Visar inlägg från oktober 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Stormy monday.

 

 

 

Måndag och stormvindar på väg från England. Det ligger som en olustig förväntan i luften. Det gycklande lugnet före stormens angrepp. Nåväl naturen råder vi inte över, inte på annat sätt än att vi påverkar och förvärrar dess verkningar på vårt eget samhälle. Om något är det förhållandet fyllt av olust. Vi drabbas. Inte jorden vi befolkar, den har genomlidit otaliga katastrofer och genomfarit stora omvälvningar. Många av våra tidigare civilisationer har förändrats, fallit samman och upphört från sina blomstringsplatser på grund av att naturens förhållanden ändrats. I många fall har människorna själva varit delaktiga i att utarmning och miljöpåverkan kommit till vår stora nackdel.

Nåväl, det varnas för kraftig blåst under närmaste dygnet. Höststorm. De flesta bär kanske med sig Gudrun  2005 och Per 2007 i minnet. Stormen Dagmar drabbade södra Sverige 1999, de som blev värst drabbade minns den.
I september 1969 drog en vid den tiden en av de värsta stormarna fram över landet med enorma skador som följd. Tio dödsoffer krävdes.  Jag minns den. Jag var sexton år och hade börjat arbeta på en mindre träindustri någon dryg månad tidigare. Vid lunchtid blåste det redan kraftigt. Jag var hemma över middagstimmen och fick bli vittne till hur ett av de närbelägna lönnträden, kring mitt föräldrahem, började vackla för vindbyarna, anta en olycksbådande lutning och slutligen med ett brak som genomskakade huset lägga sig mot en utbyggnad.
Vindskivorna och ett stort antal tegelpannor fick sedan bytas, för övrigt klarade sig huset väl. Inne på industrin hade maskinerna redan stannat när strömmen brutits kring middagstiden. Vi blev kvar ett par timmar, men återvände sedan hem. Det blåste rejält. Allhelgonastormen drabbade Mellansverige samma år, men har kanske fallit i skugga genom åren.

Stormar, orkaner är aldrig trevliga. De ställer till oerhörda problem och skador på liv och materiel när de drar fram. Man känner sig som människa liten och maktlös inför naturkrafterna. Dess oerhörda styrka och våldsamhet de kan visa upp. Det återstår att se hur detta lågtryck beter sig. Vi får bara hoppas konsekvenserna inte blir allt för stora.

Nu är det dags gå ut i arbetsveckan. Få se hur det blir till kvällen, om man fångas av en stormvind och om huset klarar trycket.

 

Pengar och guld på träd. Vintertid som kommer.

 

 

 

Pengar och guld på träd.

Att pengar inte växer på träd, det vet vi, fast visst vore det mer än önskvärt om det fanns åtminstone en säsong på året, då så gjorde. Å den andra sidan skulle det sannolikt orsaka en mängd anade såväl som oanade bekymmer och problem. Hysa ett pengagivande träd i trädgården skulle leda mer än sannolikt till rigorösa bevakningsdetaljer. Vem skulle inte falla för frestelsen att palla sedlar från ett sådant träd? Nu finns detta endast och lyckligtvis bara i fantasin och önsketänkandet. Men under veckan har vi inte bara fått vetskap om att det "regnar" diamanter på ett par av våra gasjättar till planeter i solsystemet, nu har man även upptäckt spår av guldfragment i eucalyptusträdens blad. Kanske ligger det något i talesättet "guld och gröna skogar". Då för tanken med fantasins hjälp ohämmat till ett guldträd i trädgården. Vad vore inte det?

 

Vintertid.

Kommande helg vrider vi tillbaka klockan igen. Sommartiden är slut. Det blir vintertid. För min egen personliga del, tycker jag det bara är ett onödigt påfund. En timma fram, ställa ut trädgårdsmöblerna. En timma bakåt, ställa in dem igen. Det finns lite olika knep för det där, men de var mest gångbara under de första åren.

Sedan 1980 har vi skruvat klockan fram och tillbaka. Arbetar man i ett yrke där nattarbete förekommer, har man fått arbeta en timme extra när vintertiden börjar, förvisso till fördel en timma kortare vid framflyttningen. Det jämnar ut sig, så inte för den skull. Men det känns lite onödigt detta med att ställa klockan fram och tillbaka vår och höst.

