Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från december 2013

Tillbaka till bloggens startsida

"Dagsländor" vid vintersolståndet.




Ikväll klockan 18:11 inträdde, enligt Astronomisk almanacka, vintersolståndet det vill säga den punkt då jorden i sin bana lutar sig som längst bort från solen. Mörkret som blivit allt längre, dagarna som blivit allt kortare, vänder från och med nu tillbaka mot ljuset. Långsamt vaggar jorden närmare solen igen. Vad det lider blir det snart vår och sommar igen, vilket de flesta av oss sannolikt önskar sig mest i en tidpunkt som denna. Jag har personligen inget emot mörka höst och vinterkvällar, de har sin charm om man uttrycket det så. Men visst är det ljuset vi mest behöver och inget är som en tidig, ljus morgon när dimman ligger över markerna, när fågellivet vaknar till liv, stillheten och ron innan dagen och det mänskliga livet åter tar vid. (Problemet kan vara att det allt som oftast är ett konststycke i sig att ta sig ur sängen och få uppleva det.) Hur som helst. Snart är vi där. Det går fort.

Att tiden går fort, alldeles rasande för fort, skrev jag om i föregående inlägg och det får räcka med det. Men fram mot tidiga vårkanten har  denna blogg varit igång ett år. För att upprepa mig, har det gått fort. Jag har funderat lite kring vad jag har använt den till, denna blogg, vad den blivit. Kanske ska jag vara nöjd, kanske missbelåten. Jag vet inte. När jag beslöt mig för att pröva bloggande, vilket oräkneliga andra även gör, hade jag inga utstakade linjer, inga planerade teman, ingenting annat än att försöka skriva något och om inte regelbundet, så då och då och endast för mitt eget ringa nöjes skull. Oväntat har jag visst lyckats roa och intressera några stycken. Ödmjukt tackar jag för uppmärksamheten.

Nåväl. Utan uppritade riktlinjer, utan teman eller ämnesinriktningar, vad blir det då? Jo, tankens flyktighet och orden fallna ur ögonblickets glimt i evigheten. Till störst del har det nog blivit och förhållit/förhåller sig så. Ögonblickets infall. I slutänden ger det en större frihet.

Drygt åttiotalet inlägg har det blivit sedan starten i april. Det kunde jag inte föreställa mig själv, men så har det blivit. Låt mig säga att ungefär nittio procent av de inläggen är rent spontana. För det som blir kvar har jag haft en tankegrund att luta mot, en, tanke, lite grubbel, några ord, meningar att bygga vidare på. Men som sagt, det mesta är i stort spontant. I efterhand har jag förvisso fixat till det lite, men kanske lite slarvigt. 

Jag har satt mig vid tangentbordet (Jag vill tillägga att papper och penna, teknikens under till trots, är vad jag föredrar.) och inte haft minsta aning om vad att skriva, men det har oftast slutat med ett litet inlägg i alla fall. Lyckligtvis kan man säga, för annars blir jag rastlös. Så kan det vara.

Nu är det så att det blir jullov ett par dagar. Jag tror det. I vilket fall som helst är bloggen strax tillbaka.

                  Frid och Fröjdefull Jul.


 

 

Årets mörkaste dag och tiden drar förbi.




Det är årets mörkaste dag men i morgon vänder ljuset sakta tillbaka. Jul närmar sig, inga tvivel om den saken. Tiden går med hastiga steg. Några dagar och sedan väntar nyåret, vart har detta år tagit vägen? Nya förväntningar står kanske för dörren, kanske ett och annat tillkommet löfte behöver fullföljas. En och annan farhåga kan ha förmågan att skymta bakom kröken allt efter att det nya året kliver vidare. Till råga på allt blir man ännu ett år äldre, förhoppningsvis.

