Visar inlägg från augusti 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Och dagarna har sin gång.

 

 

 

Och dagarna har sin gång.Detta för att göra en enkel parafas på Ernest Hemingways "Och solen har sin gång", till inledning.
Torsdag. Mulet och kulet till omväxling mot de föregående dagarnas augustivärme, men med möjlighet till uppklarnande eller spridda moln. Vardag. Vardagsliv. Några nypor tristess i glädjens mekanismer.Ett tumfång förväntningar inför ett kommande veckoslut. Nej, det ska inte bli fest.
Soptunnorna töms. Det är den veckan. Alla våra producerade avfallsprodukter forslas bort.

Det är mycket gammalt skräp som ligger och tar plats i livets inre skrymslen. Sådant man helst vill göra sig av med, forsla bort med en regelbundet återkommande transport som möter upp utanför porten. Gamla minnen man helst hade önskat få slippa. Eller vill man verkligen det? Tillkortakommanden i vardagslivet (dem kan man vara förutan), eller varhelst de har uppstått. Felsteg, felval. Sådant som samlas på hög och sedan bara blir liggande. Sopor man bär med sig. En del skaver, annat bara ligger där det ligger till ingen nytta eller bevarad glädje. Man kan önska mycket men inte få allt, som alla vet.

För att bli personlig, kan jag säga att det finns vägval i livet jag i dag ångrar (lite). Tillfällen, möjligheter jag bara lät passera eller helt enkelt inte vågade genomföra. Vem bär väl inte med sig sådant? Alla dessa vägval har i stort rört sig om arbetsmarknadsmässiga val. Utan att gå vidare, djupare och personligare in på det, har jag många gånger undrat: Livet hade sannolikt varit annorlunda, men hade det i grund och botten varit bättre? Vem vet? Här finns inget svar. Det är som det har blivit och med handen på hjärtat, är det gott nog. Man ska inte gråta över mjölk som förlorats, även att det kanske bara rör sig om några få droppar som bildat mörka fläckar på en yta man önskat bibehålla ren.

Nej, man ska inte klaga, även att det är mycket lätt att falla in i ett formidabelt gnällande. Man bör och ska vara tacksam för det som mot alla odds är bra. Lite bråte här och var samlar vi alltid på oss. Naturligtvis kunde det vara skönt att kasta ut det, om så vore möjligt, eller bli fri från det där som man kanske med jämna mellanrum snavar över när man minst anar, snubblar och slår upp en öm punkt. Men å den andra sidan,är allt som bara blivit lagt där det ligger, precis som det är med alla prylar och föremål husen fylls med,och som man stundom bara vill göra sig av med, tecken och bevis för att livet varit varierande och skiftande. Gamla böcker och tidskrifter helt fallna i ointresse, som exempel. De bara står där i hyllorna med känslan av att ta plats. Men en gång i tiden var de värdefulla dyrgripar.
Så är det. Dagarna och livet har sin gång.

                                   Fridens.

 

 

 

Stenarna.

 


 

Stenarna där de ligger i skogen.
Namnen vi ristat i stenar.
Stenarna som bär minnena efter oss.

Stenarna vi bryter ur marken.
 Husen vi bygger av sten.
 Stenarna som formas till våra avbilder.


Stenarna som bärs inom oss.
 Murar resta av stenar.
Stenarna Sisyfos tröstlöst rullade.


Stenarna där i skogen.
Kosmisk materia.
Stenarna slipade av urtidens is.

Stenarna.

 

 
 


 

Augusti lider mot sitt slut.

 

 

 

 

Augusti lider mot sitt slut. I den gamla bondepraktikan står det följande: "Augustus, skördemånad, hafwer 31 dagar. Dagen är 15 timmar och 22 minuter lång. Och solen löper i Jungfrun, och är deruti från den 14 augusti, intill den 14 dag i Septembris."
Vidare säger skördemånaden: "Nu slår jag af bjugget det hwita, och ser dertill om lian att bita. Jag dricker och äter bitter mat, och plägar mig wäl af skön sallat."
Man skördar således sitt korn och slipar lien vass. Är den 24 augusti klar blir hösten vacker. Ja, hur var det i går? klart till halvklart, likväl en vacker dag, så kanske blir det en fin höst framöver. Men vintern, om man läser av rönnbärens myckenhet, riskerar bli kall. Surt, som räven sa.

