Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Tonläge.

 

 

 

Tonläge.
Gamla skivspår dammas av.
Isen bröt upp. Vi rodde ut.
Kraftfulla årtag, blåsor i händerna.
Arbetargrabbar.
Det sved i ögonen efter sena nätter med
vodka och hetsiga ackord.

Kråkor i kikarsiktet.
Ballader ur grammofonen. Den första stereon
i pojkrummet lämnar över åt Let´s get the Jazz.

Slumpskottet mot framtidens lyckoträff, ett
hypotetiskt sikte.
Miss.

Lever bland dagdrömmar.
Landar hårt i verkligheten.
Måndagsmorgnar, tillverkning, ackord utan
strängars toner.
Slagverkens hårda takt.
Dagsrytmer, dygnsrytmer.
Monotona tonlägen.

 

-------------------------------

 

Hack i vinylen.
Vintrar. Vårar.
Årstider.
Tankefragment kommer fram ur tö.
Vart är vi på väg?
Guds tystnad. Ordens tystnad.
Språkets tigande.

Orden kramas och fasthålles mellan tidpunkter,
smälter bort, rinner mellan fingrarna.
Vaporeras i slingor uppsugna i tystnaden.

Vad mer ville du säga?
Orden ligger i gömslen bakom tungan och förblir i
Guds enväldiga tystnad.
Bara en fråga var det.

 

 

Minnesåret 2014. 1:a Världskriget och Sverige 200 år av fred.




Under året som pågår, kommer vi att bli erinrade om första världskrigets utbrott den 28 juli 1914, för hundra år sedan. Första världskriget är ett av de värsta krig mänskligheten dittills erfarit. Ett nytt sätt att föra krig, nya tekniska uppfinningar som förvandlades till dödsbringande maskiner ingen kunnat föreställa sig så sent som under Napoleonkrigen. Pansarvagnar, flygplan och senapsgas. Första världskriget var den sjätte mest dödliga konflikt som utspelats i världshistorien, nio miljoner soldater dog. Under det andra världskriget, som dock överträffade det första i spridning och i offer, dog upp mot 60-70 miljoner människor. Förintelsen och användningen av kärnvapen över Japan ökade dödstalen till hemska siffror. "Aldrig mera krig!" Om mänskligheten kunde hålla fast vid det. Tyvärr tycks fred vara ett svårt begrepp här och var i världen.

Andra världskriget är väl dokumenterat. En mängd litteratur har strömmat till under senare år, välskrivna och väl dokumenterande böcker och skrifter. Det första världskriget har inte omskrivits i samma utsträckning, men kanske kommer en del under det kommande hundraårsminnet. Sannolikt blir det så. Ur historisk synvinkel kanske det kan tyckas lite märkligt att litteraturen varit relativt gles i förhållande till 40-talets storkonflikt, eftersom det var just detta krig den andra världsomfattande drabbningen blev en fortsättning på.

Ingen nu levande kan av naturliga skäl ge några personliga ögonvittnesskildringar från denna mörka period av nöd, död och lidande. Det är de nedtecknade källorna vi får hålla oss till. Det är de som ska erinra oss om mänsklighetens värsta fataliteter, som vi till synes aldrig lär oss att undvika. Det är bara att titta ut i världen. Just nu brinner det i Syrien som värst och det förekommer väpnad oro i flera andra länder. Krigshärdarna blossar upp och falnar för att snabbt ta ny fart någon annanstans. Så fortsätter det.

Om fyra år 2018, får vi hoppas att vi kommer erinra oss det betydligt positivare krigsslutet, 1918. Härtill och något mera trevligt är att vi i Sverige för vår egen del under 2014 kan glädja oss åt 200 år av svensk fred, även att vissa röster i Sverige 1905 ville gå till anfall mot Norge. Det blev lyckligtvis inget av med det. En stilla önskan vore att världen gemensamt kunde få fira en sådan bemärkelse och att vi erinrar oss de förfärliga krig historien hyser som skrämmande exempel på hur fruktansvärt fel det kan gå.

                                               Frid.


