Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

Visar inlägg från april 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Då närmar vi oss Valborg.

Det blåser snålt. Kanske framträder en och annan regnskur, om inte vinden tar hand om det. Frågan är om samhällsföreningen vågar tända kvällens brasa om det inte mojnar och att även några dyrbara raketer kan skjutas upp när vårtalet hållits inför den strävsamma skara, som brukligt samlas kring elden varje år här i byn. I kyla och blåst, hukade under kallt regn. Valborg brukar ofta hålla sig med dåligt väder. I synnerhet är vårvärmen frånvarande.

Den heliga abbedissan, Valborg (men det står Mariana i almanackan) som fått dagen till ära och minne, härstammade ursprungligen från england - det sägs hon var prinsessa - kom till tyskland i syfte att hjälpa kyrkan i kristnandet av tyskarna. Hon kanoniserades år 870, just vid denna tid som sedan blivit vår valborg. Valborgsmässoafton.

Ända sedan medeltiden har brasor tänts, inte så mycket då för att fira in och hälsa våren välkommen, utan för att i första hand motverka häxerier och onda krafter i svang och omlopp till människornas misshag och förtret. Även rädsla. Vårdagjämningen är ju redan i mars. Kasarna och bålen sågs till skydd för denna kväll och natts häxor som lyfte på sina kvastar och getabockar för att samlas vid de gamla kultplatserna. Inte underligt man försökte motverka dessa krafter där den lede rumsterade om.

Lugnare är det, på sätt och vis, nu för tiden, ur den synvinkeln sett. Häxornas flygturer går av stapeln på skärtorsdagen, i allmänhet. Till synes har de också blivit mer oförargliga med åren. Jag tycker inte man behöver ha speciellt ont av dem. Sneglar man uppåt skärtorsdagskvällen brukar det vara mest framseglande kråkor man ser, men kanske missar jag något. Istället brukar andra företeelser som ställer till förtret prägla vårens invigning, fylla, bråk och allsköns dumheter.

Vi i vår familj har aldrig varit några hängivna valborgsmässofirare. Många gånger har det inte begivit sig, annat har kommit i vägen. Arbete och rent ut sagt ingen lust. Trevligare har det varit att stanna hemma, i lugn och ro. 
Barnen är vuxna och utflugna. Men vi brukar träffas, när anda och tillfälle möts, vid en liten vik i Oskarshamn. Våren sjungs in och lågorna från brasan kastar återsken ut på vattnet medan skymningen sänker sig. Vackert. Det brukar kännas som att man faktiskt röker ut vintern ur kroppen.

Hur som helst. Valborgsfirandet är en markering. Vintern ändar, vårsässongen tar sin början. Något tar slut, något annat börjar. Jag minns, om än vagt, min fars medverkan i kören vid majbrasan - det var femtiotal. Strama herrar i rock och hatt, min far bar basker. Det var vinterns slut.


Under sextiotalets mitt, de tidiga tonåren, brände vi varje första maj sässongens egenhändigt ihopsnickrade ishockeysarg. I oktober samlades virke in. Vi var tre lag som under vinterhalvåret turnerade mot varandra, från det att det gick att hålla is, till det att kylan släppte greppet. Mangrant samlades vi för att från fabriken, där vi fick utsorterat virke, dra plank på cykel - och skottkärror till åkerlappen där ishokeyplanen fick byggas. Dryga kilometern släpades och drogs det. Det följde ett hamrande och snickrande under lördagar och söndagar. Målburar tillverkades, sittplatser och bås för utvisningar eller avbyten. Professionelt i nästan full skala. Publiken var kanske dock i minsta laget. Till och med att vi kom över reklamskyltar från konsumbutiken som spikades upp på sargen och att vi höll oss med en liten spartansk godiskiosk i ett av grannhusens källarfönster. Vinterruljansen var i full gång. Matcherna gick varje lördag och söndagseftermiddag.
Till första maj blev det sedan, som sagt, majbrasa av alltsamman. Vintern hade rasat ut. Matcherna spelade. Isen borttöad. Fotbollssässongen började. Några år varade det.

I år har jag en bestämd känsla av att vi kommer stanna hemavid. Ja, det kommer vi att göra. Majbrasor kommer att tändas landet över, men det blir nog en vår såsmåningom i alla fall.



