Visar inlägg från maj 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Ett andrum att uppsöka.

 

Tre måsar passerar över hustaken. Klar himmel. Månaden maj håller på att lämna över för juni. Gräset växer. Grönskan skimrar. Maskrosorna lyser klart och skarpt. Violerna breder vilt ut sig. Dagar kommer och dagar går. Väder och vind.
Jag kan känna maskrosdoften som ett stråk ledande långt ner i barndomens somrar. En förbindelse, en röd tråd. Violerna min mor plockade och varsamt satte i vas på köksbordet, ligger där också i den röda tråden, förbindelser genom tid och rum.
 Natt och Dag. Det ljusa mot det mörka som att motsatserna speglades ur henne. Konstnärsskapet som levde inom henne. Vardagslivet som kanske motverkade det. Landskapen hon skapade, trädgårdarna hon bar inom sig själv. Odlingar ansade med varlig hand och de där områdena, hörnen i henes trädgård där det oansade fick gro. Hon ville ha även en sådan plats där det orörda fick råda sig av egen hand.

Upplevelsen av naturen har alltid varit mig nära, skogarna, sjöarna, det vilda djurlivet. Naturens egen trädgård. Det har varit och är, som att söka sig tillbaka till ett förlorat ursprung, besöka det, men också en värld fortfarande levande inom oss och som vi behöver för vårt välbefinnande.
Vardagarna ställer många krav, de behöver inte nämnas. Vi vet. Stundom måste man bryta upp från detta och ägna sig åt andra sysselsättningar, dra på stövlarna och lägga metspöet över axeln, bära med sig en kikare eller kamera ut och fånga ögonblicken. Kanske bara gå rakt ut i något helt annat än det strängt vardagliga, en plats vid havet eller lufsa i skogen utan något annat än sina egna tankar som sällskap. Man skapar sig egna meditiva platser. Andrum. Jag tror vi saknar alldeles för få sådana.

Jag brukar söka mig ut till kusten, till vågbruset, skvalpet mot stränder och stenhällar. Doften av tång. Måsar svävande högt där upp på luftströmmarna, änder inne i vikarna. Holmar och småöar letar sig ut och bort mot synranden där hav möter rymd. Det ger en mäktig känsla. Öppna vidder. Kosmos.En inre frid söker sig på.
Inne i skogarna väntar andra rum, likväl rum att andas och stanna upp i. Stigar ringlar genom skogslandskapets kuperade terräng, åsar och sänkor, gläntor, sankmarker, förhöjningar och förkastningar. Alla dessa spår av jordens rörelse, den långsamma förändringen ständigt i pågående.

Det finns en horst, en förkastning några kilometer bort. Tjurberget kallas den. Jag vet inte hur namnet tillkommit. En god vän berättade för många år sedan att det talats om en tjur som kommit ut i skogen och gått över branten, därefter namnet. Men jag vet inte.
Branten har varit omgiven av tät granskog, så är det inte längre. För några år sedan har skogsavverkning skett. Stormen Gudrun gjorde sitt till att lägga fur och gran i bråtar både här och var. Tjurberget har blivit en mer eller mindre utpost över intilliggande åsar, kalhyggen. Här kan man låta ögat glida iväg och här kan man, om man vill, sätta sig till ro och sjunka in i sig själv och skapa ett symbios med sin eget inre landskap och skapa kontakt med livets röda trådar.

Nödvändigheten med en avskild plats är viktigt. Alla behöver vi vara för oss själva, sitta stilla och tänka efter. Betrakta livet lite ur ett utanförperspektiv. Följa livets skeden från ett då, till ett nu och ett möjligt kommande.
Man kan söka sig till hav eller skog, man kan odla sin trädgård, allt där man finner ro och som ger utrymme för inre tankar, introspektion. Min mor, på sin tid, påtade i trädgården. Det var hennes samtal med sitt eget inre. Men hon lämnade, som sagt, en liten bit, en vrå där naturen fick sköta sig själv utan hennes händers inverkan. Kanske fick den biten symbolisera den plats inom henne dit hon kunde söka sig för att bara vara med sig själv och upprätta förbindelse med sin röda tråd genom livet.
Jag söker mig också till detta inre orörda område, en vildnatur där bara jag själv känner stigarna. Det är en nödvändighet i vardagen. Ett litet knep att stabilisera livets sjögång.






