Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Allt rör sig.

 

 

 

Onsdag. Vad säger vi? Vad gör vi?
Nej, det är inget speciellt, bara en helt vanlig onsdagsförmiddag mitt
i den pågående veckan i den alltjämt pågående tiden.
Allting rör sig. Pennan snirklar sig framåt i anteckningsblocket.
Datorn värmer upp. Sannolikt har jag sagt det tidigare; jag upprätthåller
ett visst  tillstånd av hatkärlek till datorer. Tilliten till dessa apparater är
minimal, sålunda är skepsisen stor var gång jag tar den i bruk, detta
teknologins påtvingande redskap.

Å den andra sidan i denna tid när alltmer kontakt och kommunikation
sker med teknikens och elektronikens hjälp, står man sig slätt utan och
när det behagar krångla. Ja, vad gör man då? när teknikens under inte
vill det man föresatt sig att använda den till. Jag tror det kan leda till en
viss känsla av stress. När lyset slocknar sitter man där i skummet och kaffebryggaren fungerar inte. När datorer och mobiler slutar fungera sitter
man där avskärmad från det mesta och vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Lyckligtvis brukar det lösa sig, även att det ibland tar lite tid, tid man kanske upplever att man inte har.

Så har det blivit. Så är det. Gåspennornas tid tog slut. De raspande
stålpennorna har tystnat. Skrivmaskinernas knatter är ett minne blott.
Datorerna susar. Allt rör sig, framåt. Det onda följer med det goda, likväl
längtar man, stundom tillbaka till en tid där man bestämt sig för att det var
betydligt bättre än vad det är i dag. Men sanningen, när man letar upp den
säger något helt annat; den säger att så var det inte allls. Det var inte bättre i många avseenden. Det rör sig enkom om glorifiering.

Allt rör sig, framåt och i cirklar. Katten håller ständigt ett vakande öga på
fågellivet. Gråsparvarna bygger bon. Stararna spanar ut över nejden från taknocken. Ännu har inte Ormvråkarna varit synliga, men paret Kanadagås passerar nästan punktligt var morgon och kväll med sträckta halsar
annonserande sin avgång och ankomst från och till den närbelägna insjön.
Idag lyfte de under uppklarnande himmel.

 

För att göra ett tvärt kast, en snabb häftig gir, ett hastigt kliv över till något
helt annat. Månen, vår följeslagare. Även den rör sig, vilket vi alla vet. Men
inte bara att den troget cirklar kring vår Jord, lyser upp våra nätter, lockar
och triggar vår fantasi, kanske mera förr än i nutid, utan att den i sin rörelse,
i sin tillsynes fasta bana faktiskt med 3,8 centimeter per år avlägsnar sig bort
ifrån oss. Någon gång i en kommande kosmisk framtid kommer den att släppa greppet och bli en alltmer självständig kollega där ute i solsystemet.
Sålunda kan man redan nu konstatera att det var närmare till Månen när de
första människorna, Armstrong och Aldrin, satte de första fotavtrycken i Stillhetens hav - platsen där månlandningen skedde 1969 - än vad det är nu.

Ja, som sagt. Tiden och rörelsen och att denna förfogade tid här vid
datorskärmen rinner ut. Att vardagslivet pockar på uppmärksamhet. Obönhörligen. Att detta inlägg inte riktigt blev vad det var tänkt, kanske. Enbart några hastigt påkomna formuleringar. Så får det bli för nu.

                                                         Frid och fröjd. 

 

 

 



 

 

Funderingar. 2014-04-14




Tranor går på gärdet med uppsträckta halsar.Vinden rusar genom knoppande träd. Avlägset hörs en sågklinga bita genom trä. Inte ett fordon ute på gatan. Årstidsväxling, luften håller på att bli varmare. Snart stundar solnedgång. Jag travar ord på varandra och det är inte mycket mer med det.

Världens oro går inte att komma ifrån. Krigen och flyktinglägrens nöd och lidande. Extrema oväder och naturkatastrofer. Klimatförändringens överhängande hot. Världen tränger på, kilar sig in vardagen, kontrasterar mot den individuella harmonin, den vardagliga lunken, om man nu lyckligtvis har fördelen att kunna uppleva något sådant som kan kallas harmoni i en kaotisk värld. Kanske bryr man sig inte mycket om uppståndelse, eller ytterst lite, tar dagarna som de kommer och omvärlden som den är. En lycklig "okunskap" kan det kallas - eller att man gör sig medvetet avskärmande. Men att inte bli medvetandegjord är mycket svårt i dag med alla medier som ständigt följer oss och pockar på uppmärksamhet. Världen genomsyrar oss med närvaro.

