Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

I denna morgonstund.

 

Tiden antecknad i skriften, läst mellan raderna.
Varm morgon, 19-20 grader - och härtill känslan av att denna den 21:a september bär något speciellt med reminicenser bakåt i tiden. Någon bortglömd händelse, en upplevelse fördunklad, nu på väg mot medvetandets yta. Men vad? Ingen klarhet uppnådd. som ett vissnande löv dalar erinringen. Försvinner.

Känslomässiga falsarium, möjligen, eller något reellt hämtat ur undermedvetandet.Vem vet vad som döljs i upplevelseminnenas bottenslam?
Nattens drömmar fäste inte vid minnet, de gled av, fördes bort, för att nu komma över till en helt annan sak, sådär helt apropå. Så som det kan bli, kan vara.
Hursomhelst, (får man samskriva de orden?) somliga mornar är mer diffusa, motvilliga, känslomässigt ömtåliga, sårbara och reagerar vid minsta (nästintill) beröring, intryck, falska eller sanna, eventuellt påhittade ur ögonblicket.

Kaffet, morgontidningen.
Bläddrar genom rubrikerna. Ömsom förstrött, ömsom när det kommer till sportdelen, uttråkat.
Ögnar efter rubriker ingen, sannolikt ingen innerst inne, vill se ska stå i tryck. Rubriker ingen vill läsa och sätta morgonkaffet i strupen med. De där hemska farhågorna som ligger ankrade under ytan; Naturkatastrofer, människokatastrofer. Maktkampernas glufsande och gläfsande. Sprickorna i demokratin som får
den att sönderfalla. Är det inte det som pågår i världen? Sprickbildningar i fajansen? Indoktrinerade faller vi mot avgrunden och ingen av de nya generationer idag kan föreställa sig hur det ser ut när botten nås. Kanske inte ens de generationer som varit där nere, men arbetat sig tillbaka, uppåt. Det hänsynslösa nedslaget i mörkret. En liten rispa här, en skråma där och tillslut och plötsligt befinns sprickan så djup att kärlet faller sönder. Det kärl, den kropp av lera vari ande blivit ingjutet.

Kreerar en luftspalt. Hoppar över till ny rad. Börjar med versal.
Tänjer ut morgonen minut för minut i ovilja att öppna pärmarna till dagens agenda. Förstrött, och lika mycket som förstöelsens ögonblick, impulsivt, står jag med "The Selected Poems" av Robert Creeley. Bläddrar genom drygt 350 sidor Beatpoesi, med lösa tummade blad här och var efter alla årtal bokhyllan härbärgerat detta alster. Det påminner mig om yngre dagar, medan morgonen övergår i förmiddagsljus infallande i rummet, färgat av molnen  ännu i ljusgrå nyans med stråk av mörkt blått. Vinden och kråkorna genom ett gläntat fönster. Jag måste nog ta tag i denna dag. Snart.

Nej, nu något annat. Ny rad, ny mening. Tiden. Urtavlorna.
Inget. Ingenting är att ta för givet. Det kan vi alla konstatera om vi bara tänker efter. Hälsan? hur är det med den? De världsliga bekymrens vara eller icke vara? Överlevnadskonstnärernas tricks och knep och knåp. Världens sociala, politiska tillstånd. Kriget eller freden. Klimatets förändring. Oavsett vad finns få återvändsvägar när tröskeln väl är passerad. (om detta nu inte är väl pessimistiskt)
Livets andetag. Så fåtaliga i det kosmiska perspektivet. Så värdefulla och detta i kontrast till mänsklighetens oändliga krig mot sig själv, längs vägen mot evigheten.

Ännu ett mellanrum mellan raderna, anpassat för tidens språng. Språnget in i vardagen som är. Urtavlan säger det.
Pax Vobiscum.

I Den Varma Skuggan.

