Visar inlägg från september 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Jazz. Veckans sista inlägg.

 

 

 

Jazz. Någon gång vid något tillfälligt sammanhang, har jag sagt att skapar jag en blogg kommer den att handla om jazz, bland mycket annat. Bloggen är igång, detta med bland mycket annat är i danande, men jazzmusiken har uteblivit, till nu. Men jag ska bara göra en liten kort personlig reflektion. Inte mer. Jazz är dock att likna vid koffein, nikotin eller om man så vill, alkohol. Den skapar ett mersug, ett sorts "beroende", om än inte lika skadlig som alkoholen och nikotinet. Jazz kan vara läkande, ett balsam på såren. En djupare känsla. Det är naturligtvis min egen ståndpunkt och jag står för den. Den delade smaken.

Musik har satt en djup prägel. Alltid har den varit nära till hands på ett eller annat sätt. Ständigt närvarande. Kanske bör jag tacka min musikaliska far för den saken, han var violinist om än i mestadel till husbehov som man säger eller till fester och tillställningar. Det fanns en violin och det fanns ett dragspel, instrument som ofta lockade till att pröva fram några kaotiska ljud ur. Det var naturligtvis föga uppskattat. Här till på sitt bord, stod en radio där man kunde skruva in sena femtiotalets schlagermusik.

När sextiotalet sedan kom och populärmusiken tog en ny vändning med Beatles och alla dess efterföljare hände något som radikalt satte fart på musikintresset. Vår gamla radioapparat blev förvandlad till vad man kallade trådradio och kunde ta emot P3-sändningar. Trådradion hade introducerats för att radiosändningar kunde ske via telenätet och förbättra mottagningen. Detta var kring mitten av sextiotalet. Plötsligt kunde man lyssna till Tio i Topp om lördagseftermiddagarna och hela den moderna pop och rockmusiken kom in i rummet, uppfyllde det och stannade kvar för att långsamt tona över mot jazzens tonarter.

Mötet med jazzen vid denna tidpunkt hade fortfarande inte rört sig om mer än några tillfälligt sporadiska möten med Louis Armstrong och Duke Ellington. Tiden var ännu inte riktigt mogen. Det hade inte tagit skruv, men jag hade börjat uppskatta trumpet och saxofon som njutbara instrument i musiksammanhang. Lite längre fram under årtiondet hade jag vid tillfälle rattat över från Radio Luxemburgs kvällssändningar till de inhemska radiokanalerna och som av en slump hört en hes stämma mynna ut ur transistorapparaten. (Det hade tillkommit en sådan också).  Leif "Smoke Ring" Andersson.  Smoke Rings, radioprogrammet som startades omkring 1960-61 och pågick i radion fram till programledarens bortgång vid slutet av nittiotalet.

Leif Anderssons hesa röst var Smoke Rings och den gamla jazzmusik han ägnade programmen åt. Sällan förekom den nyare musiken, Bop, Cool, Avantgard, Free Jazz, Jazz Fusion som vunnit terräng. Andersson höll sig till den gamla jazzen från 1920- och in på 1940- talet. Duke Ellingtons tidiga orkestrar, Louis Armstrong, Fletcher Henderson t. ex.

Plötsligt händer det. Något säger klick. En ton slås an. Man vaknar till. Man gör en upptäckt. Jag stängde inte av radion. Jag rattade inte över till någon annan kanal. Jag fortsatte lyssna programmet ut och kom så att göra under långa perioder, fram till det att Smoke Rings upphörde i etern och Leif Anderssons röst tystnade.

Där var jag på sätt och vis fast. Sedan den tiden fick jazzen ett allt större inflytande på den musik jag valde att lyssna till. Nu är jag emellertid ingen större fantast av den gamla jazzen från den tidiga eran, likväl utan känner mig mer hemma i den avantgardiska, fusionsjazzen, cool och bop, allt vad de olika stilarna kallas och som tillkommit från femtiotalet och framåt. John Coltrane, Dexter Gordon, Chet Baker, Ornette Coleman, Art Farmer m. fl. osv.
Ja, så kan det bli. Där tog intresset sin början för min del. Som sagt, det pågår fortfarande.

