Visar inlägg från februari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Några ord på tungan och åter till naturen.




Måndag och några ord på tungan. Flocken av svanar passerar skränande över skogsbrynet och katten, nonchalant, söker ivrigt upp sin plats vid skrivbordet. Jag släpper in den småkyliga februariluften genom fönsterspringan. Det är första gången för året, vädring, förfriskning av luft sker där förnimmelser av vår på riktigt strömmar in. Fönsterbågen tjurar något med vinterfukten kvar i det gamla träet, men släpper sedan greppet. Vindilen rusar in genom mellanrummet.

Känslan av vår rotas djupare. Denna något falska känsla av just vår, medan vi de facto befinner oss kvar i slutet av en vintermånad. Vatten tränger upp ur våtmarkerna där ute och fågeltonerna, speciellt denna morgon, går i drillande dur. Entita. Talgoxe. Gråsparv.

Det passar sig föga att stanna inomhus, när vinden, när fågelstämmorna, dofterna från markerna lockar i vinden genom fönsterspringan. Föreligger inget övergripande måste är det enbart för viljan att fatta beslutets avgörande. Det är en enkel sak och kräver knappast några långdragna förhandlingar mellan lusten och olusten, som stundom kan sätta ett bejakande finger i spelet, men nu, denna gång till ingen framgång. Naturen pockar på uppmärksamhet som så många gånger tidigare. Endast katten antar beslutet att stanna kvar och sträcker ut sig i sin fulla längd över skrivbordsskivan.

Några ord på tungan. Några ord som vill förmedla åter till naturen. Vinden leker och det mörka bäckvattnet strömmar med hast mot mynningen. Alarnas rötter står här i djupt vatten. Den smala spången är hal av vätan, men nyligen försedd med räcke på vardera sidan och en bättre garanti för att torrskodd komma över och undvika Näckens nyckfulla grepp om foten som kan bringa en oförsiktig fotvandrare ur balans. Att Näcken fanns här i denna bäck, fick vi lära oss som småpojkar och nog kan man lätt få för sig att det verkligen förhåller sig så, när vattenströmmarna skvalpar och porlar. Väl på andra sidan, sjunker skosulorna ner i vattensjuka lövbäddar och svart lera, innan torr och fast mark tar vid.

Jag har skrivit om skogsvandringar och naturupplevelser tidigare, om tidens och människans förvandlingar av den. Stigar som ringlat genom öppna marker och dunkelt täta granskogsområden. Stigar som funnits och försvunnit bland utbredda snår, kalhyggen och även vildsvinens, här och var, brutala markberedning.Tjärnar glimmar mellan bestånd av Al och Björk, vitmossor och brunmossor, starr och vattenklöver. Kärrörter. När turen lämnat över sin hand har det förekommit att en älg eller några rådjur överrumplats. Hastigt har de då höjt sina huvuden när faran uppenbarats. Med vattnet rinnande från munnen har de glidit in bland trädens dunkel och försvunnit, som var de själva endast en plötslig uppenbarelse. Skogsmarken uppslukar dem åter.

Människans verksamhet har lämnat kvar stenhägnade skogstegar, erövringar som blivit återtagna till sin rättmätiga ägare, naturen. Bevuxna av av nästan lysande grön mossa och grå lavar, står de plötsligt där, raserade, sönderfallna men som enda vittne åt mänskligt arbete för bröd och överlevnad. Platser en gång brukade, nu glömda, övergivna och förlorade, lämnade åt en oviss framtid. Det är bara slumpen som avgör om man råkar dessa glömda människoplatser.

Skogsvandringar och naturupplevelser. Som sagt, har jag skrivit om det tidigare och jag kommer att göra det igen. Människan tillhör naturen, ovillkorligen. Hur mycket vi försöker avlägsna oss, hur mycket vi ställer oss över den, ingriper i den, angriper den med vår teknologi utför vi ett meningslöst Sisyfosarbete åt oss själva. Naturen återtar allt den förlorat.

                                          Frid.





 



Stiltje och Vind.




Den ligger lite i stiltje, bloggen. Ingen vind i seglen och vattenytan blank, knappt en krusning. Plötsligt kommer minnet av en gammal sångtitel fram; "Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig". Solarplexus kallade de sig, Monika och Axel Dominic, Tommy Körberg och några till. Det var på sjuttiotalet under dess första år och havet rörde sig. Båten följde vågornas rörelse.

Havet rör sig, världen rör sig, men bloggen har legat stilla en tid, just som ett segeldrivet skepp i stiltje, utan varken vågrörelse eller vind. Under de verkliga segelfartygens tid kunde detta bli en realitet. Med slaka segel drev skeppen med osynliga strömmar, men den likartade vattenvidden runt omkring, sträckande sig från horisont till horisont, gjorde att man tycktes ligga stilla på en och samma plats. Inget var som när vinden återvände, fyllde segeldukarna och vattenlinjen åter började brytas kring stäven.

Motsatt effekt kunde det vara när vindarna tog i för mycket. Det kunde ta veckor extra att nå en bestämd position, drivna ur kurs av elementen kunde innebära långa omvägar, eller tvingades fartygen gå i lä och vänta ut vindarna. Alltid under hotet om sinande matförråd och allt vad umbäranden som kunde följa.