Tidmätning är nu ett konstruerat fenomen. Det är inte alldeles så länge sedan i historien då tiden skiljde sig åt från den ena landsändan till den andra här i landet. Det var i takt med industrialismen och kommunikationerna tiden reglerades till att visa jämn tid om man befann sig såväl i söder som i norr. Det kunde annars bli lite svårt med tidtabellerna om man skulle resa med tåg från Malmö till Sundsvall, som exempel. Vi behöver bara gå tillbaka till 1900-talets början för att upptäcka att det förhåll sig så.

Sommartid, att vrida klockan bakåt för att få flera ljusa, verksamma timmar under dygnet är inget modernt påfund. Redan på 1780-talet kläckte amerikanen Benjamin Franklin idén att ändra på klockan, för att han själv tyckte det njutbart att vara uppe och ute tidigt om mornarna. Sedan var det 1890-talet i England där en man vid namn George V. Hudson tyckte att arbetarklassen borde få mer ljus fritid efter arbetsdagen. Under världskrigen gjorde man bruk av att vrida på klockan, kanske mest med tanke på jordbruket. Detta gjordes i bland annat Tyskland under 1:a världskriget och det 2:a i Storbritannien.
Så har det fortsatt och nu är det stadgat i Europa. Det är främst Europa och Nordamerika som nyttjar detta med sommartid. Ryssland har gjort bruk av detta också, men för ett par år sedan lämnade de det europeiska systemet och standardiserade tiden till året om, de beslöt då att använda "sommartiden".

Man får tycka vad man vill, sommar- eller vintertid. För min egen del, tycker jag som sagt att det är lite onödigt. Men som "motståndare" ser jag dock inga förhoppningar om något tillbakagående i denna fråga. Så till helgen vrider vi klockan tillbaka och ställer in trädgårdsmöblerna.


                                                   Fridens.

( Lite fakta är hämtat från wikipedia)

 

 

 

Oktobersöndag.

 

 

1.

Söndag, bara som notering. Det regnar och det är regnet som låter sömnen ge vika. Halvt bortdomnad i denna kropp som snart måste resa sig och helgdagen till trots, skaka av sig nattens drömmar, den tunga dåsiga känslan som ligger kring varje muskeltråd och väver sin väv av regnets brus, stirrar jag upp i takets ännu kvarliggande nattmörker.

Det regnar diamanter på Jupiter och Saturnus, har stått att läsa bland BBC nyheter för en tid sedan. Det är i den lilla appen man kan ladda ner i mobiltelefonen.
Ett märkligt fenomen kan tyckas, men så förhåller det sig enligt rymdforskares bedömningar. Diamanter som bildas och faller genom dessa gasjättars atmosfärer.
Jag lyssnar till regnet, droppandet som hörs från en stupränna alldeles utanför.
Tanken vaknar och säger: kanske regnar det just diamanter även här utanför och för den inre synen uppenbaras glimmande stenar falla, råa oslipade diamanter. Rikedom och förgängelse.

Diamanter bildas i jordens mantel under högt tryck och värme för att efter tusentals år genom vulkaniska aktiviteter föras upp till ytan. Meteornedslag kan också bära med sig materialet. På de stora gasjättarna förvandlas kol och metangaser under våldsamma processer i atmosfären genom blixtstormar till diamantstenar som sedan, och som det sägs, falla som diamantregn mot planeternas kärnor. Eller låt oss kanske säga att det haglar diamanter. Märkligt, men världen är i mångt och mycket en märklig plats, ett kemilaboratorium.

 

2.

Mindre märkligt är att det verkligen blivit höst, att den grå dagern förblir, att regnet förblir, att den låga temperaturen tränger in under huden, just denna söndag. Denna stund av ögonblick i tiden och i livet.
Dagen är som klippt och skuren för att när eftermiddagen börjar lida, lägga en lagom jazzig vinyl på tallriken och låta John Coltranes saxofon fylla rummen med tonfylld värme.

Det är att gå från kosmiska fenomen till jordisk närvaro och en lyckosam sådan, måste kanske tilläggas. Världen är en kall och många gånger, är det enkelt att tycka, ogästvänlig plats. Det är inte alltid lyckosamt att vara människa. Det faller inga diamanter från himlen. Det växer inga pengar på träd. Men man behöver inte vara rik, men heller inte alldeles utarmad, för att uppleva musiken som mjukt lindrande balsam över vardagen. Men det kanske krävs en viss stabil trygghet för maximal upplevelse.
Vardagar har för allt fler människor i detta land blivit till en kamp mot myndigheter och med arbetsmarknader för att vidhålla en dräglig levnadsnivå, enbart musik avlyssnad ger inte detta. Mat och hälsa. Basbehoven tillgodosedda. Det är många som inte får dessa behövligheter tillgodosedda.

