Visar inlägg från juni 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Skogsskrift

 

 

 

Skogsskrift.

Skogen. Vi går in i skogen. Skogen sluter sig omkring oss, skogen vill stänga alla vägar tillbaka.
Tystnaden sänker draperierna runt oss. Vi är inne i skogen.
Vi är inne i oss själva. Ett lås klickar när det öppnas.
En stenmur passeras.

Det porlar under mossor, kring rötter, runt gamla halvt murkna stubbar. Det strömmar kring stenar med hättor av urgammal lav. Vattenflöden, ådror, hjärtslag. Vår egen andning.
Tidsflöden.

Här har vi varit tidigare. Alarna och Hasselsnåren.
De återlämnade tegarna. De sönderfallande höladorna.
Stigar som uppslukas i gläntorna.
Granarnas dova viskning minns. 
Skuggorna i den lövtäckta marken döljer erinringar.
Visst har vi varit här. Djupt bland rötterna vilar alla erinringar.

På avstånd ritar fordon revor i väven av hågkomster.
Dagar och nätter vilar i markens döda löv, gräset viskar kring varje fotsteg.
De bleka förnimmelserna av att här inne i skogen är vi i ådrorna, blodkropparna och hjärtslagen av allt vi har varit.

 

Här inne i skogen och i skogen inom oss själva,
bara ett hjärtslag, några djupa andetag in, faller tystnaden
på plats och vi talar till varandra utan tungomål.
Kroppen utsträckt mellan polerna av ljus och mörker.
Poesin avskalad som barken från trädens stammar, utströdd
inne i dunklet, bland stigar och blodådror.
Svävande här inne i ljuspartiklarnas centrum, känns allt så nära hjärtats innersta kammare.

 

Här inne i skogen, här inne i hjärtats innersta och dunklast belägna kammare,
faller kroppen tyngdlöst in i orden.
In i poesin, kanske just där, talas det mest sanna språket.
Det innersta klarlagt, framburet på glasbrickor, tecknat för hand, ur den hand som känner, trevar, söker och som finner dolda verkligheter under mossan och stenarna och i det glimmande långt där nere i det djupaste av vårt innersta kosmos, den kosmiska tjärnen, våra tankars hemvist.

 

 

Och hålorna i skogen.

En håla, en öppning en ingång till
det underjordiska, mitt bland stenkumlet där vi ofta lekte
klättrande med fingertoppar och tåspetsar inkilade i små
sprickor, små utfällningar i graniten, en djup grop,
ett svalg, ett öppet schakt rakt ner in under det vi i lekarna
kallade berg, skogens berg.

Där något, vad somhelst, sten, träbit, uppletade grenar, en gammal fällkniv som offrades sänktes ner, lades till stillhet
och till väntan långt bortom vår egen tid, våra unga år Nu. 

Inväntande en tid fortfarande långt kvar att leva fram till
med annat språk och nya ögon, för att efter lång glömska hämtas tillbaka, detta offer, men då vid återtagandet och vid stenhålan är inte längre djupet lika djupt skrämmande längre och kniven bär inte heller någon betydelse, inget annat än ett återfunnet föremål, denna nu sönderfallna fällkniv.

Inget annat återstår, inget annat än en kort reflektion,
spänd som en tunn tråd mellan de försvunna dagarna, bleka, genomskinliga och färglösa som de blivit, och bara ett föremål, den gamla fällkniven, återhämtad ur den underjordiska tidlösheten, rostangripen och förfulad, oanvändbar.

Oanvändbar som minnen och plötsliga hågkomster ofta kan
vara, frambragda i ett annat ljus.
De underjordiska hålorna betyder inget längre, inte annat
än att vi en gång var barn och uppfattade förekomster i tiden
med andra ingivelser vi försökte lämna efter oss,
med en insikt om att vi kanske kunde hitta tillbaka till något
vi varit.
 



 

 

 

 

 

Den gamla höladan.

 

 

 

    

På strövtåg genom skogar och marker blir det alltmer sällsynt att man träffar på dessa gamla hölador, dessa reliker och kvarlevor från
en svunnen tid. En tid då hässjorna stod i långa rader ute på åkrarna och höskrindorna drogs av kraftfulla Ardennerhästar.
De har blivit försvinnande få, rivna, sjunkna i vegationen.
De har återtagits av naturen. Någon enstaka finns kvar, som denna med sviktande tak, vacklande under årens tyngd. Som ett gammalt förlist skeppsvrak i tiden ligger den gamla ladan bara några meter från vägen och bidar den återstående tiden.