Nåväl, segelfartygens tid är sedan länge förbi. Vindarna är alltjämt och dock fortfarande nyckfulla. Engelsmännen vet denna vinter vad det innebär med hårdföra vindar och naturens element som spänner okuvliga muskler. Världen är en turbulent plats att vara i. Knappast kan man likna den vid ett stiltje hav, snarare då kommer man närmare vid jämförelse med de skiftande oväder som drabbar våra världsdelar.

Att likna en blogg vid ett segelfartyg med slaknade segel i ett stillnat hav är i och för sig en helt annan sak. Det är bara en synonym, ett bildspråk för ett rådande tillstånd. Skrivkramp. Ordförlamning. Världen rör sig, elementen stormar, men denna blogg ligger för ankar och inväntar den rätta passadvind som ska föra vidare över det ekvatoriella stiltjebältet och vidare ut mot de mer ordrika strömmarna. De kommer inom kort. Vindarna. Snart fylls åter seglen och den tysta ordstillheten bryts.

                                                        Frid.

Minnesbilder.



Halvvägs kommen på min levnads bana, uttryckte sig Dante Alighieri i inledningen till den "Gudomliga Komedin". Jag kan göra bruk av det ungefärligt likvärda uttrycket, men får lägga till; något mer än halvägs kommen, för så är det. Förvisso befinner jag mig inte kommen in i en mörk skog, snarare och möjligen en dyster omvärld. Nej, jag tillhör inte pessimisterna, trots att beskrivningen kanske lutar antydande i den riktningen. Jag försöker tro på framtiden med viss positiv framförhållning. Det är ett måste för var och en av oss nu levande.

Jag ska inte börja grubbla över tiden och livets gång, vart det har tagit vägen, vart det bär hän. Hur det har blivit. Det har väl slunkit sig in här och var vid något tillfälle, men väl om förändringen, den alltid närvarande rörelsen förändring.

Jag är uppvuxen i en mindre bruksort i östra Småland. En bruksort jag flydde men snart kom att återvända till, på vinst och förlust kan man säga. Det blev en liten vinst med tiden i alla fall, på sätt och vis,  och alltså inget jag direkt ångrar - denna återvändo. Somliga vägar är outgrundliga och en av dem förde tillbaka.

Två industrier har det funnits, en hustillverkare, en liten industri för snickeritillverkning. Husfabriken är kvar om än inte längre i samma omfattning som den en gång varit. En gång var den största arbetsgivande företaget i kommunen och med renommerat namn.

Tre livmedelsbutiker fanns det, var och en av butikerna med sina trofasta kunder. Ingen av de tre är kvar och en nyetablerad affär kämpar med lönsamheten. Det har funnits postkontor och inget är kvar. Två banker, ekipering, blomsteraffär, bilverkstad och bensinmack, cykelverkstad där man inhandlade första begagnade mopeden. En moped av märket Fram. Den uppfyllde sin funktion en tid. Nej, det är också borta. Kiosk och konditori har tillhört samhällsbilden. Inget kvar. I kiosken köptes Walt Slade och Bill & Benböcker. Kiosklitteratur kallad. Vid den tiden det begav sig med sådan förströelse dominerade inte teve och annan datoriserad elektronik våra liv. Samhällslivet, måste det väl sägas, omgavs av en annan anda, en annan atmosfär. Det var under Folkhemmets tidevarv. Det Svenska välfärdssamhällets framväxande storhetstid.

Har jag glömt något? Kanske! Telefonstationen, tvärs över gatan där konditoriet låg. Telefonstationer fanns fram till att de rationaliserades bort under 1960-talets tidiga år. Samhället stoltserades med en telefonkiosk vid Bruksgatan. Vevtelefonerna byttes mot snurrskivor. Inga uppkopplande mellanhänder behövdes längre. Nya tider var i antågande. Jo, en tvättstuga fanns det. Den låg alldeles intill fabriksområdet där parkering för industrins anställda är. Men jag vill minnas att mattor skurades vid bykbryggor intill åkanterna långt in på 1960-talet. Och även så, mitt emot tvättstugan, pensionatet där byborna spelade bingo, jag har för mig att det var på söndagskvällar.

Det fanns en tid när fabriksvisslan markerade dagens tidpunkter. Signalen ljöd över orten och markerade morgon, middag och kväll. Bruksmetropolens dagliga rytm, arbete, lunch och vila. Långa led av industriarbetare fyllde gatan från bruksområdet vid dessa tidpunkter. Utan att som barn kunna veta vad framtiden skulle medföra, blev jag själv under några år en del av detta, denna livsrytm och atmosfär, men då hade redan en viss förändring inträffat. Mjölkbilen stannade vid lantgårdarnas mjölkbryggor och hämtade upp mjölkspannen. Den passerade mitt barndomshem med skramlande kannor på flaket.

Vid midsommartid pryddes höskrindor bakom traktorer med björkar och lövhäckar körde i kolonn genom samhället till festplatsen, folkets park. Först i ledet, på ett lastbilsflak huserade en blåsorkester. Allt tystnade och tonade med tiden ut. Förändringen kröp fram, raderade och skulpterade fram nya förutsättningar, eller kanske snarare försämrade förutsättningar för en liten bruksort som levt på sin industri under många, många år.

Inget förblir. Allt föds, blomstrar och klingar ut. Så är det.

                                            Frid.