 

Åter igen har lång tid förflutit. Inget bloggande sedan maj månad.
Inte tid. Inte lust. Värmen. Rest bort, rest hem. Sysslat med annat osv i raden av otaliga självriktade ursäkter. Det blir bara inte av. Det är den krassa sanningen.
Har jag tid nu?
Tja, kanske det och att jag tar mig lite tid, skär ut en tidslucka ur den tjocka värmen. Men ingen välsignande sval fläkt däri.
Finns lusten?
Rycker tvehågset på axlarna.
Har jag något att skriva om? Stirrar ut mot det blå, den glödande himlen.
Inget på tungan som kan vara väsentligt, kanske.
Måste det vara väsentligt?
Gärna ett innehåll som inte bara utgör tomt prat, svammel, gallimatias som min mor brukade säga.
Kan vädret vara en inledande exposition?
Förvisso, men aningen tråkigt vardagligt.

Tyst och stilla. Svag vind som prasslar i träden utanför. 30 grader varmt. Rummen tunga av stillastående luft.
Slår i uppslagsböcker utan att riktigt veta vad jag letar efter.
Bläddrar i gamla anteckninger, hastigt nedklottrade.
Två vita fjärilar över gärdets torra gräs, lekande med varandra, virvlande. Livet i ett försvinnande ögonblick, har jag antecknat den 8 juli.
I andetron är vita fjärilar budbärare från den andra sidan. Tror jag på det? Nej!
Och tidigare, några dagar längre bakåt i det förflutna, den 29 juni.: Tiden. Framtiden. Ålderdomen kliven över första tröskeln. Ålderns dom. Kropp och själ glider ifrån varandra, samsas inte längre. Vill inte samma sak längre. Själen tvingas, den sista biten, bära våra kroppar, köttet, i förfall, allt medan minnen renoveras och somt bleknar.
Nä, glöm det där.

Det var något annat som lagt sig på tungan. Vad var det? Försöker komma ihåg, men orden flydde hastigt bort, hals över huvud. Jag skyller på värmen och förväntar mig att vad det nu var återkommer en annan dag.

Nu när Jordens ekologi rubbas och obalans uppstår, sprider medvetandet en desperat blandning av universiell panik, en gnagande oro.
I skolan, på mellanstadiet drar jag mig till minnes, när vi läste om Jordens geologi och istiderna, befann sig människans tid i mellanrummet mellan två istider. Så skulle det bli. Den senaste och den i en avlägsen framtid återkommande, någon gång i en framtid ofattbart långt borta i våra tidsbegrepp, skulle världen åter kylas ned. Vi gick omkring bland klipphällar där den förra isen lämnat sina räfflade spår och över rullstensåsar för att se riktningen inlandsisen dragit sig tillbaka längs med, med en växande insikt om att vår tid, vår värld bara var en tillfällighet.
I populärvetenskapliga magasin med suggestiva illustrationer, kunde man läsa om hur människan kämpade för sin överlevnad genom tekniska uppfinningar av olika de slag. Men i backspeglen och eftertankens kranka blekhet, var det väl inget annat än vetenskapliga fantasier.

När vi läste science fictionnoveller, förflyttades vi genom fantasins föreställningsvärldar till politiska dystopier, en värld efter atomkriget, eller en värld överbefolkad och där teknologin förvandlat världens natur till ett minne blott. Världen kunde vara en enda världstäckande labyrintisk stad där mänskligheten framlevde sina dagar utan gröna oaser. Någon klimatförändring i form av global uppvärmning istället för den cykliskt återkommande nedisningen, kan jag inte dra mig till minnes.Det var människans klassiska politiska teman om det goda mot det onda som dominerade. Det var imperialismens utbredning från Jordens alla tänkbara hörn till galaxernas yttersta gränser. Men oftast var det rena vilda västern i spekulativ framtidstappning.

Men 1962 och i verkligheten, hade Rachel Carson, amerikansk författare och tillika marinbiolog givit ut en bok, "Tyst Vår". I boken beskriver hon farhågorna med användning av bekämpningsmedel, miljögifter och dess tänkbara , negativa inverkan på miljön. Hon menade att om myggor dör ut, dör även så småningom fåglarna ut, och vi får en "tyst vår". Hon höjde ett varnande finger ur en gryende miljörörelse.Vår jord som är en levande organism kan inte behandlas hur som helst. Inte utan att den kommer att slå tillbaka. Vilket den nu, i vår innevarande tid börjat göra. Ingen tvekan om det.