   


Väder och Vindar. Om Vargavinter.




Väder och vindar, än en gång får jag tillägga. Ämnet florerade i förra inlägget. Det har blåst lite bistert och dagen har varit oinbjudet grå, ämnet inbjuder sig själv. Inte mycket till utomhusväder har det varit, men visst bär man in en och annan vedklamp och drar på sig kylan under tiden, den bistra. Sydligare delar av landet har drabbats av snö och som oftast följer, trafikproblem. Nåväl i vår ostliga del av småland, dröjde vintern med den första snön tillför någon knapp vecka sedan. Marken ligger vit, men någon ny snö anlände inte till oss idag. Väl så vill man gladeligen utbrista. Återstår att se hur vintern för sig återstående tiden av vintermånaderna.

Jag har en liten god vän, ett barnbarn som när han kommer på besök och förgyller tillvaron, har förmåga att ställa frågor om både det ena och det andra som berör livets förekomster och dess självklarheter (för oss vuxna) och "underligheter" man sällan begrundar i djupare mening.  Enkla frågor. Svåra frågor.Stundom står man bara handfallen och undrar hur förklarar jag det? Men man lär så länge man lever, som det sägs. Vi brukar alltid plocka fram svaren.

Eftersom vi befinner oss inne i vinterhalvåret, kan man fundera på vad som menas med uttrycket vargavinter? Min lille kamrat undrade. Ja, man kan undra lite och samtidigt hoppas den undslipper oss detta år.  En riktig vargavinter innebär mycket snö och långvarig sträng kyla. Ett par sådana vintrar har vi haft smak av under senare år. Som alla uttryck vi svänger oss med i vardagen, har det naturligtvis ett upphov, en källa någonstans i historien utan att vi grubblar nämnvärt över det.  Vargatider är ett annat synonymt uttryck som åsyftar på svåra tider, som nödår, svält och krig. Umbäranden av alla de slag människor kan ställas inför.

Men varför vargen som olycksbärande metafor? Kanske inte så märkligt. Under århundraden har vargen, detta smäckra, starka hunddjur, utgjort ett hot mot människans boskap och djurhållning. I sagor och myter har den förenats med djävulen. Den har betraktats som ett hot och en fara. Skrämsel kring detta djur har planterat djupa rötter i människans medvetande. Inte att nonchalera att vargen, som vilket annat rovdjur som helst inte kan utgöra fara för en människa, alla djur försvarar sina revir, sina ungar, sitt liv när det upplever sig vara trängt. I hur många sagor, myter och romaner har inte vargen varit den lurande, den hotande faran och så fortfarande. Ulven som smyger kring vinterpinade husknutar, hungrande efter vad som kan finnas i människans förråd.

Naturligtvis har det genom historiens gång och tidens förlopp inträffat att människor anfallits av just varg. Skadats, dödats. Vid många tillfällen när en människa blivit angripen av varg har orsaken ofta varit rabies. En sjukdom vi i Sverige varit skonsamt befriade från sedan lång tid tillbaka. Men sådana händelser, när de inträffade, har satt sina spår i synen på vargen. Vargen har fått och får, bära hundhuvudet för allt av ondo, så även benämningen vargavinter.

Att kalla en lång, snörik och bistert kall vinter med allehanda, livsuppehållande umbärande, som det var förr i det gamla bondesamhället, för vargavinter kan ha sin uppkomst i just detta med vargens hot mot människornas boskap. Under stränga vintrar när viltet blev svårfångat, sökte sig vargarna närmare människorna i jakt efter lättfångat byte när nöden stod för dörren. Ordet, enligt vissa ordböcker, kom i bruk under sena delen av 1920-talet och får ses som ett förstärkande uttryck av rådande omständigheter, det vill säga en mycket svår vinter.

Jag vill dock tro att vargens samband med stränga vintrar i talesätt härstammar från långt längre tillbaka, och i grund kommet ur vår fornnordiska mytologi. Fenrisulven och Fimbulvintern, den tid som förebådar världens undergång med en lång vinter som varar under tre långa år, utan sommar och där Fenrisulven, vargens urfader ska släcka solen genom att sluka den.