                                                                       Fridens.


 

Anteckning lördag.

 

 

Årets bokmässa pågår borta i Göteborg. Här hemma i ett gråmulet Småland pågår vardagslivet som vanligt. I år har det inte varit mycket tid jag ägnat åt evenemanget, knappt någon tid alls. Sanning att säga har jag lagt allt mindre uppmärksamhet på bokmässan under senare år. Fråga mig inte varför. Det har bara blivit så och fallit ifrån mer och mer medan tiden haft sin gång. Halkat iväg, glidit bort, från att ha varit en återkommande tillställning jag  alltid följde och följt med intresse.

Intresse för litteratur och läsning är däremot fortfarande i orubbat bo, mer eller mindre. Efter tid, ork och möjlighet försöker jag fortfarande läsa så mycket jag kan av det och de böcker som intresserar mig. Och njuter av det. Mängden är långt från de ungdomsårens volymer som kunde slukas under en vecka av varierande genre. Nu i denna något äldre tidsålder varar vissa böcker ett par månader, när möjligheterna vill sig lite sämre. Vardagarna ställer andra krav och orken är, som antytts här ovan inte fullt densamma längre. Arbete och vardagsliv snappar åt sig lite tjuvpoäng här och var. Till förtret.

Läsning är ett viktigt kapitel i en människas liv. Det har varit uppe till debatt under fredagens seminarier, så mycket har jag i vart fall snappat upp från pågående bokmässa. Det handlar om barns och ungdomars läsvanor och läsförståelse i en allt mer digitaliserad värld. Tydligen visar undersökningar på brister som kan tendera tända varningslampor och att intresset för bokläsning minskar, främst bland unga pojkar. Ungdomar läser förvisso, men vad och hur. Tidningar och medier digitaliseras, datorer och mobiler tar över. Det är skillnad på att sitta vid en skärm och med ett fingertryck vända "blad" än att hålla en tidning eller bok i handen när man läser. Men hela problemet ligger sannolikt inte där. Sociala faktorer lämnar säkert en stor del till bekymret. Skolan kanske inte räcker till i behoven.

Kanske förhåller det sig så att läsning, jag tänker på läsning av böcker i allmänhet bland ungdomar, håller på att bli lite av en klassfråga.  - eller rent av att det redan blivit det. Vi lever i en hektisk tid. Fattigdom, klassklyftor tenderar öka. I samhällsgrupper där utbildningsmöjligheter eller intresse för utbildning varit och är lägre, finns kanske inte samma drift eller kraft till stimulans. Skolans ansvar är också stort, men som sagt, räcker den till? Möjligheterna att gå miste om en introduktion till den läsande världen är nog tyvärr många. Möjligen behövs en ny skolplan med tydligare riktlinjer.

Att läsa en bok, att läsa överhuvudtaget, stimulerar utvecklingen. och insikterna om världen vi lever i. Därför är det tråkigt att höra rapporter om ungdomars bristande intresse och även lässvårigheter. Det bådar inte gott för framtiden och demokratin.

 

                                                                      Frid.

 

 

 

 

 

Vad där? Vad mer? Fler påfund ur anteckningsboken.

 

 

 

Vad där?  Vad mer?
Fler sporadiska påfund ur anteckningsboken.

 

1

Kajor landar ute på gärdet.
Tanken nafsar efter sin egen svans. Urets tickande drar sig avsides. Tissel och tassel i tidens korridorer.

Vardagligheter gräver gropar för betraktelse.
Orons molnskuggor glider över gräset i formationer.
Något överrumplande rör sig i vindens öga. En senkommen
rot slår ut i blom, när hösten kliver över tröskeln.

2

Tid är förgängelsens påfund. Eller är det vice versa?
I strandlinjens lera har ett fotavtryck lämnats åt erinringens ögonblick. En glimt. En gnista fallen ur kosmos. Ett utslocknande.  Punkten på sista sidan.