Idag, denna söndag samlar molnen ihop sig. Sommarljuset har onekligen övertagits av blekare färger. Årstiderna kommer och går alldeles för fort. Det är bara vintern som har mage att sträcka sig i sin dryga längd, bitter och vrång som den kan vara, allt tal om klimatförändringar till trots. Men att förändringar i klimatet sker, och pågår, behöver inte innebära att vintrar för den skull behöver bli milda och slaskigt disiga. Som vi märkt de senaste åren har det varit snörikt och kallt. Det återstår att se, om vi får leva med hälsan i behåll, hur kommande vinter blir.

Varje årstid har sin tjusning. Vår och sommar får oss att känna oss lättare till mods. Det kostar mindre energi. Vedboden kan förvisso vara i det närmaste tömd efter en lång kall vinter och ett nytt lager måste klyvas och läggas under tak till nästa sässong. Men sommarhalvåret ger en tids andrum. Nu när den vackra hösten, får vi hoppas, närmar sig och redan står på tröskeln, börjar det åter bli tid för att som bondepraktikan säger: "Nu slår jag af bjugget...och ser dertill att lian bita". Jag kan översätta det till att jag slipar yxan och klyver min ved.

Huggit ved inför vintern har jag gjort under åratal. Det har varit ett slit och ett släp. Som det sägs, blir man varm flera gånger under hanteringen. Belöning har kommit när nordanvindens vargar ylat kring husknuten och den inburna veden knastrat gemytligt i spisen. Men sanningen att säga ligger vedyxan allt mer på hyllan och värmen hämtas från andra energikällor. Detta innebär förvisso inte att jag har kluvit mitt sista vedträ, men det sker i betydligt mindre omfattning. Lite slitage här och var genom åren gör att man lugnar ner sig lite. Även att jag trivdes, förr om åren, med att stå ute på vedbacken, tycker jag det känns bekvämt att inte behöva lägga ner så mycket energiskt arbete på att anskaffa ved, klyva den, stapla den i vedboden för att sedan bära in den till vedlåren vid spisen. Det är lätt att göra sig bekväm.

Att ha en vedbacke, en huggkubb, en välslipad yxa och några kubikmeter ved att hugga inför en kommande vinter, brukade jag kalla för ett enkelt men "filosofiskt" arbete. Det låter kanske lite lustigt, ibland är det inte alldeles för lätt att dela en vedklamp. Det kan tjura med knagg och vilket träslag det är. Svett och energi går åt. Samtidigt som kroppen arbetar fysiskt kan man likväl stå där i sina egna tankar och låta dem komma och gå som de vill, allt medan hösten närmar sig och löven sakteliga övergår till fall från sina fästen.
Men som sagt, numera blir det inte mycket mer än lite kaffeved då och då emellan åt. Så får det vara.

 

                                                               Frid.

 


 

Är vi ensamma eller inte i universum?

 

 


 

Telefonen ringer. Jag lyfter luren. Knaster, brus, en genomträngande ton genom tid och avstånd. Vem finns där borta i den andra änden? Signalen är uppkopplad från en kosmisk linje.

Vår Vintergata är en spiralgalax med en ungefärlig spännvidd, tvärs över, på 100 000 ljusår. Vertikalt skulle det ta dryga 1000 ljusår att passera. Ett ljusår är det avstånd ljus färdas på ett år. Ljuset tillryggalägger en sträcka på 300 000 km i sekunden. Vår sol finns 26 000 ljusår från Vintergatans centrum, i en av de yttre armarna. Vår hemort med omnejd här ute i galaxens utkant, kallas Orionarmen.
Otaliga stjärnsystem finns där ute. Miljarder och åter. Solsystem, planeter och planetsystem, asteroider, kometer och meteorer som färdas omkring sedan tidernas begynnelse, gasmoln, stoftmoln och mycket vi sannolikt fortfarande inte känner till eller någonsin kommer att kunna få kännedom om ruvar i denna obegripligt omfattande omvärld. Universum är materia, energi och rörelse.

Gå ut en molnfri höstkväll, då lämpar det sig som bäst och försök undvika störande ljus från vår egen bebyggelse. Rikta blicken uppåt, andas in djupt, låt ögat få färdas fritt och låt sinnena få förundras. Rakt ovanför våra huvuden sträcker sig det diffusa band av oräkneliga ljuspunkter som är Orionarmen, vår del av Vintergata, detta vårt galaktiska stjärnsystem bland lika otaliga andra galaxer, stjärnhopar som finns där ute.
En svindlande mäktig tanke brukar komma till mötes när man står där i det kyliga höstmörkret. Det kittlar i maggropen när tanken bär med sig, kanske en av mänsklighetens största undran: är vi ensamma? Finns någon annan där ute?