 





 

 

 

 

Carpe Diem



Nu något helt annat och mycket oväsentligt.
Det är tidigt på morgonen, man är lite ruggig till mods. Tidigt är jag uppe, men morgonmänniska har jag likväl aldrig varit. Fåglarna däremot har varit uppe sedan det första ljuset återvände som ett litet nålstick vid horisonten. I ökande takt med ljuset, stiger deras myllrande körsång. Jag önskar mornar kunde vara lika finstämda till humör för min egen del. Nej, jag är inte sur, inte vrång. Det känns bara lite motigt såhär på morgonkulan. Det går över med en kopp rykande hett kaffe, precis som när man ruskar liv i nattens förstelnade leder. En stund tar det, några vändor än hit, än dit genom huset, hela tiden med kaffebryggaren i sikte. Sedan går det som smort. Till viss del i vart fall.

Förhållandet mellan kropp och själ kan bli aningen speciellt när man kommit fram och klivit över sextioårsstrecket. Små konflikter kan börja uppstå, små revolter utmynnande i mer eller mindre förhastade svordomar. Kroppen vill inte längre alltid gå med på det själen vill. Det knotar och knakar när leder och muskler försöker utföra den evigt unga själens gymnastiska viljerörelser. Lite trög i starten, men sedan går det bra. Så är det.

Tiden rinner iväg. Morgonminuterna försvinner. Kaffet är klart, tidningarna hämtade. En ny dag väntar. Strax ska jag ge mig iväg, ut i vardagen. Nu har jag svamlat lite, fått i gång fingerfärdigheten. Kroppen har vaknat till liv och rör sig smidigt.
För att tillsist gå från oväsentligheter till något mycket väsentligt här i livet: Carpe Diem. Gör det.

 

 

En tanke gled förbi.

 

 

Fattigdomen breder ut sig i de europeiska krisländerna. Det har stått att läsa om i medierna. Det är en tråkig och oroande utveckling.

 

Vi har blivit några generationer som vuxit upp i ett land där den värsta fattigdomen och nöden inte berört de flesta av oss i nämnvärd utsträckning. Arbete, växande välstånd och politisk stabilitet har präglat vår tid och nog har vi tagit det aningen för givet, sett vårt liv, vårt välstånd som en självklarhet - många av oss. Fattigdom, svält, krig och allsköns nöd och elände har funnits på andra kontinenter, långt bortom vår egen påtagliga synrand. Det vi har sett och ser, kommer till oss via våra allt mer avancerade medier på ett inkrypande sätt, det kan nästan nå oss in under huden. Uppror och konflikter väller ut i vardagsrummen, svämmar över våra köksbord. Världen är nära. Vi kan ta del av händelser på andra sidan jordklotet var vi än befinner oss, om så även sittandes på en stubbe ute i skogen om vi så vill. Syrienkrisen är ett par enkla knapptryck bort, likväl så långt borta. Ävenså nyfattigdomen nere i sydeuropa. Så långt borta. Men just den kan vi förnimma en kall fläkt av. Det finns nyfattigdom även här.

Men att se och att betrakta på avstånd är en sak. Att befinna sig mitt uppe i en landsomfattande kris, ett krigstillstånd är något helt annat. Att leva sitt vardagliga liv under till exempel en pågående revolt med alla grundläggande politiska och sociala bakomliggande ingredienser, ställer tingens skeden i ett annat perspektiv. Där kammar vi noll, lyckligt lottade som vi varit och är här i vår del av världen. Eftersom vi bara är betraktare via medier, är det svårt att hitta både empati och riktig förståelse. Lättare då att avskärma sig. Det är ju så långt borta. För gemene man är det heller inte enkelt att höja rösten i försök att påverka. Vi kan väcka debatt, peka på problemet och hoppas på en fjärilseffekt.

Min generation har haft det bra. Alla vi de tidiga efterkrigsgenerationerna, de efter oss följande. Våra barn har det bra. Vi vill att de ska få fortsätta ha det bra.
Vi har fått växa upp i Per Albin Hanssons vision om folkhemmet, välfärdslandet med sjukvård, utbildning, semester, pension och solidaritetstankar. Det har varit en lång politisk och socialprcess. Att stå utanför kriget gav oss nog en del fördelar. Sverige blev i många av världens ögon ett föregångsland, de där åren under sextio- och sjuttiotalet.

