Visar inlägg från november 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Tidig morgon och kometen som försvann.

 

 

Lördagsmorgon, mycket tidig sådan och den trettionde november. Anders slaskar och jul braskar, säger ordspråket. Någon eller ett par plusgrader råder här utanför i morgonmörkret och det är slaskigt, vått och ogästvänligt. Den första fallande snön som kom i går kväll, några knappa millimetrar, väts tveksamt bort. Jul kommer att och som det ser ut, om talesättet håller sig, att braska, med kyla och kanske snö till vissa åldersgruppers glädje.

Det är märkligt vad tiden går. Redan är vi i morgon inne i december och snart byts till ny årskalender över ett glas whisky eller annan för tidpunkten lämplig dryck, allt medan Alfred Tennysons "Nyårsklockorna" och Esaias Tegnérs "Det eviga" klingar ut ur media.  Med en månad kvar till nyår känns det lite väl tidigt, men allt börjar tidigt numera vad det gäller julens tillbehör, att påpeka att jag föredrar Tegnér före Tennyson. "Det eviga" beträder ett annat djup. Tegnér var förresten biskop i Växjö stift åren 1824 - 1846, inte mycket mer än någon timmas bilfärd bort.


Tidens märkbara flykthastighet känns alltmer påtaglig och låter sig oinbjudet ta plats i medvetandet.  En morgon som denna, ännu inte ljusnad och när man ser ut genom fönstret mot det omgivande landskapets bekanta konturer, känns det som att allt har förblivit sig likt genom alla förbipasserade år. Men det är bara en falsk yttring. Det hemvanda, det dagligt bemötta förändras inom ramen för ett annat tidsperspektiv, en annan tidsupplevelse och kanske en mycket subjektiv sådan. Men däri förändras landskapets sceneri nästan omärkligt, men det omformas till det att villfarelsen en dag spricker sönder och tidsmedvetandet klarnar. Det hemvanda är sig likt, likväl inte.

Ja, tiden känns av någon oklar anledning påfallande påtaglig denna morgon. Det känns som att den lagt sig i startgroparna och med rejäl tjuvstart rusar med den fulla kraftens hastighet bort mot rummets krökning. Kanske är det vädret, den kulna väderkänslan, mörkret som dröjer kvar, morgonens/mornarnas evinnerliga olust innan blodet rinner till, lederna mjukas upp och morgonkaffet intagits. Kanske är det något en dröm lämnat efter sig, ett spår, några fragment från drömupplevelser det inte längre går att sätta ord på, utan avtecknar endast en känsla.

Mänsklig tid och kosmisk tid. Den omtalade kometen Ison som under hösten förhoppfullt inväntats att bli ett nattlig skådespel på vår jordiska himmel, inledde i torsdagskväll sin befarade passage förbi solen. Svensk tid lär det ha inträffat omkring 21:20 -tiden. Under drygt ett år har astronomer följt kometens färdväg in mot vår plats i solsystemet. Nu har den kommit nära och förväntningarna vuxit i takt med det minskade avståndet. Ison hade möjlighet att bli den ljusstarkaste punkten på natthimlen under de första decemberveckorna. Sedan i torsdagskväll, då kometen började passera förbi solen på ett mycket nära avstånd, omkring 1,2 miljoner kilometer, vilket inte är mycket i kosmiska sammanhang, grusades förhoppningarna. De föresvävande farhågorna att den skulle slitas sönder av solens strålning besannades. Ison försvann, rapporterades det och av förväntningarna blev bara stjärndamm. Men redan under fredagen kom nya rapporter om att Ison, eller överlevande delar av den åter blivit synliga, Emellertid är skådespelet inställt.
Allt är förgängligt och förväntningar grusas, men tiden har sin gång. Och som sagt, allt förändras från det knappt märkbara till det stora påtagliga.
Lika hastigt som kometen Ison upplöstes sätter jag punkt för mitt sporadiska morgonmöte med tangentbordet.

                                                                Frid & Fröjd.

 

 

Aningar.

 

 



 

 

Tåg rusar fram på tidens skalor, ett avlägset
klapper från skenor över våtmarker.