År efter år påtalar den sitt förfall, glömskan och övergivenheten den utsätts för. Vi går förbi. Vi passerar med en knappt märkbar notering över det vi redan vet, det att sönderfall är det enda som återstår. Skogen kryper närmare. Det är som att den gamla ladan fortfarande försöker göra motstånd, värja sig mot det oundvikliga, i sin övergivenhet. Men slaget är redan förlorat.

 

Regnet det regnar idag.

 

 

 

"Regnet det regnar var eviga dag", diktade Shakespears på sin tid. Gunnar Björnstrand sjöng visan i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander".  "Narrens Visa" ur Trettondagsafton. Visan finns i flera inspelade version, men av de version jag hört är denna den jag tagit till mig mest. Det är något i Gunnar Björnstrands framträdande där han utklädd till narr och med en ljusstump på huvudet, framför visan med ett betagande vemod. Texten tillskrivs Shakespear, men jag  har sett information som motsäger detta, att sången snarare tillskrivs författaren som okänd. Jag låter detta vara osagt.

Regnet det regnar. Det regnar över stora delar av sydöstra Sverige idag denna morgon och förmiddag. Behöver det sägas mer, om regnet? Knappast. Det porlar, det skvalar ur stuprännor, rinner i små strömmar längs grusgångar och rännstenar, det droppar från tak, skvätter, slår mot fönsterglaset. Väder och vind. Regn där ute, regn där inne i kroppens känsligaste sinnen (kan det även vara).

I morse hällde vätan ner. Katten vände vid dörren. En skata borta vid vedboden klamrade sig fast på ett gångjärn under takfoten, krampaktigt och tillslut uppgivet. Lövträden gav om inte ett torrare skydd, så en bättre plats att sitta på.
Som människa önskar man många gånger att man fick och hade möjligheten, att som katten vända vid dörren, stanna hemma för att läsa en bok eller lägga en vinylplatta på skivtallriken. Gärna någon stillsam ballad sprungen ur  John Coltranes saxofon, det skulle passa en regnig dag som denna, lite stillsam melodisk jazz i takt och ton med regnet. Men det låter sig inte göras, inte alla dagar. Idag är en sådan dag. Det tillåter sig inte. Vardagen väntar. En regnig sådan.

Plötsligt dyker ett ungdomsminne upp. Ett regnigt sådant,  naturligtvis. Märkligt vad skeden och händelser plötsligt börjar associera till minnesbilder man bär inom sig, liggande långt ner och väl förborgade i de djupaste av skrymslen, aldrig vidrörda under åratal, eller decennier. Men minnena finns där, lagrade som på en hårddisk. Ibland dyker de oförhappandes upp, ger sig tillkänna och står framträdande med en disig aura omkring sig, just precis sådär som när man betraktar mycket gamla fotografier. Det centrala är skarpt och tydligt, men periferin svävar i oklarhet.


Uppväxtårens sommarregn, åskskurarna när de drog fram. Tidigt sextiotal och sommarlovsdagar. Vi småpojkar på den tiden kunde få för oss att dra på badbyxorna, tvåla in oss ordentligt och medan regnet regnade som mest och åskan mullrade mellan blixtarna, sprang vi runt huset varv efter varv till allt tvållödder regnat bort. Det kallades att duscha på den tiden. Som landsortspojkar var vi föga bortskämda med riktig dusch eller varmvatten i kranen över huvud. Men ett kraftigt sommarregn kunde råda bot på den bristen. Så var det. Idag hukar man sig snarare, drar upp kragen, fäller ut paraplyet eller trycker ner hatten ordentligt. Men helst, vill man som katten bara vända i dörren.

Fridens.

 

H2O - Vattenflöden. (foton)

 

 

        VATTENFLÖDEN

Skriver inga ord. Vattnet, flödena får tala
för sig själva.

 

 

 

 

 

 

 

Sedan,när det varit midsommarafton.

 

 

Så har det varit midsommar. Det går fort. Den längsta dagen och den kortaste natten. Några millimetrar regn kom och åska låg och mullrade i sydost en stund, men gjorde inte mycket mer väsen av sig för vår del. Vädret och vinden är alltid viktiga, humöret därtill inte att förglömma.  Ett ruggigt väder kan, tro det eller ej, vara bättre att bemöta än ett uselt humör. Inte mer om det. Regntungt var det, mulet till mestadels, men sedan uppehåll allt efter vad dagen led. Inget att klaga på. Solen behagade sticka till några stunder till alla soldyrkares förtjusning. Sedan lite mygg möjligtvis fram mot aftonen, de gör sig ju alltid till ett gissel dessa de små inande insekterna. Även i korsorden "hör" man dem ina.