Blickar man ut över landet och den omgivande världen idag, tycks rekordåren blott som en förgången parentes i svensk historia. Kanske är jag svartsynt om jag säger att jag tycker det knakar i fogarna. Vart går utvecklingen? Å den andra sidan blir inget bra av att inte utvecklas. Utveckling är A och O. Jag är inte ute efter att vrida klockan tillbaka, även att det är lätt i backspegeln att välja ut det goda som var. Allt var likväl inte bättre förr. Farhågor och missnöje frodades lika mycket då som det gör idag. Var tid, var tidsålder bär sina bekymmer.

När jag antyder på min svartsyn, grundar jag denna på en farhåga jag tycker mig uppleva i denna vår tid. Är det inte något som håller på att gå förlorat, glömmas i det nya sverige som växer fram? Det är lätt att glömma och som sagt, det är mycket lätt att ta saker för givna när de varat en tid.

Låt oss bara kort nudda vid Ludvig Nordström "Lubbe" kallad (1882 -1942) Förf. debattör och reporter. 1938 sändes i Svensk radio en programserie, denna serie blev senare bok. "Lort-Sverige". Lort-Sverie var ett reportage om fattigdomen, bostadmissären och smutsen. Lubbe var kanske ingen Ivar Lo Johansson, men han pekade på de sociala problemen i landet. Fattigdomen, den materiella som den andliga.

Fram till andra världskriget var Sverige ett fattigt land, präglat av sociala orättvisor. Folkhemmet hade fläckar. Det var efter världskrigets slut de sociala reformerna började ta form. Det tog sin tid, men landet gick från fattigdom till socialvälfärd, arbete, sjukvård, bättre bostäder. Villa, bil och sommarstuga. Alla våra idag självklara saker, åtminstonde ännu för de flesta av oss.

Ja, det har blivit enkelt att glömma vilka sociala grundläggande behov som funnits och att mycket möda och arbete, samt goda omständigheter givit det resultat våra generationer fått uppleva. Kanske är det historielöshet vi drabbats av?

Världen förändras. Sverige förändras. Så är det. Men jag kan inte undfly de onda aningar som stundom kryper över mig, att vi blivit så hemmablinda i vårt välmående att vi inte längre kan föreställa oss hur farfar och mormor kanske hade det. Att mat för dagen kunde vara en kamp, att ett varmt ombonat sovrum inte alltid tillhörde självklarheterna. Till och med min generations föräldrar under femtiotalet kunde ha det knapert. Men de fick det i vart fall bättre med åren.

Ett välmående samhälle med omsorg om sina medborgare måste ständigt försvaras, värnas. Vill vi ha ett samhälle där så många som möjligt lever tryggt under goda förutsättningar måste alla hjälpas åt att vidhålla dessa mål.
Nej, jag kan stundom inte undgå känna oro inför ett samhälle där armbågsvass individualism utvecklas. Vi får aldrig glömma omsorgen om varandra i samhället och för att gå framåt måste vi se bakåt för att inte glömma.

 

 

 

 

Svampars uppgång och förfall (foton)

 

 

 Svampars uppgång och förfall i kort revy. så och som vi själva.
Här bläcksvampen.
(foto 2012)

 

       

 

      

 

      

 

 

Här bakom fabrikens väggar ruvar en annan tid.

 

 

Här vilar ett arbetsliv. Här ruvar en annan tid, en förgången epok.
Den hesa signalen pockade på uppmärksamhet var morgon.
Var kväll gav den förlösning.
Det fanns en av väder och vind grånad planka, (nedanför bildens underkant) där ventilerades tidens händelser och helgernas skeenden, fotbollsmatchens resultat i vinst eller förlust eller ibland även en och annan bravad, strax före att minuterna övergick i arbetstimmar.


