Visar inlägg från juli 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Med tanke på klimatets förändring.

 

 

 

 

Tiden går och redan närmas augusti.Det märks i ljuset när växtlighetens klorofyll klingar av. Långsamt, smygande kommer ljuset sakteliga att blekna, förtunnas. Jorden går sin vaggande bana kring solen.

Efter en rad heta dagar kommer regnet. Åskan drar kring horisonten. Kring vår lantligtbelägna utgångspunkt här i sydöstra småland bullar de elektriskt laddade molnen upp sig, spänner musklerna för att låta sin potentiella kraft mullra ut över ett värmetyngt och vindstilla landskap. Åskljuden ligger på avstånd, som ett framgent hot, men det blir inte mycket mer. Ovädren lägger sin kraft över andra nejder.

Det prasslar lite försynt bland trädens blad denna onsdagsförmiddag, den sista av dagar denna julimånad.
Om vi ska prata om sommartid, den pågår ju fortfarande i realtid, vill jag hävda att sommaren inte längre är som somrar har varit, det märks en förändring genom de senaste årtiondena. När det är varmt är luften fuktigt tung och nästan kvalmig.Insekter och infektioner trivs. När det regnar, regnar det inte alltid med måtta, som man vill minnas att det gjorde förr om åren. Det vräker ned i ofantliga mängder. Balansen är störd, rubbad. När åskan går, vill den visa sig intensivare (som att gudarna vore vredgade och åskguden Tor svingade sin hammare Mjölner i vredesmod och raseri). Onekligen pågår en förändring och vi kan bara förfasa oss över vilka konsekvenser dess obönhörliga förlängning kommer att leda till.

Jordens klimat är inget för evigt beständigt. Genom årtusenden och genom de mänskliga samhällenas århundraden, har klimatet förändrats under längre eller kortare perioder. Det har påverkat den mänskliga samhällsbyggnaden. Civilisationer har uppstått och gått under. Ofta har mänsklig verksamhet varit bidragande orsaker att samhällen försvunnit, utarmats, tillochmed lagts i ruiner.Vi har en tendens att förbryta oss på de livsbetingelser ur vilka vår existens beror. Men naturen själv byter skepnad, klimatet är i ständig förändring, det går i cykler mellan varma och kalla perioder, mellan fukt och torka. Mellan ödeläggelse och pånyttfödelse.

När förändringen sker drabbar det oss på olika sätt. Bördiga områden där vi byggt och utvecklat våra verksamheter blir obeboeliga för våra framtida förehavanden. Städer och byar har tynat bort. Allt har sin tid, som det står i Orspråksboken. Allt är i rörelse. Samma mönster pågår fortfarande. Vi kanske inte riktigt vill tro det av den anledning att jordens tid, kosmos tid och vår egen mänskliga tid är olika cykler.

Kanske finns det likväl en markant skillnad. Under århundraden som passerat utarmade våra samhällen den kringliggande miljön. Jordars möjligheter till växtkraft förbrukades, skogar högs ner.Det var en miljöförstöring i mer lokal omfattning, men som ändå drabbade samhället katastrofalt.Idag är det som alla vet annorlunda.Allt vi i dag, i vårt moderna utvecklade samhälle företar oss påverkar världen globalt och våra framtida möjligheter. Klimatet skiftar, men vi bidrar alltmer och i allt större omfattning till att naturliga förändringar blir oss ett oövervinnerligt hot rörande vår existens.

Nåväl. Någonting sker, någonting är påväg, kanske i allt mer och oroväckande acceleration om man får tro de rapporter som kommer. Jag tycker nog att de ska tas på stort allvar.Väderleken har visat upp mer extremer under vår senare livstid. Tyvärr är jag mycket benägen att tro detta bara är början till en framtid mänskligheten kommer att få mycket svårt att hantera, om det går att hantera.