Allt sedan barndomen har jag närt ett intresse för stjärnor och planeter - universum, med ett annat ord astronomi. Hur världsaltet är ordnat. Tidigt fascinerades jag av de ryska och amerikanska rymdprojekten. Sputnik I, den allra första sateliten människan skickade upp i omloppsbana kring jorden hösten 1957, tätt följd av Sputnik II bara dryga månaden senare, bemannad med den sedan dess ombesjungda rymdhunden Laika.
Laika, den olycksaliga testpiloten för mänskliga experiment, var en blandrastik som fick bli den första jordvarelsen i bana kring jorden. Jag vet inte om många känner till hennes öde, men Laika fick offra sitt liv för denna sak. Hon driver inte omkring där ute i rymdens vakuum. Hon förbrändes vid återförandet i jordatmosfären. Sannolikt dog hon redan innan av stress och hetta där inne i karbinen.

1900-talet var Amerikas rymdålder. Det pågick en intensiv aktivitet fram till månlandningen i juli 1969. Det låg ett enormt arbete bakom alla dessa projekt John F. Kennedy sjösatte i konkurrens med Ryssland, för att utveckla en fungerande teknik för att nå och på bästa sätt kunna fullfölja målen, att landsätta människor på en annan himlakropp före decenniets utgång. Man lyckades och det med en teknik som i mångt och mycket idag kan betraktas som relativt primitiv. 1960 - talet kan visa upp en fascinerande historieskrivning inom rymdforskningens område.

Ett annat projekt som tog sin moderna start kring samma tidpunkt var SETI. Search for Extraterrestial Intelligence - sökandet efter utomjordisk intelligens. Under 1980 - talet blev detta till SETI Institute och finns i Kalifornien. Under dryga femtio år har man med radioteleskop lyssnat efter signaler från rymden som kan härleda från andra, möjliga civilisationer. Det är ett tålmodigt sökande bland allt knaster och brus som kommer där ute ifrån. Signaler som på ett markant sätt skiljer sig från de ljudvågor universum självt alstrar och alltså räknas som naturliga, samt att man måste avskilja brus och ljud från våra inhemska signaler och ljudvågor.

Under alla år projektet framskridit i takt med nya förfinade tekniska hjälpmedel och möjligheter, har resultatet kammat noll. Men märkliga signaler har uppfattats, ljud man vid upptäckten misstänkt kunna härröra från konstruerade källor, en röst, ett rop från långt där ute bland stjärnvärldarna. Efter många långa och tålmodiga tester och slutledningar har förväntan och euforin emellertid brustit. Radioastronomer är dock ett tålmodigt släckte. Inte nu, inte denna gång men kanske nästa. Någon gång kanske, kanske en slumpmässig påringning från någonstans utifrån den ofantliga rymden når fram.

Jag tror inte på UFO. Jag tror inte att utomjordiska civilisationer har besökt och besöker oss. Troende och frälsta får argumentera bäst de vill och vara saliga i sin övertygelse. Mitt svar är och förblir Nej.
Jag tror att det finns liv i rymden, någonstans bland de myllrande myriaderna av ljuspunkter som når ner till oss en klar höstkväll kan fröjda ögat med. Här på denna punkt är jag övertygad (och salig i min tro), även att bevis ännu inte finns. Enligt min ståndpunkt vore det märkligt om inte. Jorden kan inte vara den enda värld i detta "oändliga" kosmos som hyser liv.

Allt som är, allt som lever bygger på kemi. Om detta krävs det tjocka bokverk att förklara. Livets grundförutsättningar finns i kosmos, utan dessa heller inget universum, vi hade inte kunnat stå här nere på jorden under den period då det råder natt i vår världsdel om livets grundstenar inte funnits. Universum är som ett laboratorium för kemiska experiment. Ibland inträffar saker när de rätta formlerna sammanstrålar. Ibland händer inget särskilt alls. Detta enligt min lilla ytterst enkla teori. I allt råder en hårfin balans och det är förunderligt märkligt att det fungerar, om man utrycker sig enkelt.