Maskinerna startades upp. Spånrören brusade och rasslade.
I pannrummet fylldes spånlagren. Lagerutrymmen fylldes och tömdes. Produktion. Försäljning. Stämpeluren tickade.
Ett världskrig drog förbi. Ungernkrisen brann och slocknade. Sputnik och Lajka glimmade under passagen över himlafästet. Berlinmuren byggdes. Chrustjov slog skon i  FN-bordet. Kubakrisen seglade förbi. Pragvårens hårdföra intermezzo. Armstrong tog det stora klivet, det första steget på månen. Sverige var ett folkhem.  Konsum, teveapparater, Hyland, Bonanza och Helgonet.

Nytt virke drogs in till maskinerna. Till kantsåg, kapar, planhyvlar. Tappmaskiner. Fönsterbågar och trösklar staplades. Virkestabb drogs till torkarna. Dagar och år passerade förbi.  Erlander lämnade plats för Palme. Rekordår och färgteve. En smygande förändring, aningen om en kulmen. En vändpunkt.

Herr G byggde ett garage åt sin Wolksvagen utanför lungchrummets fönster. Nog drogs en spader under matrasterna.
K var redan pensionär, men lämnade inte in sin kap. Sågklingan tjöt genom hörselgångarna. Samtal kring en volvo, var det enda som kunde få honom att prata bort en kvart. Slitstarke H med tumme och pekfinger avklippta drog åt muttrarna kring nyslipade klingor. De hade varit med gubbarna, i årtionden.

Den sensommar året då Armstrong och Aldrin vandrat omkring på månens yta och världshistoria skrivits en julinatt, stod jag som nyanställd vid hans maskin som hjälpreda, sexton år och full av misstänksamhet mot hans tillsynes nonchalanta hantering av skruvar och muttrar. Skulle en klinga komma svävande genom luften? Och jag tänkte: aldrig blir jag gammal här. Men det blev några år.

Var fjortonde dag hämtades lönen ut. Smala, bruna kuvert där alltid några lösmynt skramlade i botten. Julhelgerna firades in med ett överdåd av tårta, kaffe och rökverk. Ekonomiska kalkyler blandades med lättsamt prat. Vi träffas igen efter annandagen, i det tidiga decembermörkret, under det korta dagsljuset. Sågklingor, hyvelmaskiner. Kantsåg och limhjul där dörrtrösklar fogades samman.

Sågverket användes en sista sommar, en sista gång när virke skulle barkas och snön yrde under brädgårdslamporna. Kylan bet. Tiden löpte sin väg. Förändring i folkhemmet, den där smygande omvandlingen in mot åttiotalet.

Jag arbetade min sista sommar med de gamla gubbarna. Vi pausade vid skorstensfoten, namn, år och datum inskrivna på tegelstenen. Initialer, minnesanteckningar. Folkhemmet var på väg över en annan tröskel. Det låg i luften, det kändes i märgen, det skrevs aldrig in. Det var mitten av sjuttiotalet. En ny tid närmade sig med produktionsnedläggning och försäljning. Maskinerna tystnade abrupt. Allt var förbi och en annan historia tog vid.

Tall, gran och björk kryper sakta inpå fabrikens väggar. Ännu speglas kvällens ljus i fönsterglaset, en tid till. Det är allt en förgången epok lämnat efter sig. Kvällsljusets spegling från en ny annorlunda tid.

 

 


 

Ensamma faderlösa småpojkar 2.

 

I brist på annat, följer här fortsättningen på Ensamma små faderlösa pojkar.

Ensamma faderlösa småpojkar 2.

 

Faderlösa pojkar, bara barn när de letar sig ut i skogarna och söker sig fram mellan gran och fur.
Invid förkastningar som ger dem svindlande känslor, sänkor och kärr ropar ut omvägar, i gamla övergivna hölador tiger tiden still och bland stenrösen med svarta hålor sticker de ner sina trevande käppar för att loda djupet.
De bygger sporadiska fördämningar i vårflöden, sankmarkerna suger kring skosulorna och de flyr. Skogsdungar gömmer gamla bilvrak åt glömskan de noga undersöker.
Dessa pojkar går lätt vilse i sökandet, i trevandet bland ormbunkarnas täta bestånd.
De irrar ensamma som de är omkring utan medvetande om att hela livet är att aldrig tappa orienteringen, utan att ständigt veta i vilket läge solen står, vilken riktning som är öster och väster.

