Visar inlägg från mars 2014

Tillbaka till bloggens startsida

31 mars.

 

 

Andas in. Andas ut. Blåser liv i en slumrande blogg.
Byvägarnas övergivenhet och en rastlöshet som tidigt denna
morgon kryper utmed skogsbrynet.
Inhämtning av morgontidningar och världens alla rubriker.
Därefter daglig motion längs rasbranterna i livet och verkligheten.
Nej, det är inte så allvarligt som det låter, men med världen runt
omkring vet man aldrig när den rasar ner i sin egen fallgrop.
Hoppet är trots allt det sista som dör, även att det kan vara mycket
långt borta ibland. 

För omväxling råder en lediga dag som i personlig åtanke tycks väl
förkänad. Man tackar sällan nej till flera om och när de behagar sig.
Det är detta med att andas ut för att sedan andas in nya krafter, stärka både kropp och själ. Ett ytterst viktigt moment i många människors vardag,
men som kanske och tyvärr sällan låter sig göras. Arbetslivet hyser en förmåga
att ständigt hålla oss under sträng kontroll.


Kyliga nätter och omställning av klockan, detta dumdristiga påfund vi årligen drabbas av sedan 1980.
Vår invaggade rytm och fas med naturens gång som åter ska justeras i våra kroppar, för att när den blivit installerad, inkörd och kommit till vana, åter ska ändras om. Vridas tillbaka. Tillika byter vi från vinter - till sommardäck.
Men det är ju en helt annan femma. Tiden rusar iväg, det tycks inte vara speciellt långt mellan varven. Men urets vridande fram och tillbaka borde få överges och
att vi behåller vår standardtid.

Nåväl. Allt för idag. På återseende i april.

                                                                       Frid.


 

Jag går i skogen.


 


 



Jag går i skogen. Det är mars månad, men redan är känslan av kommen vår påtaglig. Blåsippor sticker upp bladen i soldränkta backar, bakom stenar, mellan vintertorra fjolårslöv. Rådjuren har nyligen gjort avtryck i den mjukt gröna mossan, vildsvinen lämnar efter sig upprivna gropar i marken efter jakten på rötter och annan föda. Vinden, lite smått kylig, susar genom träden fridfullt, befriande.

Redan på avstånd, nedanför en högsträckt ås hörs bruset, porlandet från vatten inne i granskogen. Skogsbäcken, skogsflödet, strömmande mellan stenar, svarta trädstammar och ris, brutna av ålder och stormar. Bäcken som en fors i miniatyr visar kraft och intensitet innan den stillsamt planar ut mot ett gärde och öppen mark. Öppet solljus.



Vintern gav inte mycket snö och gölarna, här och var inne i skogen, visar ett lågt vattenstånd, men tillräckligt nog för att låta solljuset glimma ur de stilla, blanka ytorna. Vattenhål. Andningshål. Tystnaden och stillhetens försänkning. Det hörs vagt prassel i närheten, förnimmelsen av ett djur som sätter sig i rörelse, försvinner, mäter ut avståndet till tryggheten.

Naturen är ett andningshål mitt i den kaotiska världen. En tillflyktsort för återhämtning. Bäcken med sitt brusande och porlande, sin strida ström, just här där solljuset fyller ut luckorna mellan träden och där ljus och skuggor spelar mot varandra i en ständig kamp, kan man förlora sig bara genom att vara, vid vattnet, vid strömmens närhet, avsides världen och larmet. Hoten från krigshandlingar, politiskt våld, ekonomisk oro och det egna livets alla tillkortakommanden och frustrationer. Allt detta och vad livet och världens närvaro medför.


I bakgrunden skymtar resterna från vattensågen.


Vattenhål. Andningshål. Vattendrag. Vattensågar. Här där Klobobäcken strömmar som starkast på sin väg genom skogsmarker och ängsmark från sjö till sjö för att slutligen samlas upp och övergå i Nötån med utmynnande i Emån, syns spåren efter avlägsen, mänsklig verksamhet. Välhuggen sten fogade tillsammans invid bäckens fåra och ström, bildar kvarlevorna från den gamla vattensågen. Vattensågen var i bruk vid slutet av 1800-talet och vanligt förekommande före ångkraftens intåg. Just om denna såg, den drevs med hjälp av vattenhjul, vars kvarvarande rester bara kan anas, sägs att den brann och att omständigheterna omkring händelsen förde till rättslig process. Utgången och följden för den/de inblandade är höljt i dunkel.

Hit forslades timmer och här avhämtades det. Med lite fantasi kan man nästan höra skramlet från hästarnas seldon och knarret från kärror, vattenhjulets skvalpande och sågverkets arbetande genom virket. Vattensågar och skvaltkvarnar, som användes för att mala säd, kan spåras här och var i skogarna. De fanns i varje by där vattendragen tillät slik verksamhet. Det är tack vare torpinventeringar och de markeringar som satts ut de längre går att finna. Utplånade av tiden och dolda inne skogarna som de blivit, nästan helt utan spår, och kännedom för nutida människor. Bara några stenar man oftast bara passerar förbi utan notis.