Det regnar ett stillsamt juliregn i denna stund.Genom mitt gläntade skrivbordsfönster, där katten på fönsterbrädet ombesörjer sin päls, når regnets brus in. Det är fridfullt och kanske går det fortfarande att säga att det är sovareväder.Men det går inte att undkomma,när man väl tänker på det, den där oron inför framtiden.Naturens makter.Naturens bakslag mot oss. Vi borde vara mera oroliga för oss själva, hur vårt samhälle kommer att bli under för oss extrema klimatförhållanden. Världen kommer att bestå, den återhämtar sig alltid. Det är vi människor som är hotade till liv och samhälle.

                 Fridens i alla fall.




 

Semesterfiraren.

 

 

Länge funderade han på vad att ta sig för. Redan hade det hunnit bli mycket varmt, fast det bara var tidig förmiddag.Värmen tyckte han inte om. Den kvävde honom, drog lust och energi ur kroppen på ett märkligt sätt. Mest av allt önskade han sig en plats i skuggan och att där luta sig tillbaka under de varmaste timmarna, det var naturligtvis inte realistiskt och med handen över det egna hjärtat skulle han, faktiskt, inte förmå sig till att sitta där en hel dag från tidig morgon till sen eftermiddag bara för att avvakta solens rörelse från öst till väst. Vänta ut det allt för varma, vänta in svalkan.
 
Korgstolen var favoritplatsen, placerad under de gamla äppelträden, vinteräpplena, i ett avskilt hörn av trädgården dit solen inte nådde förrän framåt sena eftermiddagen. Där och för bekvämlighetens skull hade han låtit placera ett litet runt bord, lagom stort i diameter för ett glas, ett par ölburkar eller en porslinskopp med tillhörande kaffekanna och så tidningen. glaset och kaffekoppen var naturligtvis beroende på dagens tidpunkt, men tidningen fanns alltid med. Morgontidningen lästes alltid där under lövtaket. Det var en avskild plats för världshändelsernas svarta rubriker. 

Nog sneglade tanken dit bort, denna sommarförmiddag. Det var en strategiskt vald plats. Därifrån, utanför lövens omkrets dallrade trädgården i solvärmen och bortom den gick det att ana vattenlinjen, som en silverstrimma mellan trädstammarna dessa himmelsblått klara dagar nu i vardande. Men han kände sig vankelmodig till mods och det var väl värmeböljan som satt denna velande pendel i svang.
Nåväl. Det var semester och det var den första lediga dagen. Arbetsrutinerna hade inte hunnit lägga sig till ro. De väckte honom denna morgon trots att han uppfyllde hela kroppen med medvetandet om att vara semesterfirare, fri att råda sin egen dag.

Å den andra sidan, det fanns en sådan. En andra sida av myntet och han vände på det. Där avläste han något som klart och tydligt sade att inga krav stod på tröskeln och väntade. Inga tider att passa, inga förpliktelser att uppfylla. Han var fri som vinden och fåglarna. Det var gott nog. Det kunde inte bli bättre efter ett långt år av arbetstimmar. Det var bara att ta för sig, fånga dagen som det sades. Inget behöver bli så märkvärdigt. Det är bara att ta fördelarna i beaktning.

Semesterfiraren konstaterade att gräset behövde klippas. Gräsklipparen var förvisso redan tankad och utdragen från skjulet, grannen hade redan startat, men han vände tillbaka och återvände kort därpå med en bok under armen och sikte på den gamla korgstolen under träden. Så blev det.

 

Tid för en bok eller två.

 

 

Värmen pressar på denna dag, denna torsdag i veckan. Man söker sig in i skuggan och skattar sig lycklig över att vinden ligger på en aning och rör om i de varma luftmassorna.
En dag varm som denna, utan att ha närmare kontroll över kvicksilvret gissar jag på närmare 27-28 graders värme när solen sticker till, är väl inte det första man tänker på att plocka fram en bok och börja läsa. Kanske inte. Det känns, i mitt personliga tycke, lite för varmt nästan för allting. Bättre då med en dag för regnet.
Men det är ju under sommaren och de lediga veckorna man ska passa på att läsa böcker, så sägs det ju. Det är inte helt fel. Det är aldrig fel att läsa en bok oavsett vilken årstid det är. Kruxet är att tiden och orden inte alltid räcker till under större delen av året.