                                        Hur som helst. Frid & Fröjd.




Bilen som vägrade vinter.




Tiden går, ingenting består. Plötsligt har vintern kommit med snö och minusgrader. Från en förmiddag till en kväll har det blivit så mycket besvärligare känns det, detta med snön. Snö ska sopas bort från bilar, vindrutor skrapas. Vi vet varje år hur det är och hur det blir, men man blir bortskämd när mildväder och barmark håller i sig långt in i vinterhalvåret. Det ter sig så mycket enklare - och billigare får läggas till.

Sannolikt har det med ålder att göra när snön faller och arbetsmornar innebär extra merarbete före avresa, eller vad man har att bege sig till. Så är det, så har det blivit. Vintern hälsar på och vi får vara glada så länge en extremvinter som i Amerika och Kanada inte drabbar vår del av världen. Där har vädrets makter visat sig på den verkligt bistra sidan.

Väder och vindar. Naturens nycker och årstidernas gång. Ikväll är det minus 8 och vinden vill nafsa. Kanske blir det inte så långvarigt och tanken faller tillbaka på ett par av de senaste årens vintrar som varit både snörika och långvarigt kalla. Vita snötyngda umbäranden.

För snart 40 år sedan ägde jag en Renault 4, "Laban" kallad. Detta var första bilen inköpt för 4000:- och av årsmodell 1969, inhandlad 1976. Två roliga saker fanns med den bilen. Det ena förvisso roligare än det andra, det andra var lite tröttsamt och kanske bara roligt i efterhand om sanningen ska fram och såhär långt bort i tidens periferi som det nu har blivit.

Det roligaste var att bilen hade vevstart. Veven fanns med som extra tillbehör. Att veva igång bilen hade jag trott tillhörde bilismens första årtionden. Så var det inte. Även i den moderna, framåtskridande tid 1969 var, när bilen tillverkades, hängde den med, veven. Vad det gällde Renault 4 gjorde den det. Kul, men den fungerade aldrig. Möjligen om jag varit som Hulken eller någon annan överdimensionerad muskelmassa, ja, möjligen då att motorn startat.

Lyckligtvis fanns startnyckel, bara att sticka i tändlåset och vrida om, då hände saker men bara under vissa omständigheter. De omständigheterna lydde under termometerns kvicksilverlagar. Vår, sommar och en bit in på höstkanten gick det för sig. Motorn startade relativt problemfritt - utan svordomar. Men alltefter att plusgraderna sjönk mot nollstrecket visste man att problemen var i antågande. Under 5 plus brukade det bli nyckfullt - och svordomarna återvände lite sökande. Blev temperaturen mer drastisk än så, det vill säga att minusgrader uppenbarade sig började bekymren anta allvarlig min. Med andra ord, motorn ville inte. Motvilligt och kärvt drog den runt till det att orken började sina. Det gjorde den fort. Där satt man tidiga vintermornar i en kall, frusen bil som inte ville starta. Det inträffade ofta. Inte så kul. Svordomarna smattrade som en hagelskur. Franska bilar och med vevstart. Ett sådant spektakel, startar endast sommartid.

Vid denna tid arbetade jag på industri. Därmed tidiga morgnar. Många kalla, isande, snöyrande vintermorgnar. Absolut beroende av bilen för att ta mig till arbetet var jag kanske inte. Cykelmöjligheter fanns. Men stundom när morgonisen inte riktigt ville lämna kroppen, tänkte man på bilen som stod där ute i snön och prompt skulle vägra att starta. Bistert. Har man en bil, ett fordon som gärna kunde bytas till något bättre, men inte lät sig riktigt göras vid tiden, får man inte ge upp. Skam den som ger sig inför maskinernas trots.

Till saken hör och den är sannolikt största boven i detta och i och för sig harmlösa drama, men väl nog så irriterande. Renaulten var begåvad med ett 6 volts batteri. Sannolikt felade ytterligare något, felet gick emellertid inte att åtgärda. "Laban" var som han var. Charmig och rolig att köra på sommaren när det fungerade klanderfritt, men absolut inget för nordiskt vinterlandskap. Det är min bestämda åsikt.