Jag känner mig kanske inte speciellt driven att berätta om midsommarfirandet, privat eller i allmänhet. Den saken klarar sannolikt många andra av att göra och kanske på ett betydligt bättre tillvägagångssätt. Men, låt gå i allafall. Man kan alltid försöka och mest för att ytterligare fylla på blogginläggen.

Nåväl och som sagt. Det har varit midsommar. Vad gjordes då? Inget märkvärdigt. Midsommarförmiddagen började som ovan berättats med regn. Den gångna veckan har varit lite slitsam, kanske aningen överdrivet, men låt säga att jag inte hunnit med vissa saker på hemmaplanen. Gräsklippning! Till midsommar klipper alla gräset prydligt och fint, i vart fall de flesta. Jag tyckte väl att inte ska jag vara sämre med det. Sagt och gjort startade jag klipparen och utförde mitt arbete till sista grässtrået. Det var i, som man säger, Grevens tid. Precis när motorn stannat  damp de första tunga regnstänken ner. Sedan dröjde det inte länge, bara några minuter så regnade det rejält och åskan bullrade på över skogen. Naturligtvis hade det legat i luften hela tiden, legat där och samlat upp sig för att slutligen öppna kranarna. Hur eller hur, en vinstlott var dragen när jag kunde ställa in klipparen och gräsmattan doftade nyslaget precis när regnet tog fart.

Allt om det. Inget mer.
Midsommar är lite speciellt. Det är då året och ljuset når sin kulmen. Sakta, till en början omärkligt vänder mörket tillbaka. De långa ljusa nätterna förlorar fästet. Naturligtvis vill man ta det i beaktan. Fira, festa till det lite extra. Alkoholens högtid, skulle jag vilja tillägga lite krast. Tyvärr förhåller det sig nog så i mångt och mycket i vår nord, i vår kalla, karga nord där ljuset alltid varit så eftertraktat för sina innevånare. Soldyrkare har vi varit sedan långt svunnen forntid, om än att den soldyrkan som idag bedrivs skiljer sig, låt oss säga, himlaskriande i avsikt. 
Ett par glas till sillen och potatisen, ett par öl, men det behöver inte gå över styr, det där med spriten. Man behöver inte supa bort skallen bara för en midsommarnatts skull. Kalla det onödigt.

När barnen var små, var det midsommarstång och lek som stod högst på dagordningen. Den tiden är sedan länge förbi. Jag vill väl påpeka att undertecknad föga gjorde sig foglig till något slikt som små grodor eller andra påfund. Snarare har jag varit en god åskådare vid de tillfällena. Nu för tiden är denna sommarhelg mest fridfull. Några vänner kommer på besök eller vice versa. I år var vi vice versa, så att säga. Sill och potatis.  Naturligtvis. Olof Petter med efternamnet Andersson fanns med på ett hörn. Ja, vi var några tappra stycken. O.P blev snart lite tillbakadragen och vi lät honom förbli ostörd. Så fick det bli.

Vi tog en liten promenad. Några måsar skränade under molnen. De försvann bort mot en sjö. Skulle det bli regn? vi tog med paraplyn, utifall. Vi strosade genom bygatorna, förbi midsommarstilla hus. Man kan undra, var finns alla människor? Något blygsamt sorl från en och annan trädgård, någon berså. Inte mycket mer.
Nu var det så, att vår värd införskaffat ett stycke tomt. På tomten, där gräset växte knähögt, stod en sliten byggnad bakom några högvuxna granar. Entusiastiskt förklarade vår ciceron att här ska det bli ett nytt "badhus". Huset ska renoveras. Jag tänkte: det kommer ta tid. Nog hade den åldersstigna byggnaden sett sina bästa dagar. Men säg det som inte kan återupplivas med rätt glöd. Vi inspekterade golven, rören, ledningarna. En väggpanel måste bytas. nya golvplankor. Taket behövde inte många anmärkningar. Det kunde klara sig, men mycket arbete väntar för övrigt. Nåväl, detta med "badhus" är kanske inte så allvarligt. Men, vem vet?

Så var det. Jag märker nu att inlägget håller på att växa sig tröttsamt långt. Kanske bästa att hastigt avrunda. Mycket mer finns kanske inte heller att tillägga. Det var midsommarafton. Den led mot sin ljusa natt och så får det bli.


                                                                 Fridens.

 

 

 

 

I anteckningsboken.

 

 

 

I anteckningsboken,
den där gamla väl nötta med tummade sidor.
Solkiga avtryck. Bläcket bleknat.
Det luktar ålder och glömska.
Sönderfallande pappersmassa.
Det doftar en annan människas närvaro.
Det anas kosmologi.
Läran om kosmos, universum, rymden av
tillblivelser.
En annan existens.