Faderlösa pojkar, när de inte befinner sig ute i markerna, bygger flygplansmodeller i pojkrummen. På hyllorna samsas Spitfire och Fokkewolf med Hjortfots vildmarksäventyr och resor till månen. Drivor av serietidningar ligger under sängarna. Nu och där i rummen är den inre konversationen endast en knapphändig och knastrig linje.
Språket ligger som ett embryo i väntan på tillväxt. Men i villande skog, där småpojkar ofta strövar omkring, tror de i sin naiva perception att livet är långt, att tiden går i sakta mak och även att de har förlorat sina fäder, lever de själva länge i tron att döden inte råder över dem.
Men stormiga dagar går dessa småpojkar till sjöarnas stränder för att se ekornas dueller med vågorna.

Ensamma faderlösa pojkar samlar på minnen.
De fyller de öppna luckorna, lägger hågkomster som sorterad barlast, korrigerar stabiliteten. Ännu minns de sina fäder i klara färger.De erinrar sig levande dofter av motoroljor i garagen, förnimmer den sträva känslan av murbruk i händerna. De minns upplevelsen av fädernas kroppsvärme. De minns fädernas ögonfärg och ser dem efterliknas i den blå himlen, men talet, rösten minns de bara vagt. den förtvinar till tyst pantomim.

Ensamma pojkar ger sig trotsiga dagar ut på planlös flykt.
De styr sina grundvalar helt i avsaknad av karta och kompass. Måsarnas svävande kring insjön, i deras liv, väcker instinkter. En fågels glidflykt över huskropparna föregriper handlingen. de vill själva bege sig ut på planflykt.

De är omedvetna om att färden är en flykt, att de flyr från fundamenten som bär dem under armarna. De vet inte vart de flyr, vart de söker sig, än mindre klart är att det bara är stundens ingivelse de följer. Impulsen bär inte minsta aning om vart vägen leder och det spelar dem ingen roll. De är bara ute på upptäcktsfärd för att se var den yttersta gränsen för deras unga livsbetingelser, ännu bara grönt kart på det fruktträd som satts att gro.
Som skamsa hundvalpar motas de tillbaka hem. Lössprungna som de varit längs gator de varken känner riktning eller till fullo vet namnen på, har de likväl fått blodad tand och kommer att upprepa begivenheterna under allt mer planerade och strukturerade förhållanden.


När ensamma faderlösa pojkar lämnar skogarna, återvänder de till trädgårdarna. Där inrättar de revir, de bygger kojor bakom uthusen, de reser campingtält under äppelträden redan när de står i tidigaste blom. De bygger snöfästningar om vintern och gräver tunnlar genom snövallarna. De står på pass mot varandra i för stunden uppdiktade världar.
De har varit rädda för mörkret, för nätterna, för tisslandet och tasslandet, för prasslet från grönsakslandet när de dragit filtarna omkring sig under tältduken.
De har lyssnat till hur natten rasslar bland träden och viskat fram undringar till varandra. De har lyssnat till nattfåglarnas kvidande läten från en för dem annan värld.
De har varit skrämda för ensamheten och för skuggorna som omgivit deras sängar. De har dragit vintertäckena över huvudet, lyssnat till knarr från trappan eller något dovt pipande som färdats fram till deras hus, in i deras pojkrum. De har varit rädda och är rädda, men modiga.


När ensamma faderlösa småpojkar i all sin ensamhet åter vistas i skogarna, förändras varseblivningen. Fantasierna tyglas och stoppas in i väl tillgängliga fack, fack som kan öppnas och slutas efter nyckfullheternas och situationernas behag och infall.
Med öppna sinnen reses ånyo campingtälten i trädgårdarna. Sommarnätternas vita dimmor över ängarna lyser. Rådjur och räv kan höras skälla från den skog i vilken egna platser,  egna tillhåll och gömslen, hittats.
Trädens löv viskar kring tältet, prasslandet från gräset gör tillslut gemensam sak med småpojkarnas varseblivning, de förenas i ingenmansland, mellan fantasi och verklighet.
Ensamma faderlösa småpojkar lyssnar nyfiket till nattens alla läten, väl förvissade om att de i ett hörn, i ett eget utmätt revir av ensamheten inom dem, är de dessa nätter orädda utforskare i en oändlig vildmark där även Hjortfot från böckernas äventyr kan komma dem till mötes.