"En bok bör vara som en yxa för isen inom oss", har Franz Kafka, den Tjeckiske författaren, uttryckt sig om böcker.
Böcker är av betydelse. En bok är att resa, den är att möta andra människor, deras tankar och deras liv, deras världar. En bra bok öppnar vägar mot själslivet. Den undersöker och den analyserar.
Böcker är kunskap, de ger upplevelser och insikter om världen omkring oss och om oss själva. Kort sagt böcker och att läsa böcker berikar livet. Böcker ger livet djupare och bredare perspektiv. Detta är inget nytt, man möter slika påståenden lite varstans och de är bra. Jag tar mig friheten att påstå det.

Att läsa något oavsett vad det är, är bättre än att inte läsa alls, sägs också ofta. Jag vill hålla även det för att vara både vist och sant. Det finns inom vissa kultursfärer benägenheten att klanka ner och dela upp litteratur i bäst, i bra och i sämst eller liknande. Vad säger man om det? Att man inte ska ställa sig på allt för höga piedestaler, men att det trotsallt och samtidigt innehåller en del korn av sanning. Det finns förskräckligt dåliga böcker, men samtidigt får man kanske också fundera över; vad en riktigt uselt dålig bok är. Likaså att fundera över är; vad är då en mycket bra bok? Jag kan göra det enkelt för mig genom att säga; att troligen finns det lika många bra och dåliga böcker som det finns människor.

Som sagt. Att läsa är bättre än att inte läsa, oavsett vad sorts litterär genre man öppnar bokpärmarna till. Det är ju en smaksak likt mest annat.
Jag har läst en hel del böcker, hyllkilometrar kanske är lite väl mycket överdrivet, men en hel del. Det har varit och det är ett nöje och ett intresse, även att det sanning att säga har blivit lite mindre under senare år. Ungdomsåren var slukarårgångar inte tu tal om det.
Områdena har jag blandat, allt från det mest högtravande till det mesta för underhållningens skull, tidsfördrivet och verklighetsflykten. Jag misstänker att hade inte mitt liv berikats av detta, hade inte intresset för böcker blivit väckt en gång i tiden, hade livet mycket sannolikt varit betydligt torftigare. Det har varit och förblir en rikedom.

Nu stundar några veckors ledighet och som en tanke ligger några böcker i en trave och väntar. De väntar nästan otåligt på att bli avdammade och öppnade, bläddrade och lästa från pärm till pärm. Ett par av dem är historiska böcker med inriktning på den amerikanska urbefolkningens historia, jag hyser ett litet intresse där. Här en försvunnen värld som åter öppnas. Emellanåt blir det, om inte tiden rusar iväg som ett par vildhästar i vilt sken, ska jag fly verkligheten i någon fiktion. Det måste man kosta på sig. Det är inte alls något att skämmas för. Jag hoppas, soldyrkare får ursäkta, på några regniga dagar.

 

 


 

 

Anteckning, tisdag.

 

 

Vinden stannar av, ljuset bleknar och den småländska sommarnatten närmar sig. Duvorna väsnas där uppe vid skogskanten. Rådjurets sträckta hals skymtar ur gräset ute på ängen. Idylliskt. Fridfullt. Dagen svalnar.

Ibland blir man lite veckovill. Är det måndag eller redan onsdag? Fortfarande är det tisdag, påpekar någon. Så är det; tisdag ännu några timmar till. Tidens rörelse. Man lägger ifrån sig verktygen med vilka dagens timmar tillbringats, i vart fall till viss del. Lite renovering, lite fixande och donande under några dagar. Härav den villande känslan av att vara veckovill.
Man behöver se om sitt hus emellanåt; måla ett och annat fönster, byta en köksinredning, några bänkar ett par skåp som har fått se sina bästa dagar passera, kanske med viss råge.