 

 

 

 

 

 

 

Om en bok som inte längre finns.

En torsdagskväll som lider mot natt. Vårvindarna har rumsterat om under dagen. Fågellivet sjuder och sorlar från soluppgång till dess allt senare nedgång. Nu har de tystnat, fåglarna och de har sökt upp sina hemlighetsfulla bon. Ett rådjur lösgör sin skugga ur mörkret och glider genom ljuskretsen av ett gatljus.

Det utlovas regn från SMHI, men ännu skymtar en och annan avlägsen stjärna långt där borta vid horisonten. Blinkande, lockande.
Det var så jag i min barndom började intressera mig för astronomi, stjärnor och planeter. Universum. Vintergatans myllrande ljus högt där ovanför våra huvuden när vi som småpojkar letade oss ut i de gnistrande klara höstkvällarna. Stjärnbilderna: Orion, Karlavagnen, Sjustjärnorna.

I mitt föräldrahems bokhylla fanns en bok som också bidrog till det växande intresset för astronomi, universum. Det var en redan på den tiden, under mina uppväxtår sliten, häftad bok av astronomen Vladimir Semtitjov "Hur är världsaltet ordnat", utgiven av Åhlen och Åkerlundsförlag någon gång under sena trettiotalet. Vladimir Semitjon var far till Eugene Semitjov (1922-1987), författare, journalist, serietecknare och rymdexpert. Seriehjälten Allan Kämpes äventyr i rymden är hans skapelse. Eugene Semitjov tecknade serien som förekom i äventyrstidningar som Veckans Äventyr, Rekord Magasinet, under åren 1942 till 1957. Den har återutgvits i album då och då under de kommande två årtiondena där efter. Dessutom har den publicerats i egen tidning, men utkom endast med 18 nummer. Man kan säga att Allan Kämpe var en svensk Blixt Gordon, flygare till yrket. Naturligtvis hade Kämpe, precis som Gordon kvinnligt sällskap med på äventyren, Eva hette hon. Gordons hette Dale. Det var fantasifull science fiction.

"Hur är världsaltet ordnat" stod som sagt där i bokhyllan med trasig rygg och blad som lätt ville lossna och falla ur. Framsidan bestod av en närbild på en kraterärrad planet. En bok att hantera med varsamhet.
Hur världsaltet verkligen är ordnat var en stor gåta, speciellt för en tioåring som kanske inte var beläst på Allan Kämpe direkt, inte då, däremot Blixt Gordon och därtill redan genom äldre vänners försorg kommit i kontakt med tidskriften Häpna som fanns vid den tiden, i början av sextiotalet. En svensk science fictiontidskrift där engelskspråkiga, främst amerikanska författare inom genren som Isaac Asimoc, Ray Bradbury, Fredric Pohl med flera andra senare kända namn florerade. Men det universum som beskrevs i serier eller i novellens form som i tidskriften Häpna, var långt ifrån det verklighetens kosmos vi lever i. "Hur är världsaltet ordnat" försökte ge en bild av - och som vi får säga nu - dåtidens kunskaper om rymden. Mycket har hänt sedan trettiotalet.

Där, mellan de slitna bokbladen, fanns inga strålpistoler, inga kosmiska imperier som hotade vår värld, inga möten med främmande civilisationer som Asimov, Bradbury och alla de andra skrev om. Där fanns solar, planeter, galaxer och nebulosor. Liv på andra världar var en fråga då som gäller även idag.

Till råga på allt skulle hela denna värld, det universum vi fanns till i och där heller inga hjältar fanns,  försvinna, gå under på ett eller annat sätt. Sista kapitlet i boken ägnades detta, världsaltets undergång och slut. Jag läste med både facination och förskräckelse om hur solen en dag förbrukat all energi för att blossa upp till jätteklot och förinta allt i dess omkrets. Jorden skulle bokstavligt talat brännas bort. Brann vi inte upp fanns andra scenarier till hands. Världens undergång skulle i vilket fall som helst bli dramatisk. Det var skrämmande även om allt detta, det hemska, inte skulle inträffa förrän om ofantligt, oöverskådligt långt in i framtiden.

