget nyutsprunget sedan krigets dagar. Emellertid var det där, efter fredsslutet idéerna om en Europeisk union började förvekligas i dess nuvarande form.

Det må tyckas och tänkas om projektet och dess utveckling. Man må tycka
det är bra och man må förkasta det. Personligen har jag och har så förblivit, skeptisk till det hela. En bekännelse som jag även kan kasta fram är att unionen inte hört till de främsta av mina intresseområden. Men nu existerar denna union och den är en viktig fråga för oss alla. Nu och för den framtid som ska komma. 

Som EU visar sig i denna vår tid med ekonomisk kris, massarbetslöshet och fattigdom blir det också svårt att ändra inställningen och ta unionen till sig, även att hoppet är det sista som dör - som det sägs. Mörka, extrema krafter har hissat segel sedan årtionden tillbaka, nu märks de vindfyllda seglen allt närmare. Det är dystert, det är mycket oroväckande. Stöveltramp har det skrivits i tidningarna.

Demokrati är det värdefullaste ett samhälle kan bygga. Det utgör grundvalarna för dess framåtskridande existens och medborgarnas fri och rättigheter. Majoriteten av världens länder säger sig ha demokrati idag, men det kan vara lite si och så med den saken här och var. Demokratin kan utformas i olika former, men det statsskick som råder i vår del av världen är liberal representativ demokrati, där medborgarna genom regelbundna val väljer regeringar.

Att ett land, ett styrelseskick är och förblir i vad vi lägger betydelsen av demokrati i, är absolut ingen självklarhet. Våra fri och rättigheter, vår 
yttrandefrihet, vår religionsfrihet, alla likas värde, fördelningspolitik - även att den verkligen stundom kan kritiseras - och medmera, måste ständigt försvaras. Inte en tum får släppas efter. Då öppnas en glipa, ett spelrum för andra krafter som vill landets, samhällets förminskade öppenhet. Ett stramare, kallare mellan människorna klimat.

En isande nare går genom Europa, politiska vindar sveper kyla genom våra samhällen, våra länder. Gamla politiska mönster tycks vilja upprepa sig. Söndagens EU-val gav väl om något en antydan till det. Därför kändes det som att vissa förhoppningar gick i stöpet, när grupperingar som står mot vad jag vill kalla grundläggande principer för ett gott samhälle, jämlikhet, allas lika värde och yttrandefrihet fick en allt större utbredning till parlamentet. Den isande naren. Den kalla vinden med härstamning från ett 1900-talet jag vill tro majoriteten av oss hoppats blivit lagd till historiens mörker. Så icke. Hotet mot demokratin lever och kommer alltid att leva.

Demokratin och dess motsats följer ständigt varandra. Ultranationalistiska krafter som vill förminska och frånta mänskliga värden, rättigheter och rättvisor. Därför måste det demokratiska samhället ständigt försvaras. Ständigt måste en politik föras där demokratin inte underminerar sig självt.Kanske är det lite av det som har inträffat. Underminering genom misslyckanden i ekonomin och den ekonomiska jämfördelningen. Politik är komplicerat.

Nåväl, det har blivit kyligare. Högsommarvärmen försvann, den var ändå kommen lite för tidigt. Den politiska kylan knäppte till, vi har märkt av den sedan länge. Klimatet går mot ökade temperaturer, tveksamt är om något kan göras i förebyggande syften. Det kan, faktiskt under mörka stunder, kännas som att vi befinner oss i Ginnungagapet, den stora tomheten mellan Nifelheim (isens, kylans värld) och Muspelheim (eldens, värmens värld) som de benämndes i den gamla Asatron. Demokrati och rättvisa måste alltid vara mobiliserat! Så är det.

                                                     Frid & Fröjd.



Gamla Spår.

 

 

 



 



Slitna trappor knarrar.

Hembesök av gamla hågkomster smyger
genom rummen.

Golvuret slår fortfarande an tiden, om än
att rytmen rör sig med varligare hastighet mot
skymmande landskap.