Det går heller inte att ständigt oroa sig, ständigt grubbla, vrida och vända på företeelser, händelser som sker långt borta i omvärlden, kanske även alldeles inpå knutarna. Någonstans måste man sålla, stänga dörren och hålla den lede utanför, men kanske behålla en liten fönsterspringa öppen för att inte bli fullkomligt överrumplad, om så skulle vara.

Jag vet inte vad som oroar mig mest just nu. De krigiska oroligheterna i Ukraina eller de överhängande klimathoten? Vad gäller situationen där borta i Ukraina kan man stundom, när rapporterna flödar, få återkänslan av kalla krigets dagar. Terrorbalansen mellan öst och väst. Den har präglat hela min generation. Kärnvapenupprustningen. Balansen mellan de två stormakterna. Det hettade till ordentligt i oktober 1962 med Kubakrisen. Fidel Castro som kommit till makten 1959  nationaliserade alla amerikanska företag på Kuba. Som svar bröt USA alla handelsförbindelser.  Che Guevara, den omtalade gerillaledaren som senare mördades 1967, sökte närmare kontakt med Ryssland. CIA gav exilkubaner militär utbildning i försök att avsätta Castro utan militärt ingrepp och landsatte dessa i Grisbukten. Hela situationen utvecklades till ett ytterst spänt världsläge mellan supermakterna där kärnvapenkriget bara var en hårsmån borta. Lyckligtvis tog de politiska ledarna sitt förnuft till fånga och världen kunde gå vidare.

Världen är inte som för femtio år sedan. Vi har ett annat Europa. Supermakterna existerar inte längre under samma balanserande premisser. Avtal om nedrustning har gjort världen till en något lugnare plats att leva i för Europas del. Det innebär emellertid inte att kärnvapnen är borta, de finns kvar, likväl eller ska man säga: lik förbaskat. Kalla kriget är avblåst och maktbalansen förändrad. Trots detta kan en kylig kåre dra förbi när Ukraina, som nu, dagligen förs på tal. Med världens och Europas krigiska historia som facit, kan de pågående oroligheterna utvecklas mot vilken riktning som helst.

Är jag pessimist? Nej, inte riktigt utan mest bara bekymrad. Bekymrad över Europas fredliga framtid. Sannolikt löser sig problemen på ett acceptabelt sätt och att människor får leva i fred. Däremot är jag inte bara bekymrad över klimatets pågående  förändring. Jag är djupt oroad över den framtid som kan komma att bli våra barn och barnbarns värld. Den värld, om alla prognoser för framtidens globala klimat slår in, kommer att bli en svår värld att leva i. Samhället vi har byggt och som vi i dag tar för givet, kommer inte längre att kunna fungera under de villkor vi har idag. Katastrofala förändringar världen över kommer att omkullkasta alla våra nuvarande levnadsvillkor. Här är jag pessimist, även att jag vet att det är fel och att optimisten bör få sista ordet, och att denne borde få säga: Det ordnar sig till det bästa, bara vi hjälps åt.


                                                    Fridens.



Vinyl.




Vinylen lever. Efter dryga tjugofem års frånvaro, grovt räknat, har den gamla hederliga skivan återvänt till nya snurrande grammofontallrikar. När CD-skivan mot senare hälften av 1980-talet kom till Sverige, försvann vinylen relativt raskt från butikerna, men inte till fullo. Under övergångstiden reades de gamla LP-skivorna ut i parti och minut, sedan och därefter började butiker för begagnade skivor dyka upp. De hade kanske funnits dessförinnan, men nu kom det flera. Det var som att vinylen inte ville acceptera att konkurreras ut från marknaden. Vilket man på sätt och vis kan säga att den inte riktigt gjorde. LP:n genomlevde en tynande tillvaro under många år, men försvann inte, även om det som fanns var återförsäljning från tidigare glänsande år.

I en tidsålder där numera även CD:n har problem på marknaden och nedladdningsbar musik tar allt större andelar, lever faktiskt vinylen. Lite av en fågel Fenix har den blivit under senare år. Somliga artister som ger ut nya album låter dem pressas även i den gamla hederliga vinylens format. Lite dyra att köpa men CD:n var heller inte speciellt billig när den kom.