Aningar målas bland molnens tonskalor.
Osäkra prognoser har delats ut medan
ungdomar går förbi med utsikter för morgondagen.

Bär in årsfrukterna i flätade korgar.
Vinterkänslan kryper genom benen, frusna handslag,
några ord hastigt kastade över bord.

Flyttfåglarna  öppnade tomrummet.
Den första frosten ligger mot tröskeln.
Spisglöder och vardagliga samtal över köksbordet,
beslår molnformationernas symbolik.

 

 

 

Natten har fallit på med minusgrader.En anteckning.

 

 

 

Söndagskväll och bistert i luften. Natten har fallit på med minusgrader,  vintergatan gnistrar här ovan och kometen Ison är i faggorna. Det återstå att se om den klarar passagen förbi solen och blir till det skådespel medierna talat om att den kan bli under decembermånaden.

För exakt 100 år sedan, för att hastigt byta ämne,  den 24 november 1913, beskriver Franz Kafka i sitt dagbokshäfte en dröm han har haft. Kafka lider av tuberkulos, den kommer att ända hans liv 1924. I drömmen han beskriver befinner han sig på sanatoriet. Det är en dröm som väcker honom, men han tvingar sig tillbaka till sömnen och drömmer ytterligare att han läser vidare på några lappar en kvinna kommit med. Minnet av drömmen bleknar och försvinner.

Drömmar är intressanta, men tyvärr eller om det är en nåd, förbleknar de hastigt. Endast fragment brukar finnas kvar efter uppvaknandet, såtillvida det inte är mardrömmar, de biter sig fast och minnet av dem kan finnas kvar under åratal. Inte i detaljer, men känslan av dem, den där kusliga upplevelsen som isat medvetandet och bringat verklighetsuppfattningen ur balans. Förskräckt har man slagit upp ögonen i taket med en stark känsla av att just det drömda är verklighet. Hjärtat slår, svetten bryter fram. Lakanen klibbar. Långsamt kommer den riktiga verkligheten tillbaka. Nattens mörker återställs, de lugna andetagen från en familjemedlem sänker pulsen. 
Drömsekvenserna lever kvar, de skarpaste och de starkaste, men man drar nästan en lättnadens suck att det bara var en dröm och inget annat.

Mardrömmar är inget att spara på. De kan vara tillräckliga nog och svåra att bli av med. Det är väl onödigt att påminna om att mardrömmar även intar det dagliga vardagslivet, förvisso är de bestående av en annan kategori, men nog så illa. Franz  Kafka ägde en viss fallenhet för dessa, människan var besatt av ondska, världen var absurd.
Det är lätt att förstå att Kafka drömde mardrömmar, även han.
Däremot vill man gärna försöka återerinra de harmoniska drömmarna, de som inte utspelas i något kaotiskt dunkel med återverkningar långt ner i känslolivet. Problemet är att dessa drömmar försvinner som när såpbubblor spricker.

Under kortare eller längre perioder kan jag drömma mycket och intensivt, för att sedan inte ha den minsta erinring av några nattliga eskapader. Nattens teatrar och abstrakta biografer håller stängt, mer eller mindre. Medan de intensivaste drömperioderna pågick, tog jag under en del år till vana att så snart som möjligt, skriva ner minnesresterna av dessa drömmar. Somliga var olustiga, andra bara lustiga, en och annan lite smått skrämmande, någon enstaka förutsägande, ett par återkommande, ibland ödsligt folktomma eller vise versa, allt vad hjärnan kan blanda samman.

Vill man komma ihåg sina drömmar är enda sättet att anteckna dem relativt snart. I början gick det lite trögt. Minnesbilderna gled undan och försvann. Fragmenten blev fåtaliga, knappt värda att notera. Men efter en tid och med lite ansträngning och rutin gick det snart bättre. Resultatet av en nattlig dröm som rumsterat om, kunde bli till en hel liten berättelse  helt och hållen baserad på hjärnans bearbetningar av våra upplevelser.
Nu går det inte att veta vad Franz Kafka drömde, inte mer än det han själv nedtecknat. När man läser hans böcker kommer gärna känslan av att mycket av de atmosfärer han tecknar i romanerna och novellerna, bygger på drömmar, drömska upplevelser. Drömmar är inte bara roande - oroande, de kan också vara till god användning.