Boken är borta. Tidens tand och årens förändringar. Jag minns inte så mycket från den där boken, det har blivit länge sedan. Jag minns omslagets ärrade planetyta, jag antar det föreställde månen. Jag minns svartvita foton av vårt solsystems närbelägna planeter, Mars, Venus, Merkurius kanske och någon galax - Andromeda galaxen. Jag minns det sista undergångskapitlet eftersom det med sådan skräckblandad fascination höll min barnfantasi i ett sådant järngrepp . De olycksbådande teorierna. De gäller faktiskt fortfarande för vårt universum.

Men det var med denna bok jag satte det odlingsfrö för universum som fortfarande lever, efter alla dessa år - närmare femtio. En lång tid. Fortfarande kan jag inte undå att gripas av och vad som inom science fiction kallas Sense of Wonder, känslan av under, när nya rön om universum läggs fram och när nya foton från Hubbelteleskopet publiceras. Över huvud är det ett under att vi finns till, här och nu. Världen vi lever i, universum är en skör balans. En kemisk balans där allt stämmer överrens, just nu.

 

 


 

Betraktelse av Fåglar.

 

 

Det har blivit kväll. Ljuset varar lite längre, men solen är på väg ned. Två svanar passerar förbi, alldeles utanför fönstret. De sträckta halsarna, de mörka ögonen har något målmedvetet över sig. Vingslagen susar taktfast genom kvällens stillhet där ute och strax är de borta. Tystnad. Bara ett viskande från vinden genom fönsterspringan.

De två svanarna kommer inflygande från sydväst, över åkermarker nyligen befriade från vintersnö, en strömmande vårbäck med djupt svart vårvatten, där bortom skog. De passerar gärdena i träda och hagarna för hästbete. Rutten läggs ut lågt över några hustak, stryker tätt över några björktoppar och går ner för landning borta vid sjön. De återvänder till sitt nattläger kväll efter kväll, på samma sätt som de tidigt efter solens uppgång var morgon lämnar sjön i riktning mot sydväst, där de försvinner ur sikte bakom granskogens krön. Tidpunkten är alltid den samma, morgon och kväll, punktligt. Fågelparet upprätthåller en sorts rutin och i tankens ögonblick mänskligt lik. Vi lämnar våra hus om morgonen och återkommer kvällstid, till våra revir, till våra hem. För svanarnas del har detta pågått några dagar, var morgon och var kväll.
Svanar liksom människor lever i pargemenskap livet ut. Där liknar de människor, men kanske med den parantesen att de förhåller sig mer trogna till varandra än vad människan gör. Sida vid sida trumpetas avfärd och ankomst ut. Alltid tillsammans.

Fågellivet är i sjudande denna årstid, april. Vårluften lät dröja, nere vid sjön ett stycke härifrån, ligger isen fortfarande kvar men barmarken har tagit över. Vad angår svanparet förmodar jag att de söker sig till ett mer och redan upptinat område, men de tycks ha bestämt sin hemvist nere vid sjön här i det östliga småland. Åtminstone för en tid.

Något har hänt i fågelvärlden under senare år. Under vinterhalvåret har vi matat gråsparvar, talgoxar, domherrar, talltita, gulsparv och hackspett. En ensam stenknäck i sällskap med domherrarna från skogen, har förgyllt närvaron kring fröbordet. De senaste dagarna har även bofink och några bergfinkar visat sig. Men det är gråsparv och talgoxe som visat upp sig i störst antal. Gulsparv har anlänt i trogen skara, liksom domherrarna i en handfull skara hela vintern. De äter nästan hejdlöst dessa bevingade vänner och nog förstår man att så blir när allt serveras.

Under vårveckorna passerar tranor förbi. Kanadagäss stannar kring sjön och ställer sig i stram givakt med sträckta halsar om man närmar sig, liksom ett litet antal svanar, alltid i par. Gässen har intagit sjölandskapet i hundratal tidigare år, det är betydligt mindre nu. Grågås har funnits i sällskap men bara några få förbipasserande. Tranorna har gästat de vårsanka åkrarna, flera stycken har stannat upp på väg både mot och sedan ifrån Hornborgarsjön. De har utgjort en ståtlig betraktelse.
När staren anländer är det tecknet på vår, vinterns slut. De spatserar omkring på gräsmattorna, planerar reden under takpannorna, tar för sig. Starar kunde komma i talrika flockar förr, nu är de bara en handfull. Något har hänt, något har förändrats.