Det är något visst med att hålla en LP-skiva i handen, dra den ur konvolutet, lägga den på skivtallriken, starta upp och låta nålen glida ner i spåren. Lite knaster, lite sprakande men ett underbart ljud strömmar sedan ur högtalarna. På vilket sätt kan en inplastad CD överträffa en LP? Plast som lätt kan spricka och brista, opersonlig och steril både till hantering och till ljudkvalitet. Ljudet är så perfekt att det nästintill förlorar sitt liv. Ett omslag till en LP-skiva håller, så tillvida att man inte begår grovt våld på det. Förvisso förpackas en hel del CD i kartong, som en Lp i mindre format, vilket få ses som en kvalitetsframgång ur mitt eget tycke och smak. Personligen kan jag aldrig lära mig tycka om plastkassetterna.

Jag är gammal nog för att ha vuxit upp med LP, EP och Singelskivor, det gängse formatet som var och hade sin tidiga redan barndom 1948, då vinylen ersatte de gamla 78:a varvarna, stenkakorna. När sedan det nya epokskiftet inleddes under 1980-talet och förändrade musikmediet, dröjde det nära ett par år innan jag motvilligt gick till en radiohandlare för att inhandla en CD-spelare. Eftersom jag är intresserad av musik och vill ha lite nytt då och då, att lyssna på var valet inte mycket annat.  Under dessa första år gjorde många sig av med sina gamla skivor och köpte tillbaka dem i det nya formatet. Jag gjorde kanske till viss del på samma sätt med den musik jag uppskattade mest, men att slumpa bort den gamla skivsamlingen gjorde jag inte, det hade jag aldrig kunnat lyckas med. Den fick leva kvar, och även om det så till slut blivit fullkomligt omöjligt att hitta en ny grammofon, när den gamla slitits ut hade den sannolikt fått finnas kvar.

Lyckligtvis blev det aldrig bli så och skivsamlingen behövde inte bli dammsamlare. Grammofonen var slitstark och nu finns en stor mängd nya skivspelare att välja bland ute på marknaden när det blir nödvändigt att byta till nyare. Kostsamt, men väl värt priset för att kunna avnjuta en riktigt vinylplatta när andan faller på. Ungefär likvärdigt förhöll det sig med rullbandspelarna då de byttes ut mot kassettdäcken - detta före skivspelarna. Skillnaden var att rullbandspelaren kom inte tillbaka. Det gjorde grammofonen.

Något speciellt är det nog, i alla fall, med vinylskivorna och grammofonerna eftersom de lever kvar och på sätt och vis kan sägas ha kommit tillbaka  Det är inte enbart mediets utformning, det större formatet, materialkänslan som gör att det gamla systemet fortfarande lockar och intresserar. Jag tror att  tjusningen ligger mycket i själva hanteringen, processen att öppna ett skivkonvolut, känna doften, ta ur skivan och placera den på tallriken. En LP behöver också skötsel och viss varlighet. Damm måste avlägsnas ur spåren och repor uppstår lätt vid oaktsamhet. Sedan är det naturligtvis ljudet. Oslagbart, bara man bemödar sig med att vårda skivorna.


                                                             Fridens.




 


Nya Löpsträckor.

 

 


 

1.

Hemsökelser av oinbjudna känslor.
Torkar leran från skorna.
Intryck av återkommande yrsel, staplar
förhastade meningar som griper tag i
varandra.
Regnet slår trumvirvlar mot fönsterglaset.
Vägguret noterar tidpunkten.

Tidens avgjutningar får balansen att vackla
mellan avslut och nya ansatser.
Minnet visar ytterligheter i sitt eget spegelhus,
förfalskningar granskas under lupp.

Verklighetens kalla fakta drar genom otätade
fönsterspringor.
Brev öppnas med bultande hjärta, isen låter
spänningar brista om natten.

 

2.

Tveksamheter uppställda i gryningen.
Avbrutna projekt kastar skuggor från gårdagen.
Vinden som allestädes närvarande i livets framfart
ger knuffen i ryggen.

Isen ligger kvar i norr.
I söder en kall vårdagjämning som sår anrop mellan
årstiderna.
Tänder värmebrasor i de ännu kalla morgontimmarnas
ovisshet.

Med vacklande känsla klamrar vissheten fast
vid hållpunkter.
Var isen bär vår tyngd förblir en evig fråga.