                                                  Fridens.


 

 

Den kommande framtid?

 

 

 

 

Det regnar men snön är sannolikt alleles i närheten, en inledning lätt att ta till en nybliven dag med kulet anlete. Denna torsdagsförmiddag ger dock ett än mer dystert anslag än det våta och dunkla dagsljus molnen och regnet genererar utanför skrivbordsfönstret. Småfåglarna, Talgoxar, Gråsparvar och Talltitor samsas livligt med paret Nötskrika kring fågelbordet. Fåglarnas närvaro ger en fridfullt, gemytlig anblick. Där ute pågår livets strävsamma kamp för överlevnad och fortplantning, som att det tillhörde en annan dimesion, avskild från vår egen. Vi kan betrakta den med distans utan att lägga minsta tankevikt vid vilken ständig strid för överlevnad som råder runt omkring vår egen livsram. För vår egen del tar vi om inte allt, så det mesta, för givet. Så väl har människan lyckats erövra sin plats i evolutionen att vi inte längre, knappt ödslar några tankar på existensens grundläggande villkor. Som sagt, det mesta blir taget för givet.

Att betrakta ting och företeelser som givna tillstånd och förhållanden, är lätt att omkullkasta. Fåglarnas kamp där ute är också vår, för vår överlevnad och fortplantning. Om det finns en mening, är den att föra livet vidare. Men man kan enkelt bli nedstämd och bestört. Det är bara att ta en titt i dagens morgontidning, Dagens Nyheter, och läsa det tvåsidiga uppslaget om FN:s klimatkonferens i Warzawa. Mötet riskerar att misslyckas står det med stora rubriker. Drygt 200 länders representanter deltar och svårigheterna i att enas kring klimatfond, I -ländernas ansvar med mera riskerar försämra utsikterna för det kommande klimatmötet i Paris 2015. Det bådar inte gott.

Under den senaste tiden har ett flertal naturkatastrofer drabbat delar av världen. Medierna har rapporterat. Vi har kunnat betrakta dem på bekvämt och behörigt avstånd. Förvisso drabbade "Simone" våra södra landsdelar för en tid sedan och nu i helgen den betydligt aggresivare "Hilde" som drog över Norge och Norrland med våldsam kraft. 47 meter i sekunden uppmättes i den blåsten. Sådana krafter har inte uppmätts tidigare i Sverige meddelade SMHI. Dessa båda höststormar får likväl ses som milda västanfläktar i jämförelse med tyfonen "Haiyan" som slog mot Filipperna och de våldsamma tornador som dragit fram genom USA. Sardinien utsattes för extremt skyfall där 18 människor omkom. Dessa oväder kan ses som försmaken av kommande tiders oväder. Allt fler rapporter tyder klart på att den globala temperaturen är i ökande och havsnivåerna kommer stiga under innevarande sekel, om utvecklingen inte bromsas, på något sätt. Utvecklingen låter skrämmande, mest skrämmande är det att människans egna förfarande driver på och förvärrar utvecklingen. Allt medan klimatmöten och konferenser tenderar misslyckas i sina överrenskommelser om gemensamma åtgärder.

I dag, för att bli personlig, har jag ett barnbarn som fyller år. Han blir 3 år och han har en bror som är 6. Dessa båda småpojkar tillsammans med världens alla barn och ungdomar som ska växa upp och leva sina liv under detta sekel riskerar och befaras starkt att få se och uppleva den kommande framtidens nya ansikte. Deras framtid kan komma att bli de bistra farhågor som idag läggs fram i klimatrapporterna. Jag är tyvärr tillräckligt pessimistisk för att tro de påbörjade klimathoten kommer att förvandlas till verklighet och att de, barn och ungdomar idag, får som vuxna leva i en värld, ett samhälle som brottas och kämpar för sin överlevnad, där den globala klimatförändringen accelererar utom mänsklig förmåga till kontroll.