Tiden går alldeles för fort. Det känner vi alla av, mer eller mindre. Kanske inte så mycket under ungdomsåren, men allt efter att åren går får man ett annat tidsperspektiv. De vårar, de somrar, höstar och vintrar som under uppväxtåren kunde vara, om inte oändligt långa, så i vart fall fortgå mycket länge, går högre upp i åldrarna allt hastigare förbi. De skoltidens sommarlov som när de efterlängtat kom, tycktes oändliga, men det var då. En sommar skyndar fort förbi i dessa dagar, om vi nu över huvud kan tala om somrar som de upplevdes under uppväxtåren. Allt förändras så även tidens förlopp och uppfattningen av den.

Kanske är det onödigt att tala om tidens gång, dess flykt, dess ökande hastighet. Det är ju i grunden och bottnen en känsla vi alla bär inom oss och är medvetna om, men samtidigt är det en ytterst subjektiv känsla. Jag säger såhär: Jag tycker tiden går alldeles för fort, och vart tar livet vägen? Det är en tanke, en känsla som gärna vid denna tidpunkt, den mörkaste på året, vill tränga sig på.

För en tid sedan diskuterade jag tillsammans med en nära bekant om detta med tidens och årens flykt ifrån oss. Glädje och besvikelser trädde fram, men ingen av oss kunde föreställa sig att skriva under på att livet varit, den stora del av det som passerat för oss båda, ett rent fjasko. Att vi ångrade vissa saker, det gjorde vi i både positiv och negativ mening, men att gråta över spilld mjölk gör inte saken bättre. Det är som det är. Det har blivit som det är. Däremot lyckades vi inte dölja det vemodiga känslotillståndet att så lång tid av vår livstid låg bakom oss. Det gick inte att komma bort ifrån. Vi har båda fler år bakom oss än vad som ligger framför. Det inspirerades oss till att plocka fram en tumstock. Varje centimeter fick motsvara ett år av våra liv. De år som låg bakom oss stannade vi 60 centimeter, varpå vi vek samman de årtiondena (decimetrarna). Kvar återstod 40 centimeter, knappt. Av de 40 får vi med största sannolikhet räkna bort omkring 20-25 centimeter. Den lilla bit som återstår är i sanning inte mycket att hurra för. Så kort är livet. Inte konstigt man känner lite vemod stundom.

Allt rör sig, allt avlägsnas. Galaxerna avlägsnar sig i vårt universum med allt högre hastighet ju längre de kommer bort ifrån varandra. Livet avlägsnar sig allt fortare ju längre, ju fler år, vi kommer bort ifrån vår vagga och det går bara i en enda riktning; framåt. Tidens pil kallas det, och det kan nog sägas vara en fråga och diskussion för filosofer. Ingenting återvänder och "allt har sin tid", som Predikaren säger. Tur är väl kanske det, i alla fall. Men visst går åren ifrån oss med nästan skrämmande hastighet.

   Frid & fröjd i decembermörkret. Snart går vi mot ljusare tider.


 


 

Tredje advent med julen i åtanke.

 

 

 

Julveckan har kommit. Det har blivit tredje advent. Julkommersen pågår. "Påtvingad" hets, stress, köpkrav och åter krav inför den felfritt perfekta stunden när köpkulmen uppnåtts och butikernas kassor knappt går att stänga längre. Stillheten lägger sig över tömda affärsstråk. Julklappseuforin klingar av bland julpapper och julklappskartonger, som samlas ihop för återvinning. En varm doft av glögg och alkohol sprider sig över det "kaos" som uppstått och nu sakta lägger sig till ro, som vågorna efter en storm.
En märklig hysteri skruvas upp, kretsande kring kommersialismens hjärtpulsåder. Krav och kanske massgrupptryck. Kanske kan man tala om att julklappsjakten är en form av masspsykos som infinner sig årligen, med allt tidigare startdatum, påhejad av marknadens alla tillgängliga medel.