 

3.

En annan stämning än i går.
Ett annat språk att läsa meningsbyggnader i.
Molnen tecknar skuggornas rörelse över marken.
Kråkorna seglar på uppvindarna.
Landsbygdens stilla vandring genom tiden,
husen tiger stilla i förmiddagsljuset.

Några trevande tankeutbyten
strandar nere vid sjön, med otydliga funderingar
i barlasten.
Promenader genom okända moar leder
ingenstans.

Gott nog, är att finna brödet för dagen,
men vinets eftersmak på tungan kvarstår som resans
bonus.
Gröna ängar i ögats drömbild, kolstybb under
skornas sulor.
En dag faller, likväl, ljuset vertikalt ned i ordens
fästen och upplöser vemodets substans bland mörka
tvivel med en annan stämning av i går.

 

 

4.

Molnens sammandragning.
Fåglarna körar bland träden och koltrasten utför
sin aria.
Aktualiteter stöts och blöts mot varandra,
gamla skrov slits mot hamnarnas utsikter.

Måsarnas skrän över hamninloppen markerar
evinnerlighetens vingspann.
Jag skulle vilja önska mig ett dun ur den skrud
som ger ett extra andetag.

Det är lätt att tro allt förblir vid vad det är.
Farledernas rutter förblir desamma, till det att
något går i sank
och aldrig mer går att bärga.

 

 

5.

Träden suckar. Kylig kvällsvind.
Ny skymning smyger genom trädgårdarna.
Nytt schackparti. Nya positioner.
Startgroparna sopas rena.
Vit springare flankerar löpare på svart ruta.

Tid blir ett andetag.
Bonde går mot stridslinjen. Svart torn kastar
ut natten kring tända bordslampor.

Felsteg blandas i skärningspunkter.
Kungen gör rokad.
Bonde återvinner dam.
Nya positioner. Nya löpsträckor.
Spelet fortsätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Television.



Det var en gång en tid, som många sagor börjat men även så verkligheten, en tid när en teveapparat var ytterst sällsynt i detta land. De som fanns hade en kanal och sändningarna var i svart-vitt. Några timmar per kväll skimrade det ur dessa apparater och minns jag inte helt fel förekom sändningsuppehåll någon kväll i veckan under tidig tevegryning Bildkvaliteten var kanske inte den bästa, men det är i jämförelse med dagens finslipade HD-teknik och mängder av reklamkanaler att zappa emellan. Ett annat litet fenomen var vad som kallades vertikalavlänkningsfrekvensen. Om någon minns, förekom det att tevebilden plötsligt kunde börja rulla, vilket naturligtvis var störande. Detta berodde på just denna vertikalavlänkningsfrekvens, som när apparaten blev väl uppvärmd medförde bildens rullning. Problemet avhjälptes snart med teknik som justerade problemet på egen hand. Likväl kunde bilden plötsligt sättas i rullning, men det fanns en liten vridbar ratt på tevens baksida där besväret kunde avhjälpas. 

Det fanns en gång en tid då man i nuets utgångspunkt gärna vill undra: vad gjorde man då? Radion fanns, men teven, den som fortfarande vid 1950-talets slut bara stod i några få svenska hem - men antalet växte snabbt - och med bara några få timmars sändningstid utan några som helst möjligheter att välja en annan kanal. Människor umgicks. De gick till varandra, de deltog i föreningsliv av varjehanda slag. De läste böcker och tidningar, ägnade sig åt hobbyverksamhet med mera, gick till biografen. Men få anade kanske då, vid denna tid, det sena femtio- och tidiga sextiotalet att dessa företeelser snart skulle vara på om inte fullt ut, utdöende så i märkbart avtagande.

Nåväl, antalet innehavare av television ökade år för år. Från en rar pjäs i bostaden och placerad på bästa hedersplats, blev den strax var mans egendom. Rummen började möbleras efter teveapparatens krav och behov. De som av olika skäl ännu inte hunnit eller kunnat sälla sig till de lyckliga licensinnehavarna, gick till de som hade, vänner och bekanta i grannskapet, de bättre bemedlade under väntan att en dag själva få förse sin skorsten med teveantenn och finrummet med en Luma, Luxor, Telefunken eller vad de nu kallades. Det var en känsla av delaktighet och tillhörighet i den moderna utvecklingen att om kvällarna kunna bänka sig framför den egna teven och se Olle Björklund förmedla Aktuellts nyheter, eller roas av Lennart Hylands lördagsprogram, Hylands Hörna, Korsnäsgården med Nils Lindman, Sportspegeln med Bengt Bedrup.