Tvekan inför nästa steg på sviktande underlag.
En borttappad nyckel upphittas.
Almanackornas damm lagrat inne i förstulna skrymslen.

Rostig spik kryper ur golvets trä. Gardinen rörs av
fönstrets vinddrag.
Ärrens minnen blir åter rivna.






Gamla spår och nya stövlar.

Ommöblering med kantstötta medel.
Flyttfåglarna har återvänt till nyuppsatta holkar.

Svalorna leker i mindre antal,
men årgångsvinerna bär fortfarande arom
av mildrande omständigheter.

Åldrade vänner möts i nyanlagda parker, med
fasta handslag och återseenden
på dagordningen.





Som vore det ödets nyck.

En dag med regn och Gråsparvarna kurande inne
i grönskan,
att livet sträcker ut handen i hjärtliga avsikter.

Som vore det förverkligat ur abstrakta drömmar,
eller efterliknat sagan om Wu Tao-Zu,
konstnären som träder in i sin egen tavla,
att det ouppnåeliga ankrar i hemmaviken.

Som vore detta den naturligaste sak i världen.






Samtidigt i en parallell värld.




Parallella universum har kommit lite på tapeten i medierna senaste dagarna, radio och tidningsartiklar. Anledningen är en bok av kosmologen, författaren och professorn i astrofysik vid  University of Pennsylvania i Philadelphia, Max Tegmark "Vårt Matematiska Universum". Boken utkommer i dagarna. Det låter ju spännande och intressant, även att det kanske blir överkurs i hjärngymnastik - och även så kommer att vara lite av överkurs att läsa den.

Nu är jag en enkel amatör, det måste sägas, men med visst dragande intresse för vår stora omvärld, universum - kosmos. Att parallella universum skulle kunna existera är i och för sig inget nytt i tankevärlden. Redan Giordano Bruno på 1500-talet menade att universum var oändligt med otaliga världar, vilket han kanske inte skulle ha gjort. Det gick nämligen inte särskilt bra för honom. Inkvisitionen drog honom till bålet, där han fick sluta sina dagar som straff för sina hädiska profetior. Det var farligt att hävda att Jorden inte var alltings medelpunkt. Senare, betydligt längre fram och in vår nutid kom den framväxande Science Fiction genren att utveckla idén att det kunde finnas samexisterande universum, men att det bara kanske hände andra saker där. H.G Wells har varit inne på det. Ett par andra författare inom genren och kanske inte fullt lika kända som Wells för den stora allmänheten, Fredric Brown "Vilken vanvettig värld" (1949) och Clifford D. Simak "Ring runt solen" är inne på ämnet med fantasifulla idéer.

Den moderna kvantfysiken är en av grunderna till uppkomsten om teorier kring parallella universum, så mycket kan jag nog våga mig på att säga.  Einsteins relativitet har nog också en del i det. Kvantfysik eller kvantmekanik är ett komplicerat ämne och det får överlämnas till de som behärskar området. Teorin utgår med att det universum vi lever i, allt ifrån vårt eget solsystem i en galax svävande i detta stora ofattbara vi kallar universum bland oräkneliga andra galaxer som i sin tur sällskapas av ytterliga galaxhopar och så vidare, att detta vårt universum existerar granne med ett annat liknande - parallellt. Fascinerande om det är möjligt, om teorierna är möjliga. Det skulle då, tydligen, innebära att jag som just nu sitter framför en dator och försöker knåpa samman ett nytt inlägg på min blogg, samtidigt i en parallell värld, medan natten kryper på, gör något likaledes men med annan utgångspunkt. Låter osannolikt, men somliga menar att det kan vara möjligt och att det inte bara existerar en sådan annan värld utan flera där olika saker och ting utspelar sig.

Tanken frestar, fantasin kittlar även att det är svårt att föreställa sig ett scenario med ett universum som existerar med parallella världar, så kan jag inte låta bli att fundera. Är det så att jag just nu i detta ögonblick i ett annat universum sysselsätter mig med samma sak, som när man ställer upp en rad speglar och ser det som avspeglar sig i de olika speglarna, eller är jag upptagen med något annat? Detta jag som är Jag i dubbla eller flera upplagor.