Jag kan inte säga annat än att det börjar bli otäckt.
Nej, jag lämnar detta där hän. Värmen klibbar. Tiden sinar. Jag måste passa en annan tid, ut i vardagen, ut i den krassa verkligheten. Men om någon av en händelse skulle vara intresserad, så på återseende.

Frid & Fröjd, hur det än förhåller sig.


Människors Resor.

 

Även nu på morgonen, i den tidiga timman, dras jetstrimmorna över himlen. En klarblå sky under vilken grönskan sprider sin nyutslagna skirhet, ger löften om en ny varm dag.
Människor reser, befinner sig alltid i rörelse, från något, mot något. Ja, vart är de på väg, alla de som i denna moderna tid låter jetstrimmor teckna färdriktningar på himlen?

Under ett par vinterveckor som varit, har jag ägnat mig åt att läsa författaren Ola Larsmos roman "Swede Hollow". En väl sammansatt skildring om utvandrarnas tid och svenskarna som i det nya landet försökte förverkliga sina förhoppningar om bättre levnadsförhållanden, eller att de bara sökte sig bort från andra oegentligheter som drabbat dem i deras liv. Alla rönte inte framgång. Att ta sig fram i ett nytt främmande land med ett annat språk kostade på. Som sagt, alla lyckades inte. Det förlovade landet blev inte alltid så förlovat. Människors resor blir inte alltid lyckosamma.

Vilhelm Moberg har nog i mångt och mycket bidragit till den bild vi har av utvandrarna, genom sitt romanepos: "Utvandrarna", "Nybyggarna", och "Sista brevet till Sverige". Karl-Oskar och Kristina från Småland lyckades med tiden relativt väl i det nya landet med att skapa sig en ny tillvaro. "Flyktingar" från missväxt och svält, som de var. Men, Nej! alla lyckades inte. "Swede Hollow" berättar en sådan historia.

Från början av 1800- och fram till omkring 1930-talet, utvandrade från Europa drygt 65 miljoner människor till Amerika. Av dessa stod Sverige för 1,5 miljoner. Orsakerna till denna, låt oss kalla det "folkvandring" är många. Industrialiseringen hade tagit fart, vaccinet räddade otaliga liv, barnadödligheten minskade och befolkningstillväxten tilltog. Detta medförde i ett land som Sverige, där flertalet fortfarande var bönder, en allt hårdare konkurrens om den odlingsbara marken. Till detta, vid denna period, tillkom förändringar i klimatet med missväxt och svält som följd. 1800-talet var en kall period och var efterdyningar från "Lilla Istiden" som sänkt temperaturen över Europa och Norden med allt vad det innebar för människorna. Lilla istiden påverkade klimatet ända från medeltiden, till en bra bit in på 1800-talet. Den kallaste perioden inträffade under 1600-talet.

Det finns naturligtvis andra bakomliggande orsaker som bidrog, så som religiösa motsättningar likväl som politiska. Sverige var också ett fattigt land, människor hade det svårt. Amerika lockade med bättre förhållanden.
Sedan den amerikanska republiken danats under 1700-talet, hade nyheter spridits och intresse väckts för landet långt där borta. Det hade fortsatt och stadigt ökats. Dagspress, reseskildringar och romaner berättade om det nya framväxande landet med alla tänkbara fördelar. Agenturer borta i Amerika växte fram och spreds över Europa och Skandinavien. Deras syfte var att locka över människor till den amerikanska kontinenten. Amerika behövde arbetskraft, medan som vi här i Europa och Norden genomled sämre tider. Amerika var inte fullt så okänt och främmande, som man vid ett första ögonkast kan tro. Information och förhoppningar spreds väl, även att löftena kanske var väl glorifierade.