Musik kan förgylla den gråaste dag. Musik kan förädla sinnesstämningar och vitalisera tillvaron efter en strävsam arbetsdag. Men den kan inte motverka när fattigdom och arbetslöshet står för dörren. Där krävs aktivt engagemang. Förvisso kan musik vara ett uppväckande instrument. En källa till inspiration. Men det är den gemensamma beslutsamheten om och handlingen för vilket samhälle vi vill ha som flyttar det berg som står i vägen. Ju fler som en regnig dag kan avnjuta ett stycke musik utan oro för morgondagen, desto bättre samhälle. Det kan vara som att det regnar diamanter från himlen.

                                                 Frid

Stapelord. (Improvisation)

 

 

          Del av målning av Å.(Magnusson?)              

 

 

Stapelord.

Ser ut genom fönstret. Förmiddagstid. Regn.
Morgontid. Livets tid i minuter och timmar.
Tankedjup. Lodar. Tankegrund. Vardagligheter.
Gamla rishögar och vissna löv under vätan.

Atleten mjukar upp lederna. Talkar händerna.
Balans. Koncentration. 
Skuggboxarna med knutna nävar parerar sinnesstämningar.
Skuggor kastar sig ut från klippavsatser.

Ögonen vindlar bland molnen. Tanken svindlar.
Vardag. Lediga dagar. Utandning. Inandning.
Återhämtning. Krafttag.
Travar ved. Staplar ord. Yxans egg genom träets fibrer.
Löser ett korsord.

Gråsparvar. Skator på ting. Koltrastar i syrensnåren.
Klockans timslag. Sanden mellan fingrarna.
Stövlarna på farstubron och flaskan kvar på bordet.
Samlar ord, staplar meningar. Kapar i lagom längder
åt förgänglighetens brännugn.

Andra människor, andra liv.
Murslevar i en trälåda obrukade sedan halvsekel.
Lägger sten mot sten, murar samman ord, öppnar fönstret,
drar in luft.
Segelvind i avtagande och drar upp båten för övervintring.
Lägger meningslösheterna i hög för sig.

Anteckningsböcker. Slarvig handstil.
En tålamodsprövande sysselsättning att få livets beståndsdelar
att fogas samman. Att hålla urverkens tid i fas
med kroppen och själen. Övervintra när så krävs.
Travar ved. Staplar ord. Vrider och vänder på infallsvinklar.

Äldre män i samspråk.
Går förbi med kragen uppfälld mot vindriktningen.
Regnet i ansiktet.
Job prövades i sin tro.......även änglar har brister.
Löften sviks och farhågor besannas.
Mardrömmar hemsöker den ängsliges nätter.

Plockar ord och lägger ut dem efter varandra.
Ord som ett vattenflöde.
En dag rinner förbi.

                                               Fridens.


 

Dagar i oktober.

 

 

 

 

1.

Balanserande på en vacklande tro
över vulkaniskt tvivel 
skriver jag några noteringar,
fäster ett urklipp om förlorade lustgårdar i häftet.
För vem sparar jag dessa rader, dessa urklipp?

Inne i det tysta rummet smattrar regnet
mot höstmånadens fönsterglas.
Avlägset hörs begynnande trumvirvlar,
rytmen stegras mot en ännu namnlös morgondag.
Strängens plötsliga missljud.

Med handen vilande över förväntansfulla
hjärtslag
och de gamla vägarna fortfarande i bruk,
söker jag ånyo bland avlagda sakrament
svar på gamla frågor,
utan att finna annat än tvivlets brytpunkt.

 

 

2.

Några människor står samlade i ett gathörn.
Kvinnan med cellon,
som jag endast känner till
utseendet,
bär sitt instrument över gatan.

Det är tidig förmiddag bland tidens alla dagar.
Grådiset vilar mot hustaken
och jag söker adresser till nya uppbrott.

Utan nothäfte eller instrument, banar jag väg
genom en ungdomlig dagdröm.
Förhöll jag mig till något under den resan,
förlorade jag tron.
Betvivlade jag något, fann jag dess tillförlit
och övertygelse,
som motsatser övervinner antagonism.

Jag förblir obekant med de församlade människorna
i gathörnet,
men jag kan höra cellotoner från någonstans.