Möjligen överdriver jag, men om så av den anledningen att jag saknar något väsentligt som är på fall bort och blivit allt mindre närvarande i årets största och mest betydelsefulla högtid. Andlighet.
Jag betraktar julen som en högtid med utgångspunkt i den kristna tron och de bibliska berättelserna, där minnet av Jesu födelse kommit att firas med stor högtid.Julhögtiden infördes i Rom den 25 december omkring år 336 e.kr. och ersatte det tidigare högtidshållandet av Sol Invicius - den obesegrade solens fest.

När de tre vise männen, stjärntydarna, Balthasar, Melchior och Caspar från Österlandet kom till Jerusalem sökte de efter judarnas nye konung som blivit född och vars stjärna de följt (Betlehemsstjärnan). Herodes som vid denna tid var Israelisk kung i Judéen, men även regerade över Iduméen, Samarien och Galiléen under Romersk överhöghet, oroades över ryktena och stjärntydarnas budskap. I all hemlighet kallade han dem till sig och uppmanade dem att söka upp den nyfödde konungen och sedan återvända för att visa vägen, så att även han kunde besöka barnet och överlämna sina hedersbetygelser.

De tre männen begav sig av och följde den ljusstarka stjärnan på himlen. Den visade dem vägen till Betlehem där de slutligen fann Jesusbarnet.
Under den kommande natten uppenbarades i en dröm för de tre vise männen ett bud om att de inte skulle återvända till Herodes. Herodes hyste onda baktankar och de tre männen sökte sig istället tillbaka till sitt hemland.
När de tre besökarna anlände till krubban och Jesusbarnet öppnade de sin kista och skänkte var sin gåva till den nyfödde. de gav honom myrra, rökelse och guld. Dyrbara gåvor.


För att hastigt och krasst återvända till nutiden, kan man säga att de tre vise männen som kom till Betlehem är upphovet, roten till våra julklappar. Det är absolut inget fel att ge varandra gåvor och presenter. Det har vi människor gjort sedan urminnes tider för uppskattning, vänskap, ära och hedersbetygelser.
Vårt julfirande är en sammanblandning av kristna och förkristna seder och traditioner, men det är i det moderna marknadssamhället och dess alltmer överbryggande dominans som våra moderna seder tagit form och förvandlats till framförallt en enda stor köpfest. Den djupare innebörden är i omdanande till ren kommersialism.

Det är lite tråkigt. Men det är också svårt att värja sig. Ett masstryck har skapats, man drivs med i något man många gånger, till sig själv har sagt, att nu får det vara nog. I år minskar vi på inköpen. Likväl faller man i sin egen fälla, sitt eget svek. Kilovis av reklam tynger brevlådorna, tevereklamen pressar ut sina uppmaningar och lockelser till köp och åter köp. Dygnet runt finns den tillgänglig, reklamen. Allt pryds med glittrande tingel och tangel, ofta ackompanjerat av glättig musik väl anpassad för att påverka våra köpreflexer. Vackert och stämningsfullt i vintermörkret, den mörkaste månaden på året, kan det förvisso vara. Jag tycker själv det är stämningsfullt med alla ljus som lyser ur fönster och julgransprydnader på uteplatser. Trots allt är det enbart ett ytligt skimmer utan annan substans än kronor och ören i butikernas kassor. Ja, så tycks det ha blivit.

Hur eller hur är jul den största helgen vi har på året och den mest krävande av dem alla. Var och en får naturligtvis skapa sina egna traditioner. Många försöker uppfylla kraven, men eftersom att kraven är så stora kanske inte allt kan uppfyllas, men i vart fall de flesta av dem. Andra säger att i år tar vi det lugnt och att det blir jul i alla fall, men bryter sina egna löften vilket de erinrar sig när tröttheten börjar komma smygande och plånboken har sinat. En del firar alternativ jul, vilket kan vara annorlunda och givande på många sätt, en fristad från köpkravens jul. Många har inte råd. Många sitter ensamma och har ingen att tillbringa dagarna med. Somliga trivs och gläds åt allt vad julen innebär för dem. Somliga känner sig illa till mods och mår dåligt. Julhelgen är inte bara den största och mest krävande av alla helger, den är också, för många människor, den svåraste att ha framför sig och att genomleva där gemenskap ska råda.