Ja, sannolikt är jag djupt beklämd och med all rätt tycker jag att man kan få vara det i ett sammanhang som detta. Vår jord klarar sig, den befinner sig i ständig förändring, men under ett annat tidsperspektiv. Det är vi människor, våra samhällen som drabbas. Tecknen stormar och oväder visar upp världen över, tyder på förändring, för vår mänskliga del, till förödande nackdel. Värst är att vi själva påverkar och skyndar på utvecklingsförloppet. Vi stjälper oss själva. Vi är påväg att ge framtidens människor ett elände, milt sagt. Översvämningar, fattigdom, mat och vattenbrist, krig och våld, allt i spåren av ett påverkat klimat i förändring påväg utom kontroll.

Jag betraktar småfåglarna utanför fönstret hur de samsas och hur de småkivas med varandra. Jag tänker på vad Martin Luther King lär ha sagt: "Om jag så visste att världen gick under i morgon, skulle jag plantera mitt träd". Hoppet får aldrig dö!

 

                                                             Frid.

 

 

Lite Fabrikshistoria.



 


16 november 1973 var en fredag. Inget märkvärdigt, inget speciellt med det. En vanlig vardag bland alla andra kommande, vardande och förgängliga dagar som inte lämnat mycket spår efter sig. En fullkomligt utraderad dag för 40 år sedan, på datumet, om jag inte som av en händelse råkat och helt slumpartat träffat på en liten tummad fickalmanacka i en kartong på vinden. Där låg den, en gul liten almanacka med mjuk pärm, innehållande endast små korta minnesnoter för tidangivelser här och var bland årets alla dagar. I stort sett en blank almanacka. Men där fanns, den 16 november följande anteckning: Äntligen fredag. Vi körde karm vid kantsågen 3 tum, 2½ tum. K som sällan stoppar sin kap pratade bort en hel timma när vi förde bilar på tal.  A (min arbetskamrat vid kantsågen) tyckte jag skulle följa med ut i kväll. Jag hade ingen lust.

Detta var vid en liten träindustri med ungefär tjugotalet anställda, ägt av storbolaget Skånska Cementgjuteriet, som det kallades vid denna tid. Numera omtalat och känt som Skanska. Några år senare upphörde verksamheten och lokalerna såldes.
En fabriksruin är allt som återstår. Vid den tiden, vid 1970-talets början, producerades mestadels fönsterbågar och dörr och fönsterpartier för balkonger till hyreshusprojekt Skånska Cement drev. Det hade funnits en såg tillhörande fabriken, men den var nyligen nedlagd och färdigsågat virke köptes in. Kantsågen, där jag hade mina egna arbetsuppgifter var första maskin när virket hämtades in från torkarna. Jag påstår gärna att detta var en sorglös tid. Jag var 20 år. Träindustrin var min första arbetsplats. Sorglösheten är en efterkonstruktion. Vid den tidpunkten var det enformig vardag. Ledan låg nära till hands och man drömde sig bort någon annanstans, men utan att verkligen riktigt veta vart. I sammanlagt 5 år hämtade jag inkomsten från den fabriken.

Föga sorglöst, tyckte man då, men heller inte en vedermödans stupstock. De flesta dagar var knappast guldkantade, men de hade sina moment, sina inslag av lättsamhet och, framförallt, en god arbetsgemenskap. Vid en industri med ett fåtal anställda gjuts man samman till en väl fungerande enhet. Är det något jag kanske har saknat genom åren, är det just den sammanhållning som faktiskt fanns där på denna lilla fabrik, de sista åren av sin existens. Nu är det endast bleknad arbetarhistoria.