Nu ska jag inte överdriva. Någon rejäl fixare med hammare och såg är jag inte. En pensel går an lite bättre, men tummen den beryktade, sitter aningen felplacerad till somligt förtret. Det måste jag nog erkänna, men visst hade vissa saker och ting varit betydligt enklare här i livet, kan man tycka, om just tummen haft en bättre placering än vad den nu har blivit tilldelad.


Nej, handlaget med snickerier är inte min bästa sida. Men man gör så gott man kan. Fungerar inte det får man försöka anlita dyrbar hjälp. Oftast blir det på det sättet när "snickarglädjen" sätts på eldprov. Så, och sanningen att säga, renoveringen har en gedigen hantverkare utfört, för egen del har jag stått till tjänst med fixandet och donandet under, som sagt, ett par nu gångna dagar. Resultatet har blivit över förväntan tillfredställande.

Nu är det i stort sett klart. Lättnaden infinner sig med belåtet leende. Rådjuret där ute på ängen rör sig lättsamt genom gräset. Kvällen lägrar sig.

                                                         Frid och fröjd.



 

Äntligen veckoslut...eller?

 

 

Äntligen helg, äntligen veckoslut, utropar sannolikt många. Värmen stiger, ljuset sticker till i ögonen med den där lediga glimten. Låt så vara. Det gör vi alla lite till mans, ropar till, andas ut om inte annat än inom oss själva. Drar in ny luft och sätter på kaffet. Alla är nu inte lika "lyckligt" lottade. Vissa företeelser och instanser måste hållas rullande oavsett vilken färg almanackans dagar bär, röd eller svart. Ett arbete, en verksamhet måste skötas och någon måste göra det.

Jag markerar "Lyckligt". Jag markerar ordet av den anledning att det finns ett alldeles för stort antal personer som inte kan känna sig lyckligt lottade över att få några dagars ledighet från arbetsplatsen, eller än mindre en välbehövlig semester. De har inget att bli lediga ifrån (eller att gå tillbaka till). Ordet lyckligt lottad klyver sig en aning och smakar aningen beskt i detta sammanhang.

Det har blivit alldeles för många utan arbete och satta i åtgärdsprogram, många gånger meningslösa sådana. Speciellt ungdomarna är illa utsatta, som det står i tidningarna. Vi äldre och som är lyckligt lottade att fortfarande ha en arbetsplats uppmanas arbeta längre. Inget fel i det om man så tycker, vill och framförallt kan; orkar. Det bör vara en fråga upp till var och en. Men alla orkar inte, förmår inte.

Jag vet ungdomar som aldrig har varit i närheten av en arbetsplats och de har försökt, hur mycket som helst. Men Nej. Deras största farhåga är att de kanske aldrig får något, att arbetslivet inte kommer att bereda dem någon plats. Jag känner äldre som redan vid femtio plus inte förmår arbeta längre. Kropparna är slut. De orkar inte, hur gärna de vill fortsätta inom sitt yrkesområde.
Det är sorgligt och det kräver kraftfulla politiska åtgärder för att råda bot på en inte fullt så bra utveckling.

En gång i tiden, när jag påbörjade min bana i arbetslivet var världen en annan. För att vara exakt är det fyrtiofyra år sedan. Vietnamkriget pågick. FNL-rörelsen skroderade. Sverige var i mångt och mycket ett välmående föregångsland ute i omvärlden. Man byggde konsumtionssamhället där ingen skulle behöva lida nöd.