Utvandringen pågick i vågor. De första emigranterna började avresa omkring 1850-1860-tal. Historiskt sett var de inte först. Redan 1638 hade Sverige en koloni vid Delaware-floden. Kolonin blev en kort svensk episod. 1655 överlämnades den till Nederländerna, sedan motsättningarna mellan länderna lösts. Detta hindrade inte att svenskar stannade kvar där. Men "Nya Sverige" vid Delaware är förståss en annan femma i historien.

1880-talet visar på en axelererande ökning av emigrationen. Man började tala om massutvandring. I stort sett alla folklängder i Sverige talar om ut/av-flyttning från människors hemorter. Småland med Öland hade stor utflyttning av sin befolkning till Amerika. "Avflyttat till N. Amerika" står det. Sverige var, som sagt ett fattigt land. Vad drömmer då inte människor om? Jo, de drömmer om frihet från fattigdom, svält, livsumbäranden och motsättningar. Sverige var vid tiden inte något demokratiskt land att tala om. Armerika erbjöd frihet och kanske ett bättre liv.

För många gick det väl, andra sämre. Somliga försvann. Några återvände. Under 1900-talet avtog emigrationsvågorna efter hand, för att upphöra in på 1930-talet. De första utvandrarna var i första hand familjer. I det nya seklet kom allt fler ensamresanden. Man hade ju nu släkt och vänner där borta att hälsa på, eller att återförenas med. Det finns mängder av svenskbygder i Amerika: Chicago-området, Andersonville, Winona, Red Wing, St. Paul. Även så bosatte sig svenskar i grannlandet Kanada, och där jag själv har haft en morbor.

St. Paul i Minnesota, dit många svenskar anlände, där utspelar sig Ola Larsmos roman "Swede Hollow". Swede Hollow hör till St. Paul.
Swede Hollow - Svenskdalen, var ett av Amerikas fattigaste område där många svenskar hamnade från slutet av 1800-talet och många år framåt. Romanen utspelar sig där, i fattigdomen, slummen, de mot väder och vind illa skyddande bostäderna med misär och dödliga sjukdomar som höll innevånarna i sitt grepp. Det är en allt annat än glorifierad emigrationsberättelse. Med tiden tömdes området och rucklen revs. De sista att lämna detta slumhål, var Mexikanare. sedan sjuttiotalet består platsen numera av en park, "Swede Hollow Park".

I en skrivbordslåda, har jag förfarad en plånbok. En mycket gammal sådan. Den har tillhört min farfar. På en innerflik har han skrivit sitt namn och efter det St. Paul 30-8-1914.
1911, eller åren däromkring for min farfar över till Amerika, sannolikt var det i syfte att hälsa på en äldre bror som emigrerat i slutet av 1880-talet. Han kom att bli bosatt i Illinois och blev sedemera amerikansk medborgare, men återvände hem till Sverige. I vart fall var han hemma igen 1930.

Men 1914 och St. Paul, Minnesota. Han var ju där, där romanen utspelar sig. När jag googlar på Swede Hollow och ser foton från platsen, de fallfärdiga husen och smutsen, där många svenskar bodde och strävade för ett bättre liv, men kanske inte kom längre än så, slår det mig: han, min farfar var ju där, i St. Paul och Swede Hollow. Jag tänker att det är mycket sannolikt att han såg platsen, passerade den, eländet och misären, men att han hade privilegiet att fortsätta bort därifrån.
Ja, det är människors resor.

 

Tidens Materia

              

 

Ett spår genom vintern, från något mot något.
Genom snön går livet vidare. Fotspår, harspår, räv, vildsvin. En älg har under natten korsat över gärdena. Vintern satte sina spår medan Lokatten tog flyktigt lätta steg över vägen.

Snön har dalat, fallit ymnigt, virvlat tätt och glest i dessa snöfallens dagar som har varit. De böjda ryggarnas klagan i tidens flyktighet - medvetandets ögonblick under himlavalvet. Nu är alltid förankrat i ett Då, i det försvunna, en materia av händelsesubstanser fortfarande gripbara men alltmer övergående i abstraktion. Framtiden är en mörkmateria. Den finns där men svår att analysera. Den finns oavsett om vi kommer att vara där eller inte.