Ensamma faderlösa småpojkar besteg gärdesgårdar, klättrade upp på stenar, besökte skogar och samtalade med saknaden, ensamma faderlösa små pojkar föreställde sig att där uppe i den allomfattande, omvälvande himlasfären, ovanför måsarna, såg och lyssnade en till allsmäktighet förvandlad och besvuren fadersgestalt. De pratade gärna om sina bedrifter.

När faderlösa småpojkar vände blicken uppåt och uppflugna som de var med sina växande, smidiga små kroppar och som att en höjd, ett staket eller en sten, ett träd, bringade dem närmare samtalspartnen, utveckladde de sina inre monologer till en sorts telepatiskt överförd kommunikation, var bilden av den allsmäktige faders gestalt de såg för den inre synen, likväl som den inre röstens inre impulsiva monolog, deras tröst.
Fick de något svar?
Nej!
De fick ögonblickets tillfredställelse. Ensamhetens tillfälliga lindring. De klev ner från höjderna, stenen, trädgrenen ett par vågade meter över marken, gärdsgården och för en stund, några korta flyktiga minuter hade de inte varit ensamma.

Senare i livet, när småpojkarna dubbas in i vuxenlivet, faller minnet sporadiskt tillbaka. De erinrar sig fragmenten av övergivenhetens förfarande med deras sinnen, de fantasifulla uttrycken, de trängtande behoven.
De döljer dem väl för omvärldens insyn, som bar de nu dessa minnen, dessa erinringar likt skam. De var bara barn, de var naiva. De saknade sina fäder.
Ensamma småpojkar förblir ensamma i sig själva. När de medelålders låter sig fotograferas sittande i skinnsoffan, stående invid bilen polerande lacken, höjer glaset ute på altanen ljumma sommarkvällar efter lång dags arbete eller varhelst klichéartade foton avbildar ett välmodulerat vuxenliv, är de knivskarpa konturerna av ensamheten eroderande, men de djupa spåren ligger kvar. De finns kvar som markskuggor. Övergivenhetens vassa egg har slipats ner, blivit trubbig, förvanskats bland spridda materiella artefakter, så som man sätter plåster över skrubbsår.

                                                                              M.P.H.S 2011.

 


 

 

 

 

 

Ensamma små faderlösa pojkar.

 

1.

Ensamma små faderlösa pojkar leker med sig själva. När de tillfälligt fotograferas i någon för stunden uppsökt miljö, sittande på en pall med benen fritt hängande över golvet - tåspetsarna trevar nedåt, mot ett sökte fäste - lyser ensamhetens aura kring kropparna.

De står med ett för deras ålder och verklighetsbild avhållet föremål i händerna, en leksak fingrarna omsluter kring formens rundning, dess substans, dess hemlighetsfulla innehåll, ett innehåll de endast känner och har uppmuntrat till någon sorts avbild av den verklighet de ännu inte känner i realiteten, eller står de de lutade mot ett bord, alldeles i deras egen höjd med bordsskivan i brösthöjd, ser sorgset in mot linsen som förevigar dem.

Vardagsbilder när de sitter på farstutrappan och ler mot kameran, samtidgt som de kisar mot morgonsolen, skarpt blixtrande mellan trädkronornas lövmassor eller vid vadhelst av motiv en kamera kan rama in dem i, dessa små pojkar växande där kameraskärpan fixeras för att låta ögonblicket gjutas in i eftervärldens betraktelse och deras kommande minnen.
De små pojkarnas framtoning står som stilleben mot fonden av ett omkring dem svävande och outgrundligt samtidigt påtagligt tomrum. Där mot denna grund, denna fondvägg etsas ensamheten fast.

Denna ensamhet har inga skuggor, inga förmildrande omständigheter. Övergivenheten är den dekor som byggs upp inför akternas kommande spel, rollistorna, monologerna, dialogerna, pantomimerna, de poetiska framförandena, lamporna för hur ljus och skuggor ska komma att samverka och betraktas och analyseras av presumtiva åskådare, för att aldrig riktigt till grunden rivas. Så kommer det att utformas. Dekoren kommer snarlikt att vara bestående.
Med ögonen vilande, begrundande gamla fotografier av små ensamma och faderlösa pojkar lyser ensamheten med skarp egg.