Sedan råder en lång rad andra mycket komplicerade omständigheter för att just det vi genom radioastronomin eftersöker, intelligent liv, civilisationer med en så pass utvecklad samhällsstruktur och teknologi att det är möjligt för dem att sända ut radiovågor - och möjligt för att eventuellt uppfatta dem, tolka "budskapen". Om så skulle vara, att vi en dag fick kontakt kanske vi inte kan få vetskap om upphovsvärlden ännu existerar. Här ligger en fråga om hur gamla utvecklade civilisationer kan bli, hur länge de lyckas överleva. Kanske finns de kvar när vi uppfattar signalerna, men vem kan sedan säga om de är i livet när vårt svar når tillbaka? Avstånden är enorma.

Hur eller hur, trots att en mycket lång och komplicerad redogörelse utifrån de kunskaper människan har om sin omvärld och livets förutsättningar i universum krävs, tror jag det finns liv där ute, någonstans. På ett eller annat sätt med många skiftande livsförutsättningar, allt ifrån mikroskopiskt små livsbetingelser till något som kanske liknar det vi känner till. 
Som sagt, jag är övertygad om att livet finns där ute på ett eller annat vis, att möjligheterna för detta är realistiska, men att det också bara vore ren slump om vi får en hänvisningston från en civilisation någorlunda lik vår egen, när det sker. Att sedan upprätta en eventuell kommunikation förhåller jag mig mer tveksam till. Enligt en överslagsberäkning jag snappat upp från någonstans, men inte till fullo här kan redogöra för, har man beräknat möjligheten för liv på andra världar till ett ganska stort antal, men att det närmaste avståndet mellan dessa, utspridda över galaxen skulle vara drygt 900 ljusår. Chanserna är inte så stora. Jag tror inte någon ringer upp i morgon och frågar hur det står till. Men jag tror att någon kan vara fullt kapabel till att göra det.

                                                            Fridens.

 

 

 

 

En stund vid havet.

  

 



 

Så har det blivit måndag än en gång. Det har blivit vardag och rutinerna väntar, det skiljer bara ett dygn sedan är allt som vanligt. Åter till Fenja och Menja för att mala guld och lycka åt marknaden. Semestern har kommit till sitt obönhörliga slut. Alltid råder dagen efter. Men jag ska inte var den som klagar, även att det känns lite bittert surt. Eftersom jag arbetar oregelbundna tider har denna måndag blivit lite av en bonusdag. Men i morgon börjar verkligheten och ingen pardon kan ges. Kvarnhjulen mullrar igång. Så är det.

Jag besökte den Småländska kusten för ett par dagar sedan. Det är något visst med havet, vinden, vågskvalpet och bruset. Måsarna seglar på uppvindarna, vita segel avtecknar sig mot himlavalvet som sluts kring horisonten. Blå Jungfrun höjer sig insvept i sitt blå dis. Ölands kustlinje kan skönjas vid horisontens rand. Kollonier av Skrake samlas ute på skären. Luften är åsktung denna eftermiddag. Mörka moln glider över hamninloppet ut över vattenytorna. De vita seglen skapar skarpa kontraster mot de mörkt blåsvarta molnen.

Jag kliver över skrevorna och sprickorna mellan strandhällarna. Vågorna slår in mot urbergets slipade ytor. Kastar sig upp i sprickorna, faller tillbaka. Några måsar seglar hastigt förbi över vindpinade tallar. Ett par änder gungar på vågorna.
Det har för mig alltid varit en speciell känsla med havet, vattnen, vindarna och den fria sikten ut. Jag har alltid tyckt om att vistas i skog och mark, vara i naturen. Men att kunna och att få möjlighet till att bege sig ut på de öppna vattenytorna, har också alltid haft en särskild plats. Det är något befriande över närheten till hav och till dofterna.

 

 

 

Här ute och ensam med elementen får tankarna sin frihetskänsla. Det är också en mäktig upplevelse av nästintill kosmiska mått. Kontinenterna som ligger där bortom synranden anas. Man anar kosmos hur det omsluter vår värld och hur bräckligt balanserat allting är. Det är mäktigt, samtidigt befriande. Vår jordnära verklighet, våra inrutade vardagar, våra beräknande timmar och minuter, allt det som upptar det vi kallar vardagsliv tycks komma längre bort, likväl behöver man bara vrida blicken åt sidan eller kasta en glimt över axeln så ligger den där mer än väl påtaglig, vår verklighet, vårt dagliga liv. Men så länge man kan rikta blicken ut över havsytan och koncentrera den just där kommer en annan upplevelse till mötes, om så bara för en kort men mycket välgörande stund.