Man kan föreställa sig så här. Om bara en kort tid går vi till EU- val, för att ta ett exempel. I denna världen lägger jag min röst på vänstern. Men i den andra världen sker samma EU-val, men där röstar jag på högern. Det kan tydligen vara möjligt. Eller så byter jag ut en trasig tegelpannan samtidigt som jag ligger på sängen och läser en bok. Arbete och vila, allt på samma gång men i skilda världar. Otroligt, men kanske är det sant. Vem vet?

Det får bli allt.     Frid & Fröjd.


Och vi gjorde ingenting.




Regnet regnade, Fiskmåsarna skränade nere ifrån sjön och Koltrasten gjorde sitt bästa medan vätan strilade. Bilen ute på gårdsplanen fick gratis tvätt. Katten kurade envetet uppe på altanens räcke medan takdroppet plaskade framför nosen. Ett par oväderstrotsande Talgoxar hoppade omkring i äppelträdet och retade läckergommen. Men regnet, det regnet.

Ledighetsgruppen stannade naturligtvis inomhus denna dag, läste tidningar om världens politiska tillstånd. Böcker som legat i väntan under längre eller kortare tid plockades fram, frågan kvarstår om somliga av dem överhuvud kommer att bli lästa även dagar som denna, när det brusar mot taket och smattrar mot rutorna. I vart fall bläddrades det i lektyren, om inte med fördjupande infall, så lite förstrött. Några sidor här lästes i någon bok. Några tumfång där i en annan. Även att det en dag regnar och att man sitter inomhus och inte har så mycket annat för sig mer än kanske lite påpasslig städning där det tycks behövas, eller mest om en pinsam sanning likväl måste komma fram, rullande av tummar förekommer, så är det inte självtaget att lusten till läsning dyker upp. Men denna intellektuella sysselsättning är att rekommendera. Bara det går att komma till skott, så att säga. Man läser några kapitel, sedan slumrar man så skönt.

Plötsligt uppstår, som ur tomma intet, en liten lössläppt diskussion. Varför är det så farligt att göra ingenting? Tanken faller nästintill automatiskt till den nuvarande regeringens "Arbetslinje", men snubblar genast vidare och bakåt i tiden till en av Sveriges forna och gedigna proletärförfattare, Folke Fridell (1904-1985) och hans 1948 utkomna roman "Syndfull Skapelse". I den romanen brottas huvudpersonen med samhällets produktionsvillkor.

Konrad Johansson heter Fridells ensamma människa, som beslutar sig för att, åtminstone för en vecka stanna hemma från arbetet och som det framgår i romanen, bara vara människa - en skapande människa. Vem vill inte det, bara vara människa utan plikter och krav och tvång? Naturligtvis begår Konrad Johansson en syndfull handling i det materialistiska produktionssamhälle han och även så vi fortfarande gör och kommer att göra. Ett fasligt rabalder uppstår och i de arbetande människornas ögon blir han just det titeln åsyftar: en syndfull skapelse som bryter mot gängse regler och uppfattningar.

Detta, denna roman om Konrad Johansson, vänder sig mot allas våra påtvingat inrutade liv - den "själadödande" tillvaron. Det monotont inrutade och sövande liv som särskilt arbetarklassen motats in i genom industrialiseringens framväxt och allt mer ökande krav på produktion och tillväxt. " Du ska tjäna ditt bröd ur ditt anletes svett" kan man summera saken, och för att göra en lång historia mycket kort. Folke Fridell skriver (ungefär) följande i ett förord till boken: "Jag tror de flesta av oss har en Konrad Johansson inom sig, någon dunkel önskan att protestera mot ett allt för inrutat liv och bär en lust att få bli en skapande människa."