Det hade tagit sin början kring mitten av 1930-talet. Arbetare hade blivit friställda efter en brand vid ortens större husfabrik. Fogelfors Hus, eller Bruket som det även kallades. Jag vill minnas att detta ska ha hänt omkring 1935. Branden vid Fogelfors Bruk föranledde att Träindustrin kom att uppföras. Det var en träbyggnad som drygt tio år senare också drabbades av eldsvåda. Omkring 1947 stod den återuppförd i betong. Någon gång under sent 1950-tal, möjligen tidigt 1960-tal köptes fabriken upp av Skånska Cement och förblev i dess ägo fram till att verksamheten upphörde 1975. Fogelfors Hus köpte upp lokalerna för att använda dem under några kommande år. Där efter blev den föremål för annan verksamhet. Nu är det som sagt ett arbetarminne, en tom ödslig industribyggnad.

Under 1970-talet var det en annan tid, en annan verklighet. Att söka arbete medförde inga större bekymmer eller åthävor. När jag sökte arbete behövde jag inte anstränga mig mycket mer än att slå en signal, fråga om det fanns möjlighet att få börja arbeta och sedan var det klart. Jag blev tillfrågad när jag kunde tänka mig att börja arbeta och så bestämdes ett datum. Så var det då när jag sökte min första anställning på Träindustrin Det vore önskvärt att det i denna tid kunde vara lika enkelt för alla ungdomar som förgäves söker arbete. Tiderna har förändrats.

                        Fridens.

 

2013 - 11 - 17.

En liten faktarättelse och tillägg.

Efter branden vid Fågelfors Bruk, det var 1935, friställdes ett 20-tal arbetare. Dessa gick samman i ett kooperativt drivet industriföretag, Fågelfors Träindustri.
 1946, knappt tio år efter starten brann fabriksbyggnaden som var i trä till grunden. Industriföretaget levde vidare genom att Skånska Cement köpte upp och återuppförde industrilokalerna i betong. Detta borde ha varit 1947-1948. 1967 fanns 35 anställda. Företaget hade då en årsomsättning på 2 miljoner.

(Hämtat ur F. Wallin. Högsbyboken.)

1975, om rätt ska vara rätt. Det ska det alltid vara. Tiderna flyr och minnet sviktar ibland. Möjligen satte jag försäljningen av lokalerna till Fogelfors Bruk ett år för tidigt. Sannolikt är det rätta året 1976.

                       Frid.

 

 


 

Utopia - Dystopia.

 

 

Ibland vill sig ingenting, inte riktigt. Länge och väl hade jag "arbetat" på en..... man kan kalla det essä med den tilltänkta titeln "Framtiden som aldrig blev", alternativt "2000-talet vid förra sekelskiftet". Inget alternativ tog riktigt skruv.
Den i Sverige kanske mest kunnige, tillika författare och förlagsredaktör, i fantastisk litteratur (läs gärna Science Fiction), Sam J. Lundwall har myntat uttrycket, "Framtiden som den var förr".  Det tyckte jag lät briljant. Men det var redan inmutat och borde därmed inte användas av någon annan.  Så där satt jag med flera timmars läsning och anteckningar, samlade på hög, om människans sökande efter Utopia, Lyckolandet, Eldorado, Shangrila, Paradiset, Atlantis, Lemurien och allt vad de kallats, till ingen större nytta och glädje, skulle man kunna lägga till. Inte för titelns gäckande skull, utan snarare av den anledning att jag inte lyckades, på tillfredställande vis samla ihop materialet till en enhetlig harmoni där jag kunde vara nöjd. Vad "essän" sedan kunde användas till fick bli en senare fråga. Som sagt, stundom vill det sig inte riktigt. Det slår i sten. Men nesa åt den som ger sig.
Detta är en del år sedan. Nedanstående är fragment av sparade anteckningar ur byrålådan, i något omskriven form.

 