Uppryckt av tidens och tingens förutsättningar, avbryter uppbrottet stillheten.
Tankens harmoni flyr bort med kajornas hastiga flykt
mot skogen.
Andrummet fylls av disharmonier.
Tiden mäter allt kortare steg och gärdet
ligger åter öde.

 

3

Rader av ord staplade efter varandra. Versaler och gemener.
Ord i samspråk och motsägelser.
Hoppet en dagslända. Lyckokastet en dagdröm.
Måsarna glider över vattenlinjen. Knipor och Änder kring vassruggarna. Skvalpet kring båtens för.
Vid lunchtid dyker seglarna under horisonten.

Trädgården fylls av genombrytande solljus.
Oskuldens skimmer blänker i fukten.
Det förflutna vilar på årtagen.
Att vara någon annan än den man blivit, vill stiga
upp ur graven.
Att fly är att andlöst överlämna allt till något ingenting.

Handstilen hastar åter. 
Dagen skälver. Fåglarna tiger. Träden kastar skuggor
över lönngångar.
Andetag dras in. Svävande förnimmelser stiger från
drömmarnas utkant.

 

4

Stillbilder monteras i projektorn.
De sista åren tecknades för hand. Några ord försvann.
Några meningar saknade skiljetecken.
Samhörigheten stannade kvar.

Vemod. Tings upphörande. Namn raderade.
Skriver mig genom ett dunkel av förevändningar och bär ungdomens bekymmerslösa tyngd i en kont på ryggen.
Finns tid att börja om?
Ålderns begynnande grå himmel. Våta gator. Slitna skor. En gammal lie med brustet orv står lutad mot uthusets vägg.
Katten rör sig obekymrat förbi.
Kråkan där uppe i trädet skrockar. Pusselbitar läggs samman. Helheter formas.

 

5

Båda fötterna på moder jord. Bruset av vingslag.
Vind kring minnets hörnstenar. Världskatastrofer.
En lycka dold i handens kupa.
Vad mer? Vad där?

 

6

Barndomens slut.

Barndomen övergår i annan verklighet.
Doften av förändring bär fortfarande enkelhetens
söta doft.
Självtagna steg över gistna brädspångar eggar fortfarande fantasin.

Det är som förut, likväl nalkas främmande mekanismer.
Vinden fattar tag i nya segel. Nät läggs ut.
Vågorna skvätter över piren. Vinden vänder.

Gamla fyrar sänder ännu ljus,
men ska snart skymmas och försvinna i fjärran.
Redan gror språket i ny jord.

                                                         Fridens.

 


 

Vem där? Sporadiska påfund ur anteckningsboken

 

 

 

 

Vem där?

Sporadiska påfund ur anteckningsboken.

 

Det finns årtal jag aldrig upprepar,
inte ens under berättandet av solskenshistorier.
Dagar jag tar sjumilakliv över.
Månader med upptrampade omvägar.
Datum med förspikade dörrar jag gärna slår in en spik extra i.
Tidpunkter jag aldrig förmår vidröra.

Upphittat foto. Solblekt.
"Stenålder". Stenlagt torg.
Vem där?
Armbandsuret visar på all tid i världen.
Tonårstid. Framtid.
Det är dagarna före det lilla stora steget för mänskligheten.
En annan värld. Månlandning.
Historieskrivning.
Fortfarande upprätthöll telefonkioskerna kommunikationen.

 

Dagbrott. Stenbrott.
Hugga i sten. Stenstoder.
Mager jord och inget regn.
Alltid var det frodigare när man gick bortom kröken.
- men här ligger sannolikt en lögn begraven.
Likväl frodades det egna landet, vete, korn och rågens böljande för vinden.
Vinden genom otaliga versrader, förskönade, förbittrade.

Vem där?
Skruvar upp armbandsuret. Går på vinst eller förlust.
Inför Herren står han förstummad. Maria moder.
Tiden är gående, något som bara obemärkt passerar förbi.
Markerar inga banor, använder inga kompasser.
Rörelse, åter rörelse.