I denna tidens materia, var vi en gång barn. Vi lekte i snön, byggde snöfästningar i snötyngda landskap. Snölandskap vita så att våra kroppar förvandlades till skuggor över snöfälten. Där upprätthöll vi våra försvinnande andetag, obekymrade om den avlossade pilens räta färdlinje. Tidens pil som susar genom våra kroppar.

Vi var femton år en vinter för femtio år sedan. Februari 1968. En annan värld, en annan tid. En bekymmerslös ålder. Rockmusik, “Smokerings” med Leif H Andersson. Ishockey. Serietidningar och äventyrsböcker. Vietnamkriget pågick någonstans långt borta och det gick inte undgå att förfasas över det lilla som vi ändå fick veta. Världen var på väg in i medvetandet och den stormade in. 1968 var året för studentockupationer i Stockholm, studentuppror i Frankrike, Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien senare det året. Och astronauten William Anders i Apollo 8 som mellan den 21-27 december deltog i den första bemannade rymdfärden i bana runt månen. Ett dygn varade omloppsbanan. Under den tiden fotograferade han det foto som kommit att kallas “Jorduppgång” och skrev hans namn i historieböckerna Mindre än ett år senare, i juli 1969 satte människan sitt första fotspår på en annan himlakropp. Det var i Stillhetens Hav,- Mare Tranquillitatis - som en kontrast till Jordens och mänsklighetens turbulenta värld. 

 

Tidens materia. Genom minnets partiklar kan jag minnas att vi den vintern, februari 1968, färdandes på skidor genom skogen. Nära halvmetern snö, snö rasande från tyngda granars grenar, snön viskande i stillheten. Vinterköldens röda avtryck i kinderna och mössorna långt neddragna i pannan. Hemstickade raggsockor i pjäxorna. Vi stakade över åsarna, plöjde spår genom lössnö, gled utför sluttningarna, runt stenblock och snötäckta stenkummel. Sten kunde ligga som försåtliga undervattensrev för sjöfarare, och skidornas trä kved vid beröringen. Det var vinterlovet detta år. På våra ryggar väskorna med tändved, gammalt dagstidningspapper och varmkorv i plastförpackningar. Tändsticksaskar i fickorna. Naturutflykt med goda friluftsförberedelser. Vi stakade och gled fram genom vintertystnaden, som sög upp fraset från skidorna mot snön, bambustavarnas sviktande missnöje, våra flämtande andetag i vita moln. Vi var femton år denna vinter för länge sedan, i tidens materia av minnespartiklar.

Och femtio år senare. Ännu en vinter. Åter ett landskap täckt av snö. Efter två timmars vandring genom snön, en dag vilken som helst denna vinter medan tidens pil susar. Framåt, framåt genom framtidens mörka materia. Halka med uppenbar risk för smärtsamt benbrott, om oförsiktigheten knuffar till balansen mitt ute i folktomheten och med mobilen kvarglömd där hemma på köksbordet. Tankarna var någon annanstans.

Terrängen är kuperad med “risfällor” under snön. Träden står tyngda, så som man minns dem igenkännande från andra vintrar. Förutom de egna flämtande andetagen av ansträngning råder samma tystnad som den där dagen för femtio år sedan. Jag är på väg, ensam, mot samma mål vi då hade på våra skidor, vintern 1968. En förkastningsbrant med utsikt över granklädda skogskullar. Vi kallar det fortfarande “Tjurberget”. Jag pulsar genom tidens materia, de kvarvarande minnespartiklarna, för när jag kommer fram och står där vid branten är inget sig likt. Naturligtvis, vad annat kan man förvänta sig än ständig förändring. Platsen har ändrat sitt anlete, världen är väsenskild från vad den var. Ja, det är nog tur det.

Frid & Fröjd.

 

 

I en stund av vemod.


Ett nytt kalenderår,  nya dagar, nya möjligheter, eller oförväntade misslyckanden. Vem vet vad som händer i den  alltid väntande framtiden. Tidens pil, tidens flöde, som det uttrycks. Löven i strömmen  