                                      Fridens.

 

 

 

Bristen på tystnad.

 

 

 

Onekligen befinner vi oss nu på andra sidan sommaren. Kvällsmörkret gör sig lite mer påtagligt, de tryckande varma dagarna har svalnat av, men kanske återkommer de för en kortare period lite längre fram, vem vet. Vädrets makter kan vara och är nyckfullt.
Moln blåser upp denna tisdagsförmiddag. Det känns stumdom lite höstlikt, redan. Så är det. Bara att flyta med i tidens ström och hoppas på att livet inte fastnar i någon trasslig bråte eller att vassa stenar och klippor strax under vattenytan ställer till med allt för stora bekymmer och problem.

Vinden prasslar kring huset. Jag tänker på tystnaden. Avsaknaden av ljud. Tystnaden när den är så tyst att man hör sin egen puls, sitt hjärtas slag. När knappnålar faller, som det sägs. Finns det en sådan tystnad?
Tystnad beräknas när ljudnivån understiger 20 decibel. Då är det tyst enligt denna beräkning. Jag kan inte beräkna hur högt eller lågt på ljudskalan vindens lätta brusande denna dag når, men det är inte absolut tyst. Det är naturens ljud och paradoxalt nog inte ett störande ljud, inte på det sätt människans alla egna alstrade ljud utgör.

Det talas emellanåt om bristen på tystnad i vårt samhälle. Det är visst och sant. Vart man sig än i världen vänder råder ljud. Ljud av olika variationer och styrka. Tystnad är i sanning en brist och ett svårfångat privilegium.
"Se, så tyst det är i världen" skrev den ryske revolutionäre poeten Vladimir Majakovskij någon gång kring förra sekelskiftets början. En sådan tystnad kan man förvisso tycka sig uppleva känslomässigt, men världen har aldrig varit tyst, inte nu, inte under Majakovskijs levnad och inte dess före heller. Men det är och har blivit skillnad på ljud.

En gång i världen var åskan och kanske även vinden de kraftigaste ljud ett mänskligt öra kunde uppfatta i vardaglig mening. De ljud naturen på egen hand gav upphov till. Sedan i takt med människans utbredning och civilisationernas framväxt förändrades ljudbilden, ljudlandskapen radikalt. Forntida städer var knappast tillhåll för tystnadens stillhet. Där slamrades och larmades mellan murarna och husväggarna. Likaså i medeltidens städer och så fram till våra dagars bullrande, brusande städer och orter. Tänk så mycket slamrande buller järnbeslagna hästkärror, när de drogs genom kvarterens kullerstensgator, kunde ge upphov till. Det var sannolikt inte tyst.

På samma sätt som världen förändras, förändras ljudlandskapen omkring oss. Idag kan det vara svårt för många människor att hitta en tyst plats där inga artificiella ljud finns eller på ett störande vis inverkar. Under de förgångna tidernas samhällen fanns åtminstonde möjlighet att uppleva tystnaden, stillheten och den ro en plats i frånvaro av ljud kan åstadkomma. Det är betydligt svårare i vårt moderna samhälle, i vår nutid.

Vi är omgivna, omringade av ljud. Vart vi än beger oss strömmar ljuden emot oss. Det bullrar, det skramlar, det mullrar från maskiner, det dunkar ur högtalare. Trafiken brusar. Medierna sjuder av ljud såväl sådana vi kanske vill höra, men mycket av sådant vi inte vill få våra hörselgångar matade med. Tystnaden har blivit undanträngd. Vi pådyvlas ljud i olika syften och i inga syften alls. Städernas ljudlandskap är naturligtvis värsta drabbade, men även landsbygden får sin beskärda del. Vi som bor ute i de mindre orterna kommer inte heller riktigt undan.

Idag planeras på flera platser här i landet utbyggnad av vindkraftverk. Jag är lite skeptisk till det och jag vet inte i vilken utsträckning det verkligen kommer att hjälpa oss till mindre miljöfientlig energi. Det kommer att beröra människor som hamnar i dess närhet. Det kommer att påverka landskapsbilden. Det kommer att påverka möjligheterna till att uppleva tystnaden landsbygden fortfarande till viss del kan ge. Kommer det att vara värt det pris på närmiljö och ljudlandskap det kommer att kosta? Människor som påtagligt kommer att påverkas lär inte tycka det.