Längre fram blir det svalornas tur. I månaderna maj och juni fyller de luftrummet. Ingen sommar utan svalor. Hussvalor, ladusvalor. Svirrande, utförande fenomenal luftakrobatik över våra huvuden. Jag måste säga att även att svalor fortfarande förgyller sommarmånaderna, är luftrummet mycket glest på dem. Antalet svalor har minskat påtagligt. Hus och ladusvala har varit mest förekommande, men det är inte alls längre vid det som varit.

Förändringar i fåglarnas population har sannolikt flera orsaker: miljö, förändringar av kulturlandskapet, gifter och föroreningar. Flyttfåglar lever ett strapatsrikt liv med många faror.
Det har blivit glest. Det har blivit tomt. Svalorna sätter inte riktigt samma prägel på sommarmånaderna längre, inte som de har gjort. Bon ses inte längre byggas under husgavlar eller vid ladugårdar. De genomkorsar inte längre himlavalvet i samma svirrande flockar. Man hör inte deras vinande vingslag i samma omfattning. Som sagt, det har blivit glesare.

Åkermarkerna odlas inte längre i samma omfattning heller. Det är mycket som spelar in och det inverkar på fågellivet. Jag tror också att en av de större bovarna i dramat är den påverkade miljön, samt detta att jordbruket inte bedrivs i de små utspridda skalorna längre. Landsbygden har tömts på levande småbruk och med dem har även fågellivet förändrats.
Svalornas närvaro har förändrats, men likväl när september kommer känns samma övergivenhet och saknad när de lämnar. Svalornas flykt, även att de är i fåtal mot förr om åren, är ansamlandet, förberedelserna och flykten fortfarande höstens tecken på sin ankomst.

Ja, något har hänt och det är en tråkig utveckling när mångfalden minskas. Likväl är det naturligtvis inte alldeles tomt och öde. Vår och sommarmornar låter fortfarande höra sorlande fågelröster. Det bubblar och sjuder. Livsglädje. Det kommer svärmar av gråsparvar till vår trädgård, de har bon under takpannorna och samsas till synes väl med staren. Talgoxar letar upp en ledig holk varje vår, liksom flugsnapparen har gjort. Under en lång rad år har flugsnappare hyst sin boplats i en av våra holkar, men förra sommaren lyste den med sin frånvaro. Inte en flugsnappare syntes till. Vi får se om de återkommer till sommaren detta år.

 

 

 

Utandning.

 Utandning, rakt ur ögonblickets infall.

 

 

 

Handstilen snubblar mot det oläsliga.
Det handlar om acceleration, om att vara
rapp i handlingen.

Handens rörelse flåsar tanken i nacken.
Utandning. Inandning.

Starten går långsamt.
Kulspetsen rullar igång utför en
ständigt forcerande utförsbacke.

När allt eskalerar blir handstilen
andfådd.
äldre män som fattar pennan skriver för
sina liv.
Här och var stapplar de fram mellan
minnesstolparna, tar omvägar kring
symboliska markeringar i marginalen.
Ytorna är nötta, nerslipade som av
havets vågor.

 

 

Till först
låt oss börja om igen. Låt det som varit vila i frid,
ta nya årtag.
Ekan är renoverad.

Pojken var rödmosig om kinderna,
han hade så bråttom och farten ökade av sig själv.
Det gick fort undan.
Femtio år senare är han blek och mager.

Tystnaden varade allt för länge.
Poeten kramade tillslut tomma pennor och rimmen låg döda redan i gryningen.
Natten levde sitt eget liv.
Narrarna duellerade på liv och död,
med varandra.
Skogsgläntorna där trollsländor prövat vingarna
och där ordets innebörd föddes ur ingivelsens bäckflöde
var en oas nu skövlad av skogsmaskiner.

 

Vad enkelt det är att strosa omkring i en oskyldig dagdröm.
Vara naiv, skratta åt det olustiga som i grund och botten är allvarligt.

Man kan hålla sig för skratt åt skrattet.