Det går inte att skylla de tre vise männen som kom till Betlehem och Jesusbarnet med gåvor i den bibliska berättelsen. Gåvor är en fin mänsklig gest och en liten kontrast till allt det onda vi kan och tillfogar varandra. Det är vid vårt marknadsekonomiska samhälle jag vill lägga den största skulden till julen som en köpfest, en pryldans kring köpmännens guldkalv. Produktion och framförallt konsumtion.
Vad jag skulle önska få efterlysa är en smula måttlig återhållsamhet. Prylar är inte julens högsta budskap, men det är lätt att falla in i den tron, i den fällan. jag saknar också något annat i allt det mediala utbudet kring vad julhelgen är: Andlighet.

                                                           Frid & Fröjd (i Jul)

 

 

En "sjö" på Mars och gröna gubbar.

 

 

 

Idag är det nobelfesten, nobelprisutdelningens högtidsdag.Glitter och prål. Förrätter, huvudrätter och efterrätter ingen vanlig, fattig bonddräng, eller vilken annan dödlig som helst, knappast någonsin kommer till bords för att få avsmaka. Titlar och utstyrslar dominerar i mediabevakningen. Det är nästan så att pristagarna, huvudpersonerna, blir sekundära i sin närvaro. Nu låter det negativt och dystert, kanske men jag bara raljerar lite. Forskare och författare är sannolikt väl värda belöning och uppmärksamhet för sina livsgärningar, som utmärkelserna kommer att ge dem. Bakom varje framgång inom forskning eller arbete med ordens byggstenar och redskap, ligger åratal av enträgen, tålamodsprövad entusiasm och målinriktad medvetenhet.

Nu vill jag inte förringa nobelpristagarnas arbete, men några andra forskare, i vart fall inte ännu utvalda till nobelpriset, har upptäckt spår efter en sjö på vår granne till planet i rymden. Mars, den rödskimrande "stjärnan" som stundom kan ses ljusstark på kvällshimlen, allt efter dess banas längdförhållande till jorden.
För drygt 3,6 miljarder år sedan, fanns det troligtvis en sjö på denna planet där förutsättningarna för någon form av liv kan ha varit möjliga. När det i vår tid talas om liv på Mars eller möjligtvis andra tänkbara planeters förhållanden, talar man i första hand om mikrobiskt liv. Små gröna gubbar, förskräckliga monstruösa monster med tentakler och allt tänkbart får placeras där de hör hemma i fiktionens värld. De gröna marsianerna har förvisso varit seglivade och klamrar sig här och var kvar i olika sammanhang och uttryck.Men även de kommer att få ge vika för forskningsupptäckternas obevekliga klarhet.

Mars har varit mål för fantasins spelrum. Kanske för att den är en nära granne i solsystemet med de bästa förutsättningarna för eggande fantasiliv. En kosmisk grogrund för allsköns fabuleringar. Venus är höljd i gaser och dess yta, där under, har varit gåtfull fram till våra dagar. Den är också väldig het. För något drygt halvsekel sedan eller mer, visste man inte mycket om detta, så sannolikt har både en och annan kosmisk resenär i något fiktivt äventyr satt sina fötter där, i Venusianska träskmarker och mött tentakelliknande varelser - och även skönheter. Merkurius ligger för nära solen och har heller inte givit upphov till några större eskapader. Jupiter är en jätteplanet av gaser. Den har några månar som vetenskapligt sett är intressanta för forskningen efter liv på andra planeter. Saturnus med ringarna, har en följeslagare som döpts till Titan. Titan är näst störst av månar i solsystemet och har visat upp en och annan besökare här på vår hemplanet, naturligtvis fiktivt.