 

Ansöker. Avbryter. Tveksamheter. Tvivel.
Ogrundade undanflykter. Vad mer? Vem där?
Drar ner en rullgardin. Öppnar vinklar.
Slinker igenom nålsögon. Metaforer.
Återvänder ur bokpärmarna.
Arbetsdagar. Arbetstider.
Är kraftfull men inte tillräckligt snabb över planen.
Tränar mer, men nätar emellertid inga poäng den kvällen.
Kryper tillbaka in mellan bokpärmarna.

 

Fallna änglar i ögonvrån. Undanflykter.
Rädslor aldrig bekända.
Springer igen. Nätar denna gång poäng i träningsmålet.
Den där euforiska kicken. Klappen på axeln.
Framåtandans knuff i ryggen.
Tar för sig. Vinner. Mediterar.
Återvänder till bokpärmarna.

Vem där?
Anlete. Allvarlig min. Atletisk kroppsbyggnad.
Det är stilla helgdag kring midsommartid. En dryg månad kvar till det stora språnget, det historiska. Landstigningen på månen. Främmande mark. Okända formationer tar form och kontur.
Månsommar. Ljudupptagningar. Vaga utsända signaler.
Vem där?

 

                                 Morgon!


Ny rad. Ny början.
Stannar upp. Stannar till.
Tidiga höstdagar.
Lövfall. Väder och vindar.
Nattvak. Mornar att ställa kursen.
Andrummets tillbedjan.
Dofter från havet och en önskan om horisonter,
öppen rymd. Måsars skrän.

Ordrikedomens guld. Jag vaskar grus.
Vrider upp uret, ställer tillbaka visarna till sorglös tid,
från tvivel till förtröstan.
Meningslösheter raderas.
Rådjuren hemsöker trädgården. Skuggorna slår läger.
Frost i den kvarlämnade tekoppen.
Småpojkars lek är en odyssé genom världsaltet.

Och så tillbaka. Gamla foton.
Månlandning.
Frivola dagar bryts i lönndom.
Oändligheten i ett prisma av fantasi.
Violinens strängar behöver stämmas på nytt.
Stråken i hastig rörelse. Dissonanser.
Harmonier. Cresendo. Vem där?

 

Frid.

 

 


 

Jag tvivlar.

 

 

Det är svårt att vara människa. Det är inte alldeles enkelt att vara medmänniska, vara den stödjande när livet rasar sönder, när murarna vittrar och broarna brister. Sjukdomar invaderar vardagslivet, apokalypsens ryttare härjar bland nattens oroliga drömmar. En varm sommardag förvandlas till isande kall vinterdag. Isen brister där man tror sig försäkrad om att den bär.

Det behöver å den andra sidan inte handla om sjukdom, livsavgörande, omkastande, omkullkastande. Vardagar som byter skepnad. Det kan röra sig om ett förlorat arbete - arbetslöshet. Den gruvliga ebben i kassan, krasst uttryckt. Anhöriga som avlider. Det kan vara en ständigt gnagande oro där känslorna tar tankarna i besittning och man kan inte sätta fingret på den ömma punkten. Det kan vara vadhelst av elände människor drabbas av. Livet är underbart när det fungerar, när det går som ett urverk och timmar, minuter och sekunder visar rätt tid. Men som alla vet, alla urverk håller inte alltid tiden, somliga går fel, somliga stannar och måste lagas hjälpligt. Så går de ännu en tid.

Livet är orättvist. Det vill jag nog framhålla, inte för att jag är misslynt och vemodig till sinnet, bitter och surmulen, utan för att livet stundom drabbar oss med sådan illdådskraft. Så är det, bara att beklaga. Vi är biologiska varelser med en ofantlig mängd mekanismer som ska fungera tillsammans, gärna livet ut. Men det gör det inte alltid. Det krånglar, det strular. Urverket stannar, tåget går ur spår. Kaos kan uppstå. Då måste man, så långt det är möjligt hitta nya vägar, nya möjligheter. Hur gör man då det?