Minnet har blivit jägare med examensbetyg och gevär på axeln.
Viltet flyr och gäckar siktet.
Vittringen driver ständigt i motsatt riktning.

Låt oss börja om igen.
Här har impulserna tagit slut.
Vardagen lika grå som vintermolnen, det ser inte ut att ljusna.
Vi dricker oss berusade i den naiva tron att bli odödligt förklarade genom språket.

 

In andning. Utandning.

Narren tröttnar på sig själv. Masken håller inte måttet. Föreställningarna går dåligt. Biljettintäkterna uteblir.
Snön faller allvarligt redan i november. Dramatiken återvänder i januari.
Stegarna reses mot takåsarna, snön tynger. Det är bara råkall verklighet.

Inget att notera.
Monologerna ströks ur manus.
De nya dialogerna finputsas.
Själen, det vackra ordet, den sköna beskrivningen är inriktad på ramverket.

Uppvärmning före start.
Scenljuset. Dekoren.
Utandning efter maratonloppet. Mer inträffar inte för tillfället. Betingelserna ligger långt utanför marginalerna och låter sig knappast vidröras.

Obegripligheter kastas åt sidan. Sidorna, de dyrbara, ägnas åt oväsentligheter.
Men även bisaker kan ha grund i det väsentliga.

 

Fönsterutsikt.

Inandning. Utandning.
Vardagar. Täta hjortronsnår.
Gråpäronkart. Svalor i luften.

Förr gjorde svalorna sommaren, svirrade. De är färre dessa dagar. Mer av annat, vad det nu är.
Exentriskt i väderlekarna.

Vi trevar efter snabba förklaringar. Vad än det är tänkbart - till svalornas glesa tal. September kan kännas övergiven redan före flyttfåglarnas avvfärd.
Grå himmel tömd på uppenbarelser. Tystnaden bland snåren. Nere på marken, vid rotsystemen, i gräset, igelkottarnas drastiska försvinnande. Inte ett ord har ljudit i etern om detta.
Inte ett prassel kring rishögarna. Alla tillfrågade rycker aningslösa på axlarna.

Rätt och slätt har vi med förändringar att göra.
Svar anhålles. Förtydliganden, om så intrikata.

 

Drar in luft. Andas ut.

Det är som att gå till botten i sig själv, för att utröna varför det där uppropet lades platt till marken och aldrig tilläts resa sig i sin fulla längd, även att det hade varit och kunde vara befogat vid åtskilliga tillfällen.
Fler under senare tid.
Förvisso en helt annan, men väsentlig, fråga. På denna punkt blir det bara än mer invecklat när grundläggande utredningar äskas. Det handlar, som sagt, bara om förändringar kring vardagligheter.

 

Vänder på klacken.

Katten kom hem med sparvungen i munnen.
Naturlagarna är okuvliga.
Hunden reser sig ur legan, vittring inställd.

Bara människan kan frigöra sig från det oskrivna och tillägna sig det skrivna, även att det är en del av naturlagarnas egen självförsäkring.
En klausul inom lagens ramar.

 

Paus................................................................

 


 

Orden vänder sig om

"En morgon vaknar man och orden finns där". Raden är hämtad från en tidningsspalt kring, vad jag vill minnas, mitten av sjuttiotalet. "Rader från Hässelby" av författaren, översättaren och kritikern Petter Bergman (1936-1986).
Under alla förgångna år sedan dess har jag sparat urklippet i skrivbordslådan, nu naggat och tummat av tidens tand. Som av en händelse har jag återfunnit lappen, plockat fram den, begrundat den. Visst är det som står skrivet av Petter Bergman, "En dag vaknar man och orden finns där", talande. Bättre kan det inte beskrivas. Bergman beskriver det där ögonblicket då en författare, skribent efter lång tid av ordens tystnad, plötsligt återfinner dem. Orden vaknar till liv. Det går att skriva igen.

Är man intresserad och har man hängivit sig åt fallenheten att skriva, att formulera ord och tankar, öppna fantasin för att låta den få utlopp i skrift, om man så blir, är professionell eller förblir vid det glada amatörskapet, slår man någon gång spadens blad i sten. Det tar stopp.