Om det finns liv på andra planeter har lockat människan under århundraden. När teleskopen började utformas och förbättras på 1600-talet, fick man plötsligt se en helt annan bild av de himlakroppar man studerade. Man kunde se att planeterna hade ytor och strukturer.Planeterna Mars och Venus föll inom ramen för det hetaste intresset eftersom de låg närmast.
Mars blev, trots allt, den planet som kom att härbärgera det största intresset och tankekonstruktionen för liv. vem visste, kanske fanns det också intelligent liv på den röda planeten. Under 1800-talet utvecklades teleskopen, de blev större och de blev starkare. Mars fingranskades och allt fler formationer upptäcktes på dess yta.Planeten var spännande. upptäckten av jordliknande polarkalotter förde tanken till att Mars med sin lutande bana borde kunna ha årstidsväxlingar och att det fanns vatten.

En Italiensk astronom vid namn Giovanni Schiaparelli hade under 1870-talet riktat sitt teleskop mot den röda planeten och då upptäckt att formationer, skugglinjer, som han tolkade till att det fanns kontinenter på planeten som förband med varandra. Härtill tyckte han sig se linjer som han bedömde som kanaler. Fler observatörer fortsatte i samma spår och några år in på 1900-talet, spreds övertygelsen i medierna att det fanns intelligent liv på Mars.
I dag vet vi lite bättre, men förhoppningen att finna liv på Mars, eller någon annan jordliknande planet med goda förutsättningar, lever ivrigt kvar.

Science Fictionlitteraturen hoppade ivrigt på de nya upptäckterna och rönen. Plötsligt kunde det finnas små gröna varelser som idogt bevakade jordelivet och människornas förehavanden. Mängder av historier där utomjordingar gjorde livet surt för de arma, utsatta människorna florerade framförallt  i 1930-1940- talets amerikanska underhållningslitteratur och längre än så. Än var de gröna, än hade de tentakler och liknade bläckfiskar på torra land. Än såg de bara groteska ut, så tillvida att det inte var någon underskön marsprinessa som dök upp och förförde någon strandsatt hjälte på den främmande planeten.

Det mesta av denna litteratur var och är ren och skär underhållning.Fascinerande för vissa åldersgrupper, de som var unga på den tiden. Men människan har som sagt lockats av tanken på liv där ute i rymden. Fiktiva rymdresor har pågått i århundraden och långt före Cyrano de Bergeracs (1619-1655) "Resa till solen" (1662), för att nämna ett exempel. Jules Verne (1828-1905) den allsmäktige inom genren, gjorde resor till Månen. H. G. Wells (1866-1946) vände den marsianska civilisationen mot jorden i ett förödande angrepp. Det finns hur mycket som helst.Men fantasier och teorier i all ära och även viss förkastelse, i grund och botten vill vi så gärna veta hur det står till med befolkningen där ute i den väldiga rymden. Är vi ensamma eller inte?  Jag är övertygad om att vi har grannar, någonstans, det vore på något sätt underligt annars. Mars kan vara en möjligheternas planet för upptäckten, svaret på detta. Finns det spår som visar på förekomst av mikrobiskt liv på Mars, borde möjligheterna för att vi inte är ensamma ges helt andra positiva förutsättningar. Om och när det sker, att vi får bekräftelse, tror jag dock inte att våra grannar kommer att vara gröna - men man vet ju aldrig.

                                  Fridens.

Ett par anteckningar.

 

1. 

Jag är ingen morgonmänniska, jag föredrar sena kvällar och nattens första timmar. Likväl är detta kluvet, en motsats till verkande biologiska klocka. Det finns mornar då väckaruret inte behöver kalla till brutal uppstigning i ottans mörker. För så är det, så förhåller det sig att vissa mornar har guld i mun, som ordspråket säger.


Fortfarande ruvar mörkret, men det är en tidsfråga. När och om jag når punkt och slut, har ljuset luckrat upp mörkret där ute. En ny dag har kommit, efter en morgon med de första låga temperaturerna, minus tolv grader. Vintern ger sig till känna på riktigt. Jag vet inte om jag tycker om det längre, kylan som biter och nafsar i skinnet som en retlig hund. Snön som ska borstas från bilar och vindrutor som ska skrapas, utfarter och trädgårdsgångar som måste skottas. Vägar som fortfarande ligger i väntan på snöplog, vållar ofta vissa problem i vardagen. Det vet ju alla.