Faderlösa små pojkar, när de fotograferas, bär ofta vemodet som en kappsäck inom sig. Ögonen talar med ängelns bevekande tunga. De är mycket ensamma och stöder sig i all nakenhet och utsatthet med ena armen mot en bordskant, redan är de eller håller på att bli vacklande i sin självtillit.
De vet inte hur de ska förhålla sig till kameralinsen, vad dessa avbildande motiv är till för, att den fixerar ögonblick ur deras tillvaro på samma sätt som minnet, deras egna minnen, omedvetet slår rot och finns så länge det uppbärs en grund för dem.
Under andra armen klamras krambjörnen fast, som att denna vore motvikten till vemodets och övergivenhetens och undrans sorg. Den sorgen lär de sig att leva med och att balansera.

Små pojkar som blivit faderlösa och har fotograferats, upprättar inre monologer i saknaden. De är övergivna, de söker sig till sjöstränderna, som att de just där tror sig kunna finna något av betydelse som stärker och för dem vidare. Måsarna svävar kritvita under blå himmel, änderna kommunicerar med varandra. Vattnet kluckar inne i vassen. Ekorna ligger förtöjda. De trevar i blindo. De vet inte hur de ska bära sig åt för att ta sig över eller förbi vattnet, eller vad som kan finnas på andra stranden, på andra sidan det hotfulla djupet när de ännu inte är simkunniga, när de ännu inte är förmögna att ta till sig byggandets konst. De äger inga redskap, ingen kunskap som bär dem över det okända.

Någon har bara sagt till de små faderlösa pojkarna, att vattnet är farligt och att små pojkar kan drunkna bottenlöst om de är oförsiktiga. Den inre monologen med tomheten äger ännu ingen bärkraft, men den är i vardande. Monologer utvecklas när de så av ren tillfällighet sätter sig tillrätta uppe på gärdsgårdar med blicken riktad mot måsarnas fria bekymmerslösa svävande, till dialoger med och mot vad de vill tro är rätt kommunikativ riktning. De talar ur sitt eget inre med fantasin som fast grund, de samspråkar med chimärernas gestalter, vilka alltid och oundvikligt moduleras av faderns minnesbild. Det är dialoger med saknadens önskedrömmar.

Små faderlösa pojkar kan i all hemlighet utveckla intima förhållanden med ensamheten.
När de går i skogen, när de letar sig fram längs stigar få känner, görs denna upptäckt att ensamheten i sig kan och blir senare, till ett sällskap de tidigigare inte kunnat förutse, än mindre förvänta sig. Hela tiden har de sökt förståelsens bekräftelse. Bestyrkandet ger dem oväntade, nästintill himlaskriande klarheter, lika skarpt klara som fotografierna av deras ensamhet framträder ur de svartvita bildernas kontraster. De är ensamma och tomheten och saknaden bär fram det ofrånkomliga och oundvikliga namnet: Död. Förklaringen bygger ett vacklande värn med gistna broar över tomheten.

Inne i skogen längs kända och invanda stigar kan de i ensamheten komma underfund med sig själva. Ser de vattnet mellan martallarnas grenkronor, upptäcker de i solblossen på vattenytan, vågtopparnas glittrande ryggar, skuggorna av de analkande farkosterna, de farkoster som en dag kanske kommer bära dem. Här och under långsamt pågående processer bryts saknaden ner i sina beståndsdelar, men askan av den ligger för alltid kvar, outplånlig. En vittnesbörd vilken sagt sitt allt men inte har för avsikt att någonsin avlägsna sig.

Skogen, de små gölarnas pockande skogsögon, vattendragen och kring ett speciellt område av skogen den öppna insjön, stigarnas nät, återvändsvägarna där timmerbilarna hämtat last, förkastningarna med svarta dunkla hålor som luktar ålder och en ännu större gapande avsaknad i närvarons spår, men väl i småpojkarnas fantasi ruvande på exeptionella tilldragelser.
Längre fram i pojkarnas liv mister de all häpnadsväckande infiltration av barnasinnen. Verkligheten erövrar dem till de rättmätiga platserna, dit uppmärksamhet sällsynt stannar till. Här i skogen finner pojkarna trådarna till livets svårtråcklade väv.

( detta är en första del ur ett något längre stycke skrivet 2011)

 

 

 

 

 

Äldre inlägg