Det var enkelt att ordna ett arbete på den tiden, eller kanske hade jag en stor portion tur i alla fall. Jag lyfte luren till ett litet snickeriföretag inte alldeles för långt bort från mitt hem. Jag presenterade mig och frågade om det möjligen fanns något arbete att få. Saken var klar efter bara några minuter. Nu var det mitt uppe i en lång varm sommar, en sommar där människans största steg åstundade, det första klivet ner på en annan planet; Apollo 11 skulle landa på månen denna sommar.
Semestern stod för dörren, men dagen efter de lediga veckorna började jag. Inte för att det var så mycket bättre förr, men kanske var det i vart fall och på sätt och vis enklare. Det fanns möjlighet att få ett arbete, det var bara att höra av sig; om inte i alla så i somliga fall. Kanske hade jag likväl tur, trots allt.

Processen att söka arbete är betydligt mer komplicerad i dag. Vi lever i en annan värld, med andra krav, andra förutsättningar och krav för en anställning. De ekonomiska strukturerna är andra. Världen har förändrats, så som det sig bör. Men man kunde önska att det fortfarande vore lika enkelt att söka och få ett arbete som det var då. Det vore bra för Sverige. Det är bra för individen. Med andra ord, är det bra för alla parter. När det sedan, äntligen blir helg, veckoslut eller semester kan man kasta unikaboxen på hyllan och utropa; Äntligen ledigt!

                                                        Fridens.

 

Hur en dag kan gå.

 

 

 

Jag vaknade i morse och visste inte om det fortfarande var i drömmen jag plötsligt uppfattade det avlägsna, erinrande ljudet av en skrällande signal, dendär välkända, men som i töcknet omkring inte till fullo kunde identifieras och den tycktes mycket avlägsen. Det skulle dröja ytterligare några sekunder, några bråkdelar, några andetag.

Hängande kvar mellan drömsömnen och dagsljuset, som nu silade fram genom mönsterlöst gardintyg, kändes pulsen slå genom kärlväggarna. Jag väntade. Bidade tiden. Bidade den tidiga morgontimman. Värken ilade från höften ner genom knäleden. Naturligtvis, det var som vanligt. Inget märkligt. Allt i sin ordning. Jag slog bryskt av signalen och brottades en stund med förtöjningarna. Nattsömnen gled ut från kajen för att upplösas i klart ljus. Seglen försvann i djupet.

Rådjuret med sina två kid i virvlande släptåg stod tillsynes obekymrade ute i trädgården.
Med morgontidningen följde, som brukligt olyckskorparna efter. Deras fotspår tecknade rubrikerna i trycksvärtan. Jag skummade bara kontexterna och lade ifrån mig alstren i den redan påsamlade traven med likalydande företeelser. Ibland står de vardagsvärldsliga händelserna, man med hängiven nyfikenhet och upptäckarglädje kastar sig över, en nästan upp i halsen. Övermättnad. Det storknar i halsen med ett annat uttryck.
Som sagt. jag vek samman tidningen och lade den åt sidan. Rådjuren hade redan gått sin väg.

Vissa dagar vill det sig väl. Vad än som företas rullar fram som på räls. Det klapprar mellan skenskarvarna. Lite vibrationer i vagnen, några ryck och knyck i kopplingarna. men det går som på de gamla ånglokens tid. Det ångar makligt fram.
Man hinner uppfatta växlingarna i naturen, färgernas nyanser och toner kontra mot varandra. En och annan pittoresk stuga skymtar förbi. Hastigheten är inte för hög. Inte för långsam. Väl nog hinner man lägga en och annan tanke på upptining.

Stundom på strövtåg inne bland andra dagar, andra förlustelser och våndor, går det helt i stå och i sin. Det rullande fram, det glidande, de smidigaste av arbetssätt går ur spår. Hammaren missar järnet på städet. Murbruket blir för löst och brinner inte som det ska. Någon går på grund. Andra simmar för livet mot land och avstånden gör sig svåra att mäta. Med andra ord: Det går åt skogen. In bland de värsta tistelsnåren.
Det mesta går problemfritt i dag, så vi kastar bort eländet. Vi gräver en grop stor nog för att misstagen och förargelserna ska få plats, varefter vi noga fyllerigen. Vi nämner inte mer om detta. Punkt slut på stycket.