Under en rad av år, när jag tänker tillbaka blir det en nästintill svindlande lång tid, har jag varit i människors tjänst. Vid många tillfällen, och allt oftare under senare tid, har jag ställt mig frågan: vad gör jag här, vad gör jag i detta yrke? Räcker jag verkligen till för detta?
Med tanke på alla långa år jag kan luta mig tillbaka mot, måste det likväl finnas något som gjort att jag är kvar, att jag sitter här och fortsatt grubblar över livet, allt det vi kallar orättvisor och ödets elaka nycker och sannolikt, likväl alla mina självtvivel till trots, kommer jag att fortsätta göra det även i morgon och någon morgondag längre fram. Troligheten finns, men är inte självklar. Är det något man lär sig genom att vara människor tillhands i en svår livssituation, är det att inget, absolut ingenting är självklart. Förvisso lär bilen sannolikt starta i morgon och köksklockan på väggen fortsätta gå sina tjugofyra timmarspass, men det är inte säkert. Man vet aldrig. Man vet aldrig någonting.

Det är svårt att vara människa och det är som sagt inte enkelt att vara medmänniska, hur viktigt det än är för den människa det gäller. En dag, närsomhelst, slås man omkull, vardagens alla självklarheter och rutiner ställs på ända. Greppet slinter. Har man tur går det att rätta till så att konsekvenserna inte blir så katastrofala, men ibland finns inga utvägar, inga riktigt tillgängliga återvägar. Det har blivit kört. Där står man med livsagendan fullbokad och inte mycket kommer kanske att kunna fullbordas utan måste strykas ur kontexten, för all framtid. Grymt och syniskt, visst är det så.

Under årtusenden, under skiftande samhällsformer och utvecklingsstadier har människorna tagit hand om varandra. Det är just det som gör oss till de individer vi är. Det vi vill kalla det mänskliga i oss. Men det är ingen lätt sak. En krävande uppgift. Det är inte lätt för en individ drabbad av livslångt sjukdomstillstånd eller funktionshinder att plötsligt acceptera och bli beroende av andra människors dagliga men nödvändiga närhet. Att från en dag till en annan ha varit en självständigt fungerande person till att vara utlämnad åt andra individers omtanke, ställer sina krav och skapar sina komplikationer. Som behövande och som givare måste man hitta en väg att mötas, så långt det bästa sättet nu är och kan göras möjligt. Men det är inte enkelt.

Kan man inte då få undra, tvivla? Jo, man måste nog få göra det ibland. Klarar jag att vara den högra handen? Förmår jag vara den förlängda armen? Duger jag som den efterföljande skuggan? Platsar jag som den som viskar replikerna när rollinnehavarens minne sviker? Ja, jag tvivlar. Likväl är jag kvar och försöker, fortsatt, fylla en funktion.

                                                     Frid.

 

 

 

 

2013-09-16 Några foton.

 

 

 

Häromdagen, på en av mina skogsutflykter, som jag företar så ofta och när möjlighet ges, fann jag, som av en tillfällighet, denna gamla, stadd i förfall och övergivna kvarleva. Tiden tär och gnager, sakta men säkert.



  

         


        


 

       


       


Det är vackrast när det skymmer. (foton)

 

 

 DET ÄR VACKRAST NÄR DET SKYMMER.

 

Gick en kvällspromenad och kom förbi denna plats, Bruksdammen. Det råkade sig bli vid rätt tidpunkt,
och att mobilen var med.
Solnedgången skimrade som guld över den blanka
vattenytan. Molnen och träden speglade sig och vände
världen upp och ned. (Om man så vill.)
Jag kom att tänka på inledningen till Pär Lagerkvist
dikt "Det är Vackrast När Det Skymmer" i Istället
för Tro i diktsamlingen Kaos från 1919.

 


 

 


 

 

DET ÄR VACKRAST NÄR DET SKYMMER
ALL DEN KÄRLEK HIMLEN RYMMER
LIGGER SAMLAD I DUNKELT LJUS
ÖVER JORDEN
ÖVER MARKENS HUS..

                     Pär Lagerkvist.

Äldre inlägg