 

 

3.

Vindens rörelse och några ögonblick av reflektionens återspegling.
Katten kryper samman efter nattens jakt.
Frosten biter i gräset och jag bär ved till spisen.
Musiken slår an toner. Orden öppnar en versal.

Vad sker i en människas tankekropp när ett ting,
en världsbild avtecknas som klarast för att sedan
återfalla i dunkel?
Vinden vrider.
Doften av snö kan denna dag anas och ligger
som ett membran kring nykomponerade strofer.

Orden smyger som katten kring sitt byte.
Vinden leker bland det fördoldas fallna löv och
elden bränner det
som verkligen borde ha blivit sagt.

Tankens ögonblick av återspegling faller sönder
och jag hämtar mer ved till förgängelsen.

 

 

4.

Det skymmer på med nya löften om nattfrost.
Kyligare väder har utlovats i femdygnsprognosen
och skrockfullt ökar jag tempot.

Inte längre övertygad om någonting, går jag
motsols genom återspeglingarnas flimmer.
Gamla utsagor återanvänds, somligt kastas bort.
Förnekelser, tveksamma medgivanden.
Vi talade aldrig om sakernas verkan.

 

<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>>

 

 

 

 

 

 

 

 

Katten som undgick döden.

 

 


 

 

Ormvråken är en av Sveriges vanligaste rovfåglar, utbredd från syd till norr där det finns skog, men undviker fjälltrakterna. Den bygger gärna boet högt upp bland träden. Vintertid flyttar den närmare södra Europa, men kan stanna mildare vintrar nere i Skåne och även göra övervintring kring västkusten. Ormvråken lever mestadels på råttor, sorkar, grodor, kräldjur - här av namnet - insekter men även otursdrabbade harar och rävungar kan falla offer för den bevingade jägarens hunger, som inte tvekar när tillfälle ges. As ingår också i kosten. Det förekommer att man ser dem kalasa på trafikdödade djur, hastigt flyende upp för att försvinna bortom trädtopparna.

Ormvråken är en ståtlig fågel. Dryga halvmetern kan den bli i storlek och med ett vingspann på upp mot 130 cm mellan vingspetsarna. Vikten kan ligga omkring 1 kg, kan man läsa i Fågelguiden.
När den jagar använder den sig av uppvindarna eller dyker ryttlande upp över något ouppmärksamt byte för att blixtsnabbt slår ner.  Under sommaren som varit har ett flertal vråkar glidflygit över de öppna gärderna, cirklande på varierande höjder. Närvaron i år har varit relativt påtaglig. Det har förekommit att man kommit på någon av dem med att svepa förbi över trädtopparna alldeles intill gårdstunet, vid flera tillfällen, för att lika hastigt som de varit synliga vara borta ur blickfånget. Det är just det, närgångenheten kring vårt hus denna sommar som fått uppmärksamheten att riktas lite extra mot dem.

Ormkajan, Kvidfågeln, Musvråken. Ormvråken har många namn. Ofta glider de fram och kastar ut sitt kvidande läte för att med långa cirklande rörelser avlägsna sig ur blickfånget. De kan ange en mäktig syn.
För en tid sedan, under en av de fortfarande sommarvarma dagarna, hände en liten märklig sak. Vi har en kattunge, dryga halvåret gammal som ivrigt och bekymmerslöst leker bland rabatter och trädgårdsbuskar, rusar upp och ned för äppelträdens stammar. De vuxna katterna håller ständigt ett vakande öga på denna fyrbenta ynglings eskapadrar. Men denna dag, medan kattungen jagar efter en virvlande fjäril, dyker plötsligt fram bakom uthusbodens lönnar den mörka, glidande skuggan av en ormvråk. Ormvråken spänner ut vingarna, bara några få meter över uthustaket. Den stannar tvärt i luften, ryttlar och lägger om kursen för att försvinna lika ljudlöst och hastigt som den dykt upp. Katten fortsätter leken lyckligt ovetande om faran som hotat. Jag vet inte om de större katterna uppmärksammade tillbudet.