Varje bister vinterkväll när jag beslutat mig för, eller var i behov av denna skramlande fransos, för det gjorde den också - skramlade - skruvade jag ur batteriet och ställde det bredvid köksspisen över natten. Var morgon skruvade jag tillbaka det. Starten gick klanderfritt. Lite omständligt, men faktiskt värt besväret. Envist fortsatte jag med detta skruvande ett par vintrar, sedan fick det vara nog.

Vår "Laban" var kanske lite speciell, jag vet inte. Lyckligtvis är nutidens bilar mer pålitliga. Hur eller hur har jag inte behövt skruva ur några batterier över natten de senaste fyrtio åren. Så minus 8 grader i kväll kommer inte att vålla några problem.

                                                            Frid.





I valet och kvalet.

 

 

 

Efter drygt tretton år i bruk, börjar det bli aktuellt att söka efter en ny skrivare. Utan skrivare är en dator värdelös. En sådan måste finnas, en väl fungerande sådan är mest av allt önskvärt, men där köper man oftast grisen i säcken. Det är som att spela på lotteri, vilket det oftast är och kan vara när nya tekniska apparater behöver inhandlas, man bär det lite pessimistiskt i åtanke eftersom det inträffat och vållat irriterande besvär. Den felande länken finns alltid med, någonstans och är beredd att ställa till med förtret.

Sannolikt har jag haft tur under alla dessa år. Som sagt, drygt tretton år har den gamla skrivaren, en HP deskjet, fungerat ypperligt väl och gör så fortfarande, förvisso. Problemet är att jag börjat tröttna på den svåra jakten efter passande bläckpatroner. De finns sällan hemma i butikerna och jag har under de senaste åren fått beställa extra. Det har fungerat väl, men känns lite omständligt och kan dra ut på behovstiden ibland.

Jag begav mig åstad till närmaste handlare i förhoppningen att hitta något lämpligt passande för mitt behov. Det är inte så krävande, jag är inte i större användning av tekniska finesser i det mer komplicerade slaget. Behovet vilar vid en enkel men funktionsduglig apparat för text och foton i bra kvalitet och gärna slitstark.

Expediten visade på några svart blänkande apparater med kopieringsmöjligheter och förklarar ingående funktionerna och dess fördelar. Jag kan inte undgå att känna mig frestad, men det är trots allt inte riktigt vad jag har någon större användning för, och inflikar att min nuvarande skrivare är en enkel sak som fungerat väl under tretton år, men att det börjat bli lite omständligt med tillgången på bläck. Expediten uttrycker en imponerande förvåning över livslängden och tillägger att många byter skrivare när bläcket är slut, eftersom det nästan är billigare än bläcket.

Det där är en marknadsfilosofi jag har svårt att ta till mig, en köp och släng kultur jag inte det minsta känner mig hemma i. Hur stora, hur höga växer inte sopbergen med tekniska, elektroniska prylar här i världen? En mobiltelefon är gammal efter omkring två år, kanske till och med tidigare än så. En skrivare har tjänat ut när bläcket sinat, lite krasst uttryckt. Skulle jag godta ett sådant förslag fick jag köpa ny skrivare en gång per halvår, ungefär.
Köper jag en vara vill jag kunna använda den under många år och att det finns reservdelar och tillbehör under apparatens livstid. Sedan är det naturligtvis turligt om produkten håller  t.ex i tretton år och lite till. Där går ingen någonsin säker.