Å den andra sidan har varje årstid sin tjusning, men det är alltid enklare under de något varmare perioderna, årstiderna.
Det första, riktiga snötäcket för säsongen, kom med senaste stormen. och när vinden lagt sig till ro, trädde kylan fram. Ett lysande landskap kryper fram ur gryningsdunklet. Vackert, ja. Även vintern har sin skönhet, men bara om man slipper frysa, inte behöver tänka på hur dagen ska överlevas i de karga och bistert kalla livsvillkor vintern kan ställa upp. Om man vet att de livsnödvändiga resurserna för överlevnad finns är allt gott och väl, då kan man unna sig betraktelsen av ett vackert snöpudrat, gnistrande snölandskap.

Men det kan komma en tid, någon gång i framtiden när vintern med snö kommer att vara mer eller mindre ett undantagsfall. för några årtionden sedan var detta en främmande tanke. Världen gick snarare mot en ny istid. Den prognosen hörs aldrig i denna tid. Kanske ska man passa på att uppskatta årstidernas växlingar  för vad de är.

 

2.

Veckan som varit har hemsökts av ännu en storm, det har väl ingen boende i våra sydligare landsända undgått. Många drabbades gruvligt, andra fick det något lindrigare. Ute i Europa slog den hårt på många platser, i England, Polen, Danmark. Sven som den kallas här hemma, var en dödlig storm och på sina håll värre än Gudrun för ett antal år sedan.
Jag har nämnt om klimatförändringar i tidigare inlägg, klimatet berör och tankarna kan inte skjutas åt sidan. Det är förändring i görningen och den är inte positiv.

Den största nyheten, om än sorglig och beklagande under veckan är Nelson Mandelas bortgång. Mandela kom att bli en av världens mest kända politiker och ledare. 95 år gammal lämnas hans livsgärning nu åt historien. Mängder av människor söker sig till hans hem för att visa sitt deltagande. Frågan är vilket arvet efter honom kommer att bli, hur det kommer att förvaltas åt framtiden.

 

Det får vara allt. Återkommer.                       Fridens.

 

 

 

Lite fabrikshistoria akt 2.

 

 

 

Som sagt december. Det närmar sig årets största, mest krävande helg och tiden brukar kunna rusa iväg dit fram med rätt hög hastighet. För somliga med höga förväntningar och stressande  ambitioner till fasa över hur allt ska hinnas med. Vid jul ska allt vara perfekt, inget försummat och inget får heller gå fel. Helgen ska komma och gå som ett välrenoverat, smort urverk. Andra ser an högtiden med ångest och fasa. Pengar som inte räcker, ensamhet som inte kan brytas ,sjukdomar och olyckor som slår till. Ingen annan tidpunkt på året är så fordrande som julmånaden. Hur har det blivit så? Det kan man fundera över. Allt är till syvende och sist individens eget val, men och det ska inte ringaktas, hur lätt är det inte oavsett vad man säger om återhållsamhet , alternativitet eller att låta de tre dagarna komma och gå som inget hade hänt, att drivas med, att falla offer för trycket.

Några veckor är det kvar. Julbord och julfester anordnas. Det accelererar mot kulmen, den där hett ångande julaftonskvällen när nästan kaos kan råda under några timmar för att plötsligt, som när man öppnar en ventil, utmynna i ett kav lugn, en tung utandning, ett stiltje nära en befriande känsla. Det är över medan luften ligger tung i rummen. Det gick fort.  Man andas ut. Förväntningarna är fulländade eller i värsta, sämsta fall slagna i bitar.  Så kan det vara. Glädje eller besvikelse går alltid nära varandra. För egen del hoppas jag också på att få fira julhelgen, helst i lugn och ro utan större krävande krav. Viktigast av allt är ändå hälsa och harmoni.