Nåväl, nu blir man väl förvisso ingen skapande människa heller av att absolut inte göra någonting alls, bara rulla med tummarna. Nej, kanske inte. Men å den andra sidan behöver tankens arbete ingen fysiskt verksam kropp. En hjärna kan skapa storverk medan kroppen befinner sig i utsträckt viloläge, tillsynes oåtkomlig och totalt avstängd från omvärlden. Stör Ej! Självfallet krävs näring från inspirerande upplevelser, människor, goda böcker med mera, men knappast från ett tröttande monotont arbete.

Frågan återstår trots allt. Varför känns det så skamligt att inte ta sig för någonting, bara för någon dag eller två? Kanske ligger ett litet gram till svar i den moral som Konrad Johansson revolterade emot och som lever kvar hos oss, vår generation som uppfostrats av föräldrar danade i samma tid som Konrad. Det är skamligt att stanna hemma från sitt arbete på grund av att man bara vill vara människa, sig själv och kanske nära och utveckla sina egna intressen och förmågor, som sagt bara för någon dag eller två.

Nu, till sist, är det så att den omnämnda ledighetsgruppen denna dag har giltiga skäl för sin lediga dag. Den smiter inte undan, den gör ingen revolt även att den kanske mycket gärna vill, och fogligt kommer den under morgondagen att infinna sig på arbetsplatsen. Den gör det av tvångsmässiga orsaker, brödet. Brödet på bordet ur anletets svett. Men Konrad sitter bredvid och eldar på  agitationen.

Hur som helst. Det regnar och katten sitter kvar uppe på altanens räcke, men Talgoxarna har flytt sin kos. Vi höll oss inomhus. Vi bläddrade i några tidningar och böcker. Vi rullade tummarna. Faktiskt gjorde vi ingenting, och det var skönt.


                                                Fridens.







Rädda "Bidragen".




Göken gol i öster. Försommaren närmar sig, eller om den redan är kommen. Kommen är partiledardebatterna, valrörelsen inför hösten är igång med start i SVT i går kväll, då partiledarna trädde fram inför kamerorna och svenska folket. Dessförinnan, om bara ett par veckor är det EU-val.

Jag är inte politiskt engagerad och jag sprider ogärna politiska åsikter omkring mig, än mindre i några besserwissersyften. Men naturligtvis håller jag mig med politiska ställningstaganden och har synpunkter. I årets val står viktiga frågor att ta ställning till, försvar, välfärden, miljön, skolan, sjukvården med mera. I vilken riktning vill vi att vårt samhälle ska fortsätta utvecklas och hur bemöter vi de krafter som bestrider demokratins grundvärderingar som alla människors lika värde och rättigheter. Viktiga frågor, likaså hur välfärden fördelas och kommer människor till del.

Det fanns en tid i detta land när solidaritet och rättvis fördelningspolitik nästintill var honnörsord. Sverige växte och välfärdspolitiken nådde fram till allt fler människor. Tiden var det expanderande 1950-60-talet och 1970-talets första hälft. De svenska rekordåren lär ha haft sin kulmen omkring 1975-1976, därefter tog utvecklingen tid efter annan något ändrad riktning. Världen har förändrats eller snarare politiken och ekonomin har förändrats och Sverige och världen med den. Solidaritet är inte längre ett lika väl använt ord. Den rättvisa fördelningspolitiken är det lite si och så med. För att vara krass lever vi i marknadsekonomins tidevarv. På gott och ont, ska kanske tilläggas.

Ja, världen har förändrats men fortfarande lever vi relativt gott i kvarlevorna från Folkhemmets dagar. Vi ska inte klaga för mycket. Men något håller på att smyga sig in i samhällsbilden, något som inte alls bådar gott för den kommande framtid som alltid stundar bortom kröken. Det har pågått några år och konturerna börjar förtydligas. Jag tänker inte bara på de odemokratiska krafter som tar röst och blir alltmer påtagligt högljudda. De är mycket oroande och på något sätt vill jag tro de följer hand i hand med otrygghet och missnöje i samhället och leder till ett samhällsklimat, om det går riktigt illa, de flesta av oss verkligen inte vill ha.