Nåväl, jag stod där i valet och kvalet. Jag kände mig inte riktigt till freds med utbudet och bad att få tänka på saken för att sedan återkomma vid annat tillfälle. Den gamla skrivaren klarar sig ett litet tag till. Det är min förhoppning.
När jag lämnar butiken faller ohindrat tanken till den gamla blå Royal reseskrivmaskinen, inköpt i en bokhandel 1972 jag en gång i tiden ägde. En nätt liten sak, behändig att bära med sig utan varken sladdar eller kablar och andra tillbehör, som en skrivare. Man ställde skrivmaskinen på ett bord där den skulle användas, lyfte bort locket och vred in ett ark i valsen. Den fungerade i alla väder och situationer helt utan elektricitet och andra tekniska funktioner. Ett utmärkt och miljövänligt verktyg - kanske att någon dock irriterade sig över tangenternas knatter när de slogs ned.

Möjligen är jag lite gammalmodig och bär på den där ofta förekommande känslan av att det var bättre förr, vilket det sannerligen inte var. Var tid har sina problem och bekymmer. Men nog att det var enklare och inte fullt lika komplicerat i vissa avseenden. Jag kan sakna den tiden, den gamla reseskrivmaskinens tidevarv. Jag saknar den när tekniken krånglar, när det kostar på både tekniskt och ekonomiskt. Trots allt, när det väl fungerar är datorerna oslagbara instrument. Men jag köper absolut inte ny skrivare när bläcket är slut.

                                                      Frid & Fröjd.

 

 

 

 

 

 

Nytt år och man kan alltid önska bättre klimat.




Nytt år och nya kalenderdagar. På något vis känns det skönt med alla helger bakom ryggen, inte för att de inte är välkomna och nödvändiga avbrott i vardagen, utan för att alla uppskruvade krav som sätter prägeln på julhelgen är överstökad.

Nu går vi istället in i Oxveckorna och de varar ända fram till påsk. Inte en enda extra röd dag så långt ögat kan se efter Trettondagen, vilket kan kännas tungt och lite slitsamt. Kanske får vi gå igenom en period av kall snörik vinter, innan dessa veckor kommer till ända, vem vet, men då ska vi sedan efter all frusenhet och snöskottning vara inne i den mer löftesrika vårens tidevarv.

2014 skriver vi nu. Lite ovant i början och gärna att det kan bli en trea per automatik när daterade underskrifter ska till. Jag måste säga att det är skönt att få skriva 2014, det där 13 gillade jag inte så värst.

Vad ska vi förvänta oss av det nya året? Det är ju brukligt att plocka fram förhoppningar och förväntningar såhär års. Självklart är saken upp till oss själva, vad vi vill, vad vi föresätter oss. Framför oss, in mot hösten, har vi ett val som väntar. Det är och kommer att bli viktigt. Men framför allt önskar, hoppas jag på ett än större engagemang för världens miljö. Det gäller människans framtid, våra efterkommande. Världshistorien visar på flera miljö och klimatförändringar under tidernas långa förlopp. Samhällen har förändrats och fallit samman under dessa perioder. Ruinerna efter dem är mångtaliga. Milda perioder har bytts mot svalare och mindre gynnsamma för de gamla samhällenas välstånd och överlevnad. Detsamma gäller för vårt nuvarande samhälle, skillnaden är att det är vi själva som hjälper klimatomslaget på traven mot en för oss kanske mycket olycksbådande framtid. Det kan bli förödande, men tros vara möjligt att lindra om vi handlar i tid. Vi måste tro att det är möjligt. I vart fall. Något pågår och det bör uppmärksammas än mer, gärna under detta nya innevarande år.

Att den globala temperaturen är i stigande, vittnar Australien om i ett inslag från BBC World News. Under 2013 har landet genomlidit den högsta temperaturen sedan mätningar startade 1910. Likaså en mild vinter där katastrofala bränder vållat stora skador i landet, är en följd av växthusgasernas inverkan på klimatets globala temperatur. De problem som verkat i Australien, säger klimatforskare, är ett mönster som följer de världsomspännande tendenser som pekar mot en varmare värld.

Ska man då önska något inför det nya året, så är det ett tydligare intresse för klimatfrågan. Men inte bara det. Rent ut sagt, önskar man att mänskligheten tog sitt förnuft till fånga vad gäller inte bara den livsviktiga miljön, utan även vad gäller både politik och samlevnad här i världen.

                                           Ha det.