Tystnad, stillhet, möjlighet till rekreation i en stressad värld är en nödvändighet. Den behövs inte vid några enstaka tillfällen under året, den behövs dagligen. Men var finns den?
Det kan vara störande nog att handla sin mjölk, sitt bröd i en butik där köpeggande musik strömmar ut från alla håll. Man kan undra hur det kommer att bli när människor tvingas sova i närheten av ett vindkraftverk, för att inte tala om den utsikt som dagligen kommer att stå tillmötes?

 

                          Fridens.

 



 



 

Sommaren lider mot sent.

 

         

 

Sommaren lider mot sent. Molen hopas och vi närmar oss åter höstens hamnkvarter. Juli och augusti, såhär långt, har varit varmare än på många år, det har väl var och en fått uppleva. En tryckande fuktig värme som pressat ut musten ur kroppen, många gånger. Skuggan har varit den plats där det varit behagligast att vara. Men det är väl en tycke och smakupplevelse. Somliga njuter av dallrande värme, andra mår inte riktigt så bra. Lagom är alltid bäst, men oftast förhåller det sig så att denne "Lagom" sällan håller sig hemma, eller där hen helst bör vara.

Jag har inte ägnat denna blogg någon större aktivitet de senaste veckorna. Det har varit och är fortfarande semester, en dryg vecka återstår sedan återgår vi till vardagen. Min förhoppning är att den ska kunna leva upp igen, vakna till liv, sträcka på benen, mjuka upp lederna och skaka om inspirationen ordentligt. Här räcker inte bara starkt, svart morgonkaffe (Nej, verkligen inga söta tillsatser). Inspiration kräver handgripligt agerande. Hur som helst. Det brukar ordna sig vad det lider, på ett eller annat sätt. Tålamod är A och O. Det första och det sista, som bibeln säger. Eller uttryckt med mina skrivbordsvänners epitet - skrivbordskatterna - tålamod ger slutligen utdelning. De slinker ut mot trädgården under de tidiga morgontimmarna och efter några timmars - eller dags - frånvaro återvänder de förnöjda med uträttat resultat. Nåväl, det kommer mera. Det ordnar sig (förhoppningsvis gör det så).

Semesterfiraren, jag talade om här i ett inlägg för en tid sedan, tog en bok under armen och satte sig väl och behagligt tillrätta med denna. Det gjorde han rätt i. Sedan dess har han påbörjat ännu en bok. Den första boken behandlade den engelske konstnären, målaren, poeten, författaren William Blake (1757-1827). En något unik konstnär som blandade upplysningstidens ideal med romantikens konstnärliga infallsvinklar. Låt oss säga att det varit inspirerande läsning. Därefter och att han slutit baksidespärmen över de drygt 455 sidorna, kunde läshungern inte lämna honom. Ett rejält lappkast och den lässugne semesterfiraren befann sig inom pärmarna för den amerikanska ursprungsbefolkningens tragiska historia. Där befinner han sig fortfarande, invovlverad i kapitel om politik, svek, föräderi, lidanden och umbärande, krig och försåt och ursprungsbefolkningens ojämna kamp för sin kultur, sin existens mot en övermäktig makt och expanderande kultur.

Det kan inflikas här och att jag tror, att den genom slaveriets grymma epok, den afrikanska befolkningens påtvingade slaveri och överförsel till den nya kontinenten och deras där umbäranden och lidande från denna tid fram till nuets dagar, visar mot en viss skillnad mot den inhemska urbefolkningen. Afrikanerna i amerika, har kämpat och kämpar för att bli accepterade och upptagna i det amerikanska samhället, medan ursprungsbefolkningen, indianernas kamp går ut på att få behålla sina rättigheter och sin egen kultur.
Den amerikanska kontinentens historia är en blodig historia.

Nåväl, det börjar bli tid att avrunda, än en gång. Böcker är en viktig del av livet. Även en bok är en resa, genom tid och rum, genom människor och platser. Semesterfiraren har tagit det lungt under sina lediga dagar. Jag personligen har tagit det lugnt. Det har inte varit några vidare utsvävningar, även att det faktiskt låg inskrivet i den lediga agendan. Ibland inträffar saker som gör att man drar ett streck över det planerade och låter det bero.

Så får det bli för denna gång.    Fridens.