I det innersta, expansion av världsaltet.
Kärnan mellan raderna i de lästa kontexterna,
de betraktade fenomenen i dagligt sammanhang
och nattliga samtal.

När jag skriver från VERSAL till gemen, vidrörs
den kosmologiska nerven.
Utandning med accelererande galaxer.
Jag vet inte var gränsen går.
Om den finns?
Än mindre vad som kan ske när lungorna
suger in ny luft.

Just nu utvidgas tomheten.
Stjärnhoparna, ordöarna glider längre och längre
bort från varandra.
Är detta en verklighet eller enbart hypotes.
Ett drömscenario så starkt att kroppen ryser,
som av kyla.

Vid detta tillstånd, där tomheten utvidgas
kan det vara ett andrum att göra stopp vid,
vid något kommatecken,
gärna stanna en längre tid vid punkt och
undvika klamra sig fast vid utrops- och frågetecken.

Det saknas sidor, på samma sätt som det saknas
fullständig kunskap om kosmos.

Om inget särskilt, medan det blir midsommar.

 

 

 

Ett tomt blad. Ingenting mer. En tanke som svävar efter fäste, en punkt. En kontext. Ett ord på tungan, men inte längre än så. Ordet glider tillbaka, försvinner och låter sig inte återhämtas. Flyr.
Jag gör en ansats att lägga ifrån mig pennan, men ångrar mig, håller kvar den. Tabula Rasa. En tom tavla. John Locke. Ett oskrivet blad, just här detta tomma blad. Ute regnar det. Luften känns åsktung. Jag skriver detta  några dagar före årets kommande midsommarafton, detta nådens år(som man säger).

Det var en tanke, en känsla och en ton. En rytm. Som ett musikstycke. Några ord, en mening. Svävande. Hela dagen har orden skvalpat vid strandlinjen. Glidit fram, glidit tillbaka. Orden och tankarna har flutit omkring som på vågtopparna av en tidvattenvåg. Kanske lät jag dem ligga där för länge, lät dem bero falskt förvissad om att de närhelst tillfälle ges går de att plocka upp. Så blev det inte denna snart sena junikväll när årets mörker strax når sin kortaste fas. Glömskans tidvattenvåg förde ut dem till havs igen.

Låt oss säga så här. Det var enkelt. Vi hade förskaffat en eka. En gammal väl sjöbefaren sådan vi brukade låna av en granne, med slitna årtullar och rötbitna årblad. Det var också midsommarafton, en stilla ljummen sommarkväll ett år i tiden. Ute på sjön, invid åmynningen, sökte vi upp vårt fiskeläge. Stadsbon satt vid årorna, (jag låter honom kallas så) jag försökte få ordning på linan och bytte ett drag. Några fiskmåsar svävade förväntansfullt över oss.

Väl framme vid målet lät stadsbon årorna vila. Vattnet droppade från årbladen och spred ringar över den stilla vattenytan. Långt upp från land hördes svagt genom kvällningen avlägsen dragspelsmusik. Midsommarfest. Öl och svensk Vodka. Snart en mängd tömda burkar och svepta glas. Det är väl i stort vad vi betraktar som nordisk midsommar och när den inte regnar bort.


Jag svepte spöet över relingen, kastade ut. Roddaren förberedde en likaledes övning. Draget nådde vattenytan med ett litet dovt plask. Jag vevade in och drog upp en gädda på nära ett kilo. Den största, sprattlande fångst jag hovat in i mitt sporadiska och ytterst sällan turliga fiskeliv. Nej, någon storfiskare är jag inte och jag tar inte till någon storfiskares överdrifter i klass med Tore Skogmans gamla Storfiskarvals, så att armarna inte räcker till. Det märkliga var att gäddan högg vid första försöket. Varken förr eller senare har något slikt inträffat, om det så varit midsommar eller inte. På sin höjd har det blivit några abborrar till kattens glädje. Kan vara gott nog.

Nåväl. Ett oskrivet blad. En tanke, några ord som sprang och gömde sig. Likväl en fångst och en kort fiskehistoria, men det var något annat jag hade på tungan. Jag jagar dem inte längre, de där orden, lägger inte ut några nät i hopp om att de ska återvända och fastna i fällan. När man minst anar är de likväl tillbaka. Men det får bli en annan gång.
Nu blir det i vart fall punkt och slut. Sanningen att säga, har det här nere vid styckets slutände blivit midsommarafton. Jag säger Glad Midsommar till alla som härdat ut genom texten (även att den inte handlar om något speciellt) och kommit såhär långt. Ser ni? där är den. Sista punkten denna gång.

 

                                                                                        Fridens. 

 

 

Äldre inlägg