Jag går i skogen. Höjder och sänkor. Stigar och skogsvägar. Jag andas in dofterna. Jag insuper reminisenserna från liv som funnits för mycket länge sedan, som gjorde dessa nu skogstrakter levande och vars spår vagt avtecknas i ljuset av den vår som är på väg detta nådens år, som man säger. En tid väsenskild från den man nu bara vagt kan ana.

                                                 Frid.




Orden för ordets skull.

 

 

 

Tystnaden, ensamheten. Den aromfulla doften.
Den bittra bismaken.
Klivet över mellanslaget, till nästa textrad, gemen för gemen.
Balanserar på punkt och komma.

Känslan av att ha varit här tidigare blir överväldigande
- bland orden.
Välkända attityder. Välbekanta anleten.
Brottarknep och sedan fasta handslag.

Sångsvanarna anländer.
Dansanta Tranor steppar runt i våtmarkerna. Burfåglarna ropar
sig hesa.
Ord förvandlas till stapelvara och återigen har vi varit här
på samma plats vid flera tillfällen.
Allt kan likväl sägas vara sig likt.

 

 

Känslan av vulkanism. Kontinentalplattorna rör sig mot varandra.
Nya avstånd mäts ut.  Fraser skapar krevader i undermedvetandet.
Hit och så här långt där jorden legat i träda och träden  inte avgett
skugga, sticker frön opp.
Värme strilar genom alla vener.

Det är gott och väl när saker och ting kan fulländas i välartikulerade
former, så som glaset formas, keramiken formas.
Glas och keramik, inget annat är det. handens varsamhet.
Välmodellerat, skört. Ett lätt slag kan orsaka djupgående sprickor.

 

Känslan av vibrerande rörelse.
Kontinentalsocklarnas rörelse är den mekanism som omärkligt för
oss närmare varandra.
Kontinentalbryggor, överlappningar, svajande hängbroar.
Språkförbistringen övervinns med teckenspråk.

 

                                                           Frid

Vildsvinen närmar sig.



 

 



Vildsvinen breder ut sin närvaro och det går knappast att säga att de inte är blyga. På bred front kommer de från skogsbrynet och söker upp åkermarker och närliggande trädgårdar där de rotar runt. Rådjuren som nästan försynt i jämförelse har glidit genom trädgårdarna som skuggor lösgjorda ur natten, eller även så obekymrat strosat förbi köksfönstret mitt på blanka dagen, tycks hålla sig tillbaka. Det är vildsvinen som börjar dominera, vilket de har kommit att göra alltmer under senare år.

Vildsvinet- Sus Scrofa, har funnits i Sverige sedan urminnes tider. Tamgrisen härstammar härifrån . Fram mot 1700-talet blev vildsvinet utrotat, men återinfördes i hägn några årtionden senare, först på Öland och senare under 1800-talet i Sörmland. Vildsvinen fick endast hållas i hägn och så var det fram till 1980-talet då regeringen beslöt att vildsvinet skulle ingå i det Svenska viltbeståndet.

Sedan den tiden har antalet djur ökat i mängd. 2006 fanns omkring 50 000 - 80 000 i vilt tillstånd. 2009 - 2010 150 000 - 300 000 djur. (Wikipedia)  Alltefter att individantalet ökar, blir konkurrensen om födan naturligt större. Ett fullvuxet vildsvin kräver omkring 2-5 kg föda. De äter rötter, ek- och bokollon, mask, möss, bär och svamp. Suggorna tar hand om flocken som kan bestå av ett par suggor med kultingar upp till året gamla. Galtarna lever ensamma och engagerar sig endast i flocken under parningstiden mellan oktober och januari. En sugga kan få omkring 5 och upp till 8 kultingar. Vildsvinen finns från söder upp mot norr, men det sägs att en nordlig gräns för deras utbredning finns kring Dalälven.

 

Vildsvinsarbete i en skogskulle bara några stenkast från bebyggelse.


De ställer naturligtvis till med problem, dessa grisar, när de ger sig in i odlingar och även så trädgårdar, för att inte tala om den trafikfara de utgör. Vart man än går här i mina hemtrakter, möter verkningarna efter vildsvinens närvaro. Ibland ser man dem som mörka skuggor försvinna in i snårskogen. För några år sedan, en sommarkväll, skymningen bredde ut sig, och jag promenerade med min trogne följeslagare längs stigen upp mot skogsbrynet, då stod den där bakom en åsrygg, en till synes fullvuxen galt som bökade upp slänten. Den kraftiga ryggen skymtade bakom buskagen och några stora stenar. Hunden hade vädrat anande, men jag hade inte tagit notis om det. Vi drog genast tillbaka och tog det säkra före det osäkra att hamna i onåd som vi mycket väl  kanske hade kunnat göra. Jag oroar mig inte särskilt mycket för vildsvinens närvaro i skogen, men när hunden varit med har jag valt att hålla oss avsides. Galten tycktes helt upptagen av sitt arbete.  


Hembesök.


Som sagt, de kommer närmare, de söker sig in trädgårdar och en morgon när man drar upp rullgardinen, kan gräsmattan och trädgårdslanden ha genomgått markberedning. Kanske inte alltid vad man önskar sig.

                                            Frid