Senaste tiden har jag funderat lite om och kring olika julfiranden. Det är särskilt ett julfirande vid en liten industri som fanns i drift vid 1970 -talets början. Länge sedan. Alla industrier, företag har kanske sina traditioner och håller dem levande. Under alla år jag varit i arbetslivet har jag trots allt inte upplevt något liknande gemyt som vid denna fabrik med tjugotalet anställda, det måste jag får säga. Jag har varit på arbetsplatser där de anställda tilldelats Edamerostar, kaffe och pepparkakor varje år. Chefer har kommit med allsköns prylar och chokladkartonger. Jag har varit med i arbetslag där vi dagen före julhelgen gick hem med var sin 37:a Explorer. Av någon outgrundlig anledning tog den hastigt slut medan midnattsmässan från Rom sändes, eller hur det nu var. Oväntad hjälp dök upp och det var ju jul. Inte mer om det.

Som ovan nämnt, vid 1970-talets början, fanns på min hemort en träindustri med tillverkningen inriktad mest på detaljer till hyreshus, fönster, balkongpartier m.m. Ett litet företag som enträget stretade på vid denna tid. Jag har omtalat fabriken i ett tidigare inlägg. Det var en av två industrier på orten. Varje år till första advent hämtades en gran som restes på fabriksområdet, vilket innebar att bruksmetropolen vackert kunde stoltsera med två ståtligt belysta granar under jul och nyårsperioden.
Inne i fabriken fortsatte produktion oförtrutet fram till sista arbetsdagen före helgen. Klockan två den eftermiddagen stannade maskinerna. Fabriken tystnade, bara fläktarna brusade. Mörkret kröp sakta fram utanför fabriksfönstren. Nu började en annan aktivitet. Maskinerna rengjordes, golven sopades, sågklingorna byttes. Spånhögar och spill forslades till pannrummet. Stämningen förvandlades från arbetstimmarnas enahanda atmosfär till lättsam, munter pratsamhet. Tillslut stängdes även fläktarna av och fabrikslokalerna låg plötsligt i en sällsam tystnad.

Klockan tre var det dags, allt var klart. Som på given uppmaning gick vi i mer eller mindre samlad trupp genom fabriksavdelningarna mot matsalen, den lilla, nere i källaren. Där var borden uppställda till ett långbord och uppdukat näst intill överflöd. Tårtor, kakor, godsaker,  fat med olika sorters rökverk, cigaretter, cigarrer, cigariller. servitrisen försåg oss med kaffe. Inget saknades och bar man med något hem från denna "arbetarnas julbankett", var det cigaretter som det frikostigt bjöds på. Antirökkampanjerna hade vid denna tid inte slagit igenom.
Innanför dörren stod granen tänd och levande ljus prydde borden. Julstämningen fann sig mycket lätt tillrätta. Verkställande direktören hade fått sin stol nedburen och hälsade välkommen. Vi slog oss ner. Vi åt. Vi drack. Vi rökte. Ickerökarna borde kanske ha klagat.
Det pratades naturligtvis produktion, omsättning  och orderingång. Framtiden för företaget. Den tidens fram- och motgångar på företagsmarknaden, men allteftersom släppte vardagen sitt grepp och några dagars ledighet stundade. När mellandagarna randades var vi tillbaka, maskinerna startades upp igen.

Tider kommer, tider går. Nya seder och bruk uppstår, men minnet, erinringen av det som varit består. Vid den tiden, för drygt fyrtio år sedan lyckades man framställa något som jag personligen inte upplevt sedan den tiden. Stämning och gemyt, en känsla av sammanhållning och som det på vissa arbetsplatser idag frustrerat bland anställda kan talas om, uppskattning. Uppskattning vad är det?  kan det höras från en del chefsposter. Lite tråkigt, men det beror naturligtvis också på var man befinner sig.
Så var det. Under några år pågick det. Sedan gick tiden vidare och allt förändrades.

                                                              Fridens.