Före detta, att teve blev var mans egendom, gick man som sagt till varandra. Teven blev en samlingspunkt där man umgicks tillsammans. Men från att ha varit denna samlande kraft och att välståndet ökade där var och en fick råd och möjlighet förskaffa sig det de ville ha, inträffade något. Teve var snart inte längre den samlande dragningskraften bland vänner, släktingar och bekanta. Snarare kom den att förvandlas till den stora splittraren, skingraren i gemenskapen. Teven samlade sina ägare tätt omkring sig och människorna blev isolerade från varandra i sina hem.

Så kan det bli i teknikens utveckling och under. Jag tänker på det en kväll när jag sitter ensam framför teven för att se ett program som intresserar mig, medan min livspartner gör detsamma i rummet intill. Åtskilda i våra rum förströr vi oss med televisionens mångfaldiga utbud. Var det meningen när teve lanserades för snart sextio år sedan, från att först varit samlande, eftersom vi alla vill ta del av det nya, för att sedan gå från isolerade familjer till isolerade individer? Knappast. Det har bara blivit så och utan att vi i nämnvärd utsträckning funderat över det.

Från en tevekanal till hur många som helst. Från gemenskap till enskildhet, eller kanske snarare ensamhet. Vi väljer och vrakar. Programleverantörerna erbjuder kanaler för varje rum, för var och en i familjen. Se teve var och när du vill uppmanar reklamen. Jag tänker på en liten novell av den amerikanske och mustige i sitt språk, författaren Ray Bradbury, "Nattvandraren" heter novellen. I den värld Bradbury beskriver tillbringar människorna sina liv ensamma framför dator- och teveskärmar, avskilda och isolerade i en hård och kall värld. Alla behov tillgodoses genom knapptryckningar. Det är nästan så att man kan få känslan av en liknande dystopi där vi sitter ensamma framför våra teveskärmar.

                                                    Fridens.


Fredag 4 april.




Fredag kväll, helt vanlig och inte mer med det. Vad man nu lägger i betydelsen helt vanlig. Svaret blir subjektivt, sannolikt. Inte mer om det. Det har blivit fredag och slut på arbetsveckan.

"Var är du mitt skratt?" Jag vill tro att det var den burleske och matglade jätten Gargantua som utropar detta i Francois Rabelais (1494-1553) skälmhistoria. Han var trots allt inte särskilt trevlig den där Gargantua, han tog sig gärna ett skrovmål på någon stackars mänsklig varelse. Naturligtvis är inte det mycket att skratta åt.

Det är bra att skratta, bra för kropp och själ har man lärt och att det förlänger inte bara mungiporna, utan även livet till viss del. Denna konvulsiviska sammandragning i buken med stötvisa luftströmmar genom struphuvud och stämband, sänker stresshormonerna i kroppen. Risken för depressioner minskar och man blir mera kreativ, tankarna tänker inte så dystert. Så är det sagt och lärt.

Ett gott skratt är även bra för blodtrycket, även att jag personligen inte märkt någon positiv påverkan, än så länge. Men ibland är det också svårt att skratta. Det vill sig inte, särskilt inte under sådana politiska oroligheter vi haft i Europa senaste tiden och som fortfarande pågår. Skrattet fryser på något vis inne, så att säga. Undrar hur mycket det påverkar de så kallade positiva effekterna i kroppen? Eller?

Jag frågar mig. Är skrattet översk(r)attat? Är det bättre att inte skratta så mycket? (Faktiskt är det mycket lätt att hålla sig för skratt i denna värld.)

I ett nummer av tidskriften Allt om Vetenskap, för en tid sedan, kan man i en liten notis läsa följande rubrik: "Skrattet är livsfarligt." Några forskare i England har kommit fram till att skratt kan frambringa både hjärtinfarkt, brusten matstrupe och även påverka till utvecklandet av astma. Detta låter naturligtvis inte bra och lockar absolut inte till skratt, vilket kanske är meningen, det är ju livsfarligt. Som slutkläm tröstar forskarna med att skrattet trots allt överväger, alla lägen. Efter att ha läst det lilla inlägget skulle man kunna tycka att skratta lagom alltid är bäst.

                                                          Frid