För var och en med pennan i hand, fingrarna på tangentbordet, för lusten och nöjet, om inte annat, infinner sig onekligen tidpunkter då orden sinar, tvärt vänder från flödet, försvinner bort från papperet eller datorskärmen. Källan sinar, bäckarna torkar ut.

Bladen i anteckningblocket gapar tomma. Datorskärmen lyser med samma intighet och slår slutligen över till sparenergi. Man kastar pennan ifrån sig. Man stänger av strömmen. Orden viker undan, drar sig hastigt tillbaka för att sedan motvilligt låta sig lockas fram igen. De gömmer sig, de tiger. De lägger locket på. Skrivkramp kallas det med ett annat ord.

Processen går att likna vid när muskler dras samman efter överansträngning.
Det gör ont. Det värker. Tystnaden, tigandet faller som en järnridå. Orden fortsätter lämna scenen, fäller upp kragarna mot bister övergivenhet. Sval sommar och kall höst. Lång vinter och tveksam vår. Tjälen i marken bygger ut. Metaforiskt sitter två griniga fåglar kvar i marginalen. När orden stängt dörren bakom sig, spänner kråkorna vingspetsarna över mellanrummet. Inte en versrad finns kvar. Inga nya tillverkas.

Jag har skrivit sedan upptäckten att jag själv, på egen hand kunde berätta historier och den där drivande kicken slog till, den där lusten som varit så omutbar. Det har blivit länge sedan. Årtionden. Det har varit och är fortfarande ett nöje, eller låt oss säga hobby, även att jag inte tycker om ordvalet i detta sammanhang.

Att benämna skrivandet ett kall, anser jag lite av hybris, även att lockelsen finns där på tungan stundom, påhejad av underliggande, rumsterande känsla. Nej, jag håller mig vid nöjet, förlustelsen att uttrycka mig med ord och om så främst för egen skull. Byrålådan, välkänd och alltsomoftast erinrad, är en trogen vän. Likt en tillgiven hund finns alltid utrymme, men den slukar likväl inte allt.

Orden. Språket. Berättandet. Diktandet kan indelas i faser. Det finns en fas där orden flyter, strömmar fram, som vore de hejdlösa och som ville de aldrig upphöra. Tanken rör sig blixtsnabbt och pennan jagar efter, flåsar versaler och gemener i nacken. Tillståndet är euforiskt. Tillfredställelse uppnås. Man blir nöjd och belåten med sitt verk, sitt arbete även att det i efterhand, när berusningen avtagit, upptäcks malörer sprungna ur tankens flykt och pennans hetsjakt. Euforin kan pågå under lång tid.

Under den andra fasen arbetar man fram orden. Det går bra, men flyter kanske inte lika enkelt och drivande. Stundom stannar det upp och ögonen glider bort i fjärran, men orden återvänder.

Den tredje fasen är skrivkrampen, tomheten, när orden flyr sin väg, gör sig omöjliga. Dagar går och lämnar alltfler tomma bladsidor bakom sig. Man undrar om det någonsin blir möjligt att skriva igen, pränta ner några rader. Men det gör det. Orden återvänder. Det kan dröja sin tid, det kan dröja oroligt lång tid och år kan förflyta, men de kommer tillbaka efter all tystnad och intighet frånvaron av dem lämnat efter sig. Som Petter Bergman skriver: "En morgon vaknar man och orden finns där".

 

 

Och att....

 

 

och att....

jag åter befinner mig på en station
och att
snabbtågen störtar in mot kvällsmörkret

och att....

jag tvivlar på återupprepningar
av bildspråken
och att
eller ankomster med försenad tidtabell.

och att....


tvivlen emot, vid dessa hållplatser,
väntsalar i sönderfall,
stationer tyngda av metaforer
att här och var ligger spillror av sönderslagna minnen
mellan skenskarvarna, söker nästa drag.
Nästa förflyttning.

och att....

doften av annalkande snö ersätts av något annnat
ännu ordlöst.
Våta löv klistrade mot asfalten,
ankommande tåg passerar in mot höstdjupet

och att.....


under orange ljus byggs förtätade skuggor upp
och att kombinationer av väta och skuggor
bildar embryon till det ännu ej namngivna,
bara det väntande.