Utopier - Dystopier. Utopia - Dystopia. Två motsatser. Den ena, den första, utopin, drömmen om det idealaste av idealsamhällen, lyckovärlden där allt fungerar efter bästa tänkbara principer och där människan efter årtusenden kommit tillrätta med ondska, orättvisor och egensinnig girighet.
Dystopin står för dess motsats, där alla strävanden efter förnuft, sans och drägliga livsvillkor har fallerat till de värsta av samhällsekonomiska och politiska haverier. Mer eller mindre. George Orwells (1903-1950) 1984 är en dystopi, en politisk sådan. Vi lever nästan i en Orwellsk värld där storebror övervakar snart varje vår handling via tidens nya elektroniska möjligheter. Kusligt, men George Orwell anade något i tiden. 1984 skrevs 1948 och gavs ut året efter. Romanen skildrar provinsen Air Strip One i landet Oceanien, ett land där kriget aldrig upphör och diktaturen styr med järnhand. Det är inte svårt att inse var Orwell hämtade inspiration till sin dystopiska version. Sovjetunionen under Stalins ledning, totalitärstaten.  Karin Boyes (1900-1941) Kallocain är, för att ta en svensk version av ett samhälle där mänskligheten slagit slint, också en sådan dyster dystopi. Utgiven 1940 och Karin Boyes sista bok. Hon tog sitt liv. Hos Boye tillhör människan staten. Staten råder överallt och alla. Varje medborgare i staten tillhör gruppen och ingen som bryter mot reglerna är ett hot och en fiende. Livet är välordnat och inrutat. Varje individ är övervakad, i likhet med Orwells människor. I och för sig kan Boyes samhälles ses som en välordnad utopi, men med en mycket mörk genomsyrande baksida.  Det tillsynes välordnade är i grund och botten ett dystopiskt helvete där ingen personlig frihet finns. Vad jag tycker gör denna roman mer hemsk är Orwells, är att i Boyes roman söker makten kontroll över den sista mänskliga frihetsbastionen: tanken. Det experimenteras fram ett medel där varje misstänkt "brottsling" injiceras, ett sanningsserum, för att yppa sina innersta tankar. Karin Boye skrämdes också av den Stalinistiska diktaturen och nazismens frammarsch i Europa.

Det finns utopier och dystopier av varjehanda slag och inriktningar, religiösa, politiska, filosofiska, fantasifulla, tokiga och vansinniga, allt efter tycke och smak. Var och en av dem oavsett vad de står för, har en gemensam nämnare, att beskriva lyckoriket, den till det yttersta perfekta världsordningen att leva sitt liv i. Nu vill jag gärna påstå att det finns lika många utopier och dystopier som det finns människor på jorden. Det måste tilläggas att dystopin som är familjärt släkt med utopin, faktiskt är svår, om inte omöjlig att skilja från utopin och vise versa. Som sagt, det har att göra med mångfalden av smak och inriktning. Vad som är utopi för somliga, är rena fruktansvärda dystopin för andra.

Från den dagen då Gud i Första Mosebok, fördrev Adam och Eva från Lustgården, Eden, där han placerat sin slutliga skapelse och dömde dem till att i sitt anletes möda arbeta för sitt levebröd, har människan sökt vägar tillbaka till det förlorade paradiset. John Milton (1608-1674) skildrar i Det förlorade Paradiset (1667)  skapelsen och det mänskliga syndafallet. Det är från Edens lustgård man gärna utgår när tanken faller på mänsklighetens sökande efter sitt förlorade Eldorado. 

Berättelser om paradisförhållanden fanns redan under den gamla Sumeriska tidsåldern. Sumerisk kultur stod som högst omkring 3000 - 2000 år före vår tidräknings början. De var framstående inom religion, vetenskap, konst och litteratur. Dilmun är berättelsen om ett paradis, Dilmuns Trädgård, där inga sjukdomar eller nöd existerade. Det var ett land, ett paradis på jorden för de odödliga, för gudarna. Det sägs att Dilmun låg öster om Eden. Den Sumeriska berättelsen om Dilmun, lär ha legat som inspirationskälla för de judiska skriftlärde som senare kom att nedteckna Moseböckerna. En dröm, en längtan om en plats för de saliga har följt mänskligheten sedan urminnes tider.

Så förhåller det sig, ofta. Föregångare och förebilder finns. Inget är riktigt nytt under solen, som man säger. Bortsett från Platons Staten, är det Thomas More (1478- 1535) som 1516 utgav Utopia som med bittert kritisk blick betraktar samtidens krig, nöd och politik, som utgör det första moderna utopia vi kommit att härleda till under moderna tider. More skapade ett idealiskt samhälle där all egendom tillhör medborgarna. Redan här anas socialistiska förtecken som när 1800-talet inträder färgar av sig i den industriella utvecklingens epok. Hos More arbetar utopierna, som innevånarna kallas, sex timmars arbetsdag. Det finns arbetsrotation och viljan till vidhållen fred är mer ärofyllt än att föra krig, likväl förekommer krigsfångar och slaveri. More är en föregångare till det sena 1800-talets industriella.