Så färdas det vidare. Mera kol i pannan. Järnet glöder. Hammarslagen träffar rätt. smidet formas och med orden fabuleras.

En eftermiddag kan uppenbara en ny tanke. Ett utropstecken, åtföljt av parentes. Semesterfirare passerar trampande på cykel. Några äldre herrar sätter sig tillrätta på ljugarbänken. Sanningen här inom parentesen. Långt och länge efter dagens slutpunkt, ässjans avsvalnande och slutstationer för natten anlöpta, återvänder rådjuret med de två kidden men nu med skymningen i släptåg.

Fridens.

 

 

Denna värme.

 

 

 

Högsommarvärmen lägrar sig. Denna värme, aldrig måtta. Man arbetar i sitt anletes svett, som det står i skriften. Allt för brödet och taket över huvudet, i värme och kyla.
Jag hade en bekant en gång i tiden som hade en viss befriande syn på detta med arbete. Han hade tillförskaffat sig en liten benägenhet att stanna hemma från arbetet när solen lyste och kvicksilvret steg mot de modiga tjugofem till trettiograderna.

 Naturligtvis blev det med tiden föga populärt när hans arbetsinsats uteblev och stämplingskortet stod blankt i sitt fack, men han stod på sig, så att säga. Arbeta, brukade han säga, det kan man göra när det är dåligt väder. När solen skiner ska man vara ledig. Man ska ta tillvara på livet. Jag vet faktiskt inte riktigt vad han sysslade med de dagar solen och värmen höll honom borta från jobbet. Han brukade säga att han satt i skuggan med en kall öl. Kanske var det sant, till viss del. Jag misstänkte bara att han inte riktigt levde upp till devisen han försökte lära ut. Sannolikt stod han hemma i garaget och skruvade i någon gammal bil. Det var hans passion i tillvaron. Det var skruvandet i gamla motorer han eftertraktade, inte det enformiga fabriksjobbet vi hade på den tiden. Han tog tillvara på sitt liv. Naturligtvis lyste det illa i förmannens ögon.


Det är länge sedan nu. Men jag har tänkt  på det där till och från, när sommarhettan blivit alltför olidlig; man borde vara ledig, stanna hemma, i vart fall vara borta från arbetet och hålla sig till skuggan där det är som skönast dessa värmande dagar.
Nu förhåller det sig inte så att det tillåter sig göras. Det är att torka svetten ur pannan och ge sig hän det som göras ska. Inget annat. Det andra får vänta. "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden",som skriften förtäljer i första Mosebok.

Inte mer om det. Den rejäla sommarvärmen har kommit på besök. Så är det och som jag påpekat i ett tidigare inlägg närmar sig, för min del, semester. Nedräkning pågår som sagt. Men det närmar sig. Sakta, men med viss säkerhet i förloppet. Dag för dag. Grannen har redan packat resväskorna. Jag tänker inte packa några väskor alls. Istället tänker jag förbryta mig själv (jag är begåvad med viss morgontrötthet) genom att stiga upp tidigt dessa väntande lediga mornar och betrakta soluppgången, uppleva naturen, skiftningen från natt till dag. Stillheten och känslan av att inte behöva tänka på tiden, klockans utmätta timmar och minuter. Solen ska få ha sin gång över himlavalvet från öster till väster på ett befriande sätt. Klockan ska kastas bort, precis som Peter Fonda och Dennis Hopper gjorde i den där gamla tonårsfilmen "Easy Rider"  från slutet av sextiotalet. Blir det alldeles på tok för varmt och det finns vissa sysslor, likväl att utföra, tänker jag göra som min forne arbetskamrat, på sätt och vis. Jag tänker låta dem bero kanske till nästa dag. Så får det bli. Fenja och Menja i Grottes kvarn får dra kvarnstenarna på egen hand en tid.

Fridens

 

Äldre inlägg