 

Hösten har kommit, nattkylan biter i gräset. En tid har gått sedan svalorna antog färden mot sydligare länder. Ormvråkarna har inte varit synliga den sista tiden heller. Luftrummet innehas av småfåglar och koltrastar. Kattungen fortsätter upptäcka världen i allt större cirklar. Var morgon följer han med ut efter morgontidningarna för att försvinna en stund bland buskar och snår. Denna morgon, det är några dagar sedan, var det lite jäktigt att komma iväg till arbetsdagen. Vi lockade på vår lilla vilda kattunge som kom framrusande under äppelträden. Det är nu det märkliga händer, en gång till. Från lönnträden bakom uthusboden glider en hastigt framilande skepnad. Kattungen ökar farten över gräsmattan, han tar sikte på den trygga, räddande altanen med sitt tak. Ormvråken intar anfallsposition. Det går undan. Klorna är plötsligt utspärrade och framskjutna. Kattungen tar ett flygande språng upp på altanen med den stora fågelns klor på väg ner genom pälsen. Där tar jakten slut. Ormvråken uppmärksammar vår närvaro, avbryter angreppet och manövrerar bort genom altanöppningen och försvinner. Snuvad på bytet.

Denna morgon kunde fått en förskräcklig början. Vad hände? Det gick så fort. Nu slutade allt lyckligt och väl. Kattungen är kvar i livet, oskadd men om något omtumlad. Ibland händer det saker man inte föreställer sig och ibland har även katter änglavakt.

                                                                Fridens.

 

 

 

 Katten som undgick döden.(Där det nästan hände)

En hastigt nedtecknad morgonkänsla.

 

 

 

 Kvicksilvret lutade denna morgon i de småländska skogarna mot minus 3 grader. En klar himmel och uppstigande sol satte färgbrand bland lönnträd och björkar. Inne bland skuggorna glimmade frosten från gräs och gamla tegeltak. Katten trippade in bland de frostbitna skuggorna, men återvände relativt snart påtagligt markerande att denna morgon bet det i tassarna. Han sökte upp en solvärmd plats och sneglade mot husets dörr.

Tiden går alldeles för fort, man upplever känslan av att inte riktigt hinna med. Livet rinner ut i sanden eller försvinner mellan fingrarna. Dagar kommer och dagar går. Redan höst, säger tanken. Snart vinter igen, fortsätter den och kurar sig samman, skjuter upp axlarna till försvar mot kommande rusk och kyla, snöfall, vargavintrar och ylande vindar. Någonstans i en viss del av ryggpartiet våndas det redan inför snöskottningen som troligen väntar. Eller blir det så? Vem vet? Vem kan säga hur det blir med saker och ting, hur det kommer att stå till med kropp och hälsa? Vem vet överhuvudtaget? 

Denna morgon framtonade några hastigt påkomna minnesbilder mycket vagt tecknade, mer av en doft, en associering utsprungen ur stundens ögonblick gled genom den inre synen och sinnets medvetande. Obetydliga i sin karaktär, vardagliga struntsaker, men tillhörande trådarna som håller livet samman.

Höstmornar, lik denna, lika kyliga men friska i lungorna och med extra klädlager, samma småhuttrande medan kroppen arbetade med anpassning till den nykomna årstiden.  Så likt, så olikt över tidens brospann. Denna morgon, så som alla andra passerade livsmornar med en arbetsplats i åstundande. Hur många har de inte varit?  Hur många har inte kommit och försvunnit för att läggas in bland hyllor och på den plats där mest glömska råder?

Men det är lite märkligt, detta med minnet och associationer med saker och ting, med händelser vi tyckts oss glömt för all framtid, men plötsligt och helt oförväntat flyter de upp till erinringens medvetande för att finnas där mitt i dagsljuset med den ilande känslan att allt förblivit vid detsamma mitt i den ständiga förändringen. Tidiga mornar på väg till arbetsplatser. Arbetsdagar. Dagar. Timmar. Tillfällen.

Det krävs så ytterst lite för att något, en händelse, en sinnesstämning ska vakna till liv och göra sig påmind. Precis som alla andra tidiga mornar förberedde jag mig för avfärd till en ny arbetsdag, men slås av hur ljuset faller mellan de gulnade löven, hur det delar upp morgonen mellan ljus och skuggor, att nattfukten tränger genom sinnena. Den ännu bleka himlen och några blåmörka molnbankar glider längs horisonten i väster. Det är banalt, men jag kastas in i känslan av att denna morgon, detta ögonblick med att vara i full färd med att påbörja den nya dagen, för många år sedan varit exakt densamma. Samma upplevelse, samma ljus och skuggor, samma nyanser. Samma bistra vardag. Det väcker en svårbeskrivlig känsla av tidens ström genom oss.

                                                                       Frid.