Under 1800-talet utvecklades inte bara industrialismen och nya tekniska uppfinningar. Romanen hade antagit den moderna berättande form vi i dag känner. Mängder av litteratur producerades och under framstegens stjärna med förhoppningar, möjligheter och även farhågor var det nya industriella samhället kunde leda, växte även de utopiska romanerna fram. Framtidsvärldar skapades i litterär form där nya tekniska landvinningar beskrevs med lycksalig fantasi, eller också med tvivlets och farhågornas bittrare tonart. Jules Verne blev och har förblivit den ledande stjärnan på denna framtidsversionernas stjärnspäckade himmel. Men där fanns även kritiker och svartsynta debattörer och de använda sig av utopin som litterärt grepp. H. G. Wells var till viss del framtidsoptimist, liksom Jules Verne med sina ångdrivna elefanter och fantastiska luftskepp. Ingenjör Roburs luftfärd i romanen Luftens Herre har varit många unga pojkars stora läsupplevelse.

Edward Bellamy (1850 - 1898) , för att göra en lång historia kort, gav 1888 ut romanen En Återblick - sociala iaktagelser efter ett uppvaknande år 2000. Bellamy beskriver ett socialistiskt idealsamhälle, där allt fungerar till perfektion. Han gör detta med en viss glimt i ögat. boken blev oerhört populär på sin tid och har kommit att bli bestående i betydelse för den utopiska romanen. Likaså har vi hantverkaren, konstnären och socialisten William Morris (1834 -1896 ) som i boken Nytt från en ny Värld som med naiv inlevelse skildra det ideala samhälle han önskade sig. Den amerikanske författaren Upton Sinclare (1878 - 1968 ) gisslade den amerikanska kapitalismen i en före katastrofen roman, Det tusenåriga Riket. Thea von Harbou ( 1888 - 1954 ) blev känd när hon gav ut den dystopiska skildringen om Metropolis (1926). Här finns allt i den överväldigande maskinstaden. Enväldet, kärleken, upproret och den slutliga katastrofen. En verklig dystopi som filmades av Thea Harbous make Fritz Lang. Filmen Metropolis, ett mastodontverk för sin tid, fick stora framgångar och kom så småningom att bidra till att makans litterära framgång kom i betydande skugga och glömska. Metropolis utgavs först 1990 här i Sverige, på svenska.

Utopia - Dystopia. Utrymmet börjar krympa och jag måste komma till ett avslut. Mängden av utopisk och dystopisk litteratur är sannolikt näst intill bottenlös. Det går att botanisera i hur mycket som helst. Men det ska väl sägas att det finns en hårfin skillnad mellan det ljusa och det mörka. Det är upp till vilket perspektiv man själv antar. Vad det gäller utopin har jag nog inte kommit på någon som inte, förr eller senare, gör ett lappkast och ställer sig mer på den mörka sidan. Dystopin förblir vid sin läst.

Här måste jag sätta punkt. Men kanske faller andan på snart igen och det blir en fortsättning. Återkommer gör jag hur eller hur.

                                                  Fridens.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anden och Köttet.

 

 

 

Det är inte så mycket aktivitet med bloggen för tillfället. Å den andra sidan kan den inte uppta tid varje dag. Vardagar och förpliktelser ger inte vika på kraven.
En blogg ska ju också vara ett nöje, ävenså och det ska finnas lust och inspiration.  Lusten och inspirationen kan vara lite vacklande från tid till annan. Så är det. Ibland blåser det. Periodvis är det stiltje och kav lugnt hav, seglen hänger slaka. Allt är tyst och stilla. Otåligt vandrar man fram och tillbaka över däck, spanande bort mot horisontens obrutna linje.
Idétorka och förbrända inspirationskällor tynger i lastrummen. Man famlar i tomma rum och då inträffar det att  självkritiska åthävor kryper fram ur skrymslen och vrår.
Självkritik kan stundom vara givande då den i bästa fall kan leda fram till något annat, förhoppningsvis bättre resultat, en annan vinkling, ett annat förhållningssätt. Stundom och kanske oftast blir självgranskningen till en egen stupstock, ännu en spik i den kista som någonstans finns under tillverkning för att slutligen och defenitivt lägga locket på. Inget mer skrivande.