Det jag tänker på just nu är den krassa antydan partiledaren för Nya Moderaterna angav i gårdagskvällens debattprogram och som så upprörde Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet. Arbetslösa, sjuka med flera mindre lyckligt lottade människor i detta vårt samhälle, anses som tärande bidragstagare, vilket är lätt att få intryck av när det framhävs som under debatten. Det är upprörande och cyniskt mot människor som på grund av en eller annan anledning har det svårt i dagens Sverige. Grunden ligger dels i misstro mot människor att på egen hand försörja sig, dels att det gynnar den politiska riktning sittande regering för.

Arbetslöshet är inte frivillig. Sjukdom är likaså inte heller den frivillig. Den drabbar. Den slår till. Finns det då inget samhällsstöd som är rimligt när människor drabbas av svårigheter, går det slutligen mycket illa, inte bara för de drabbade utsatta utan även för samhället i stort. Är vi på väg mot ett samhälle där varje individ är sin egen lyckas smed?

Ett bra samhälle och det är min åsikt, tar hand om sina olycksfåglar, alla sina medborgare på bästa möjliga sätt. Det borde vara en självklarhet, men tyvärr får man känslan av att så är det inte riktigt längre. Den rättvisa fördelningspolitiken har lagts om till fördel för de starkaste individerna i samhället och satt de mindre bemedlade, de som har sämre möjlighet att konkurrera på undantagstillstånd. Utvecklingen är tråkig och den gynnar inte samhället på sikt, det är jag övertygad om. Klassklyftorna växer.

Vad jag inte riktigt förstår är varför den nuvarande politiska inställningen till arbetslösa och sjuka människor ska behöva vara så krass. Får dessa individer - alla kan vi drabbas av onåd i livet - ett rimligt stöd under svåra tider, tar sig människor lättare ur problemen och kan gå vidare i sina liv. Det är till gagn för de drabbade som för ett tryggare och mer drägligt liv under övergångsperioden. Man kan och vågar ta chanser på ett annat sätt och får möjlighet att kunna vinna ett bra fortsatt liv. I slutänden blir det även vinst för samhället som får tillbaka av det utbetalade "bidraget".

Vad jag till sist skulle vilja säga är: Rädda "bidragen".


                                                      Frid.   




 


Uppehåll. Paus.

 

 

 

Gymnastiska övningar.
Lär nya ordbetydelser, utökar vokabulären
och tänjer språkets spännvidd.

Ensliga rop stiger ur våtmarkerna.
Jag lämnar skogarna och skriver brev om
hemlängtan under en resa med avlägsen kust
som mål.

Kosmiska latituder noterade i dagboken.
Minnesbilder och framtidsversioner samlade
på hög.
Stärker ryggmuskler och mjukar upp leder.
Kylan nafsar i tidens steg.

 

 

Fördriver en dag vid havet.
Tätar läckor, lagar redskap efter vistelser
i stormlandskap.
Fiskmåsarna seglar under molnskyarna.

Havets öppna famn och den tunna linjen
mellan visshet och ovisshetens fäste.
Berättelsernas nålsögon.

Vågornas ystra skvalp. Årornas blad söker
fritt djup.
Anekdoter om irrfärder över sundet tar
plats i fören.
Nya rader skrivs om efterlängtade återseenden. 

 

 

 

 

Uppehåll. Paus.
Reflektioner.
Regnet drar bort. Takdropp.
Vätan mot fönstret tecknar figurer.

Ytterligheter övergår i minimalismer.
Känslan av rörelse, inifrån, underifrån,
utifrån.
Något i görningen vänder upp och ned
på tidens angivelser.

Tur och retur genom avlägsna ungdomstider.
Stannar till, hälsar på, växlar adresser.
Byter reflektioner.
Nyanlända Starar i träden byter meningar.

Vätan blänker ur asfalten.
Paus.
Vad sade den där olyckskorpen?
Drar djupa andetag. Drar upp kragen.
Går vidare.