 

Det har varit litet krassligt en tid, förvisso är det så fortfarande och lär ta sin lilla tid, men livet måste gå vidare likväl. Häromdagen när jag gjorde ett läkarbesök tillsammans med mina påkomna, irriterande krämpor och för att i hopp och tro komma tillrätta med dem, lade jag märke till en liten detalj. En ny detalj.  Jag har aldrig mött den tidigare och inte heller reflekterat över den i stort. Av åldersmässiga skäl har det inte förefallit sig riktigt naturligt att göra det. Förvisso har jag lyckligtvis inte behövt vara någon regelbunden vårdpatient under åratal. Det tackar jag försynen för. Livet har rullat på som på räls, men förr eller senare uppnås en station där man måste kliva av för ett kortare eller längre uppehåll i resan. Rentav kan det förekomma byte av tåg och resrutt. På denna tåglinje från vaggan till oändligheten finns inga förutbestämda växelspår Överraskningar finns och hybris bryts lätt itu.

Jag satt nu i sjukhusets väntrum. Det blev min tur. En ung sköterska ropade upp mitt namn och kom till mötes. Vänligt och småpratande visade hon vägen in i behandlingsrummet där hon artigt lyfte fram en stol. Jag satte mig ner. Innerst inne var jag onekligen något spänt oroad över vad den kommande undersökningen skulle leda till för resultat. Kommen lite till åren, det är inte att förneka, befinner sig kroppen nu inom en betydligt större farozon för att krämpor och allvarliga åkommor ska påverka den pågående levnadsbanan. "Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag gått vilse i en dunkel skog" diktade Dante Alighieri inledande i dikten om vägen ner till helvetet. Jag vet inte varför jag kom att tänka på den strofen, men den slog mig med någon underliggande och kanske kryptisk symbolik. Något längre än till enbart mitten av livsvandringen är jag nog kommen. Men kanske att jag på sätt och vis kommit vilse i snårig skog och att orsaken till mitt besök inom sjukvården kan ha sin grund just i denna snåriga skog min tillvaro förvillat sig in i. Inte mer om det.

Det förhåller sig som så att jag blivit försedd med förhöjda värden. Blodtrycket har rusat i höjden och det har inte varit fullt ut bra av andra omständigheter heller. Där satt jag under tiden sköterskan granskade min journal och jag kunde inte undgå att fundera över hur mycket ansvar mitt eget leverne påverkat den nuvarande situationen. Hur somhelst, prover och mätningar togs. Senare blev jag inkallad till samtal med läkare. Men, som sagt, det var denna lilla detalj jag lade märke till. Bemötandet var klanderfritt, men det var en liten parentes som uppstod. Lite till åren är jag kommen, utan tvekan, men i det klanderfria bemötandet var det något som fick mig att känna mig som en mycket gammal man. Mycket äldre än vad jag till vardags känner mig. Jag har inte kunnat sluta fundera över det. Bemöts äldre personer på ett visst sätt, med en viss attityd? Ja. Det är säkert inte illa menat. Det är nog bara att vissa personer har sugit upp vissa inlärda attityder om äldre människor. Jag kan inte sätta fingret på det. I vart fall gick jag hem och såg mig själv i spegeln, det tillhör inte vanligheterna. Där begrundade jag det jag faktiskt redan visste, att kött och ande inte längre är riktigt överrens med varandra, vilket ständigt står i förnekelse. Men det var något som smällde till när min inre ålder förbisågs, där vid sjukhusbesöket.

                                                                     Fridens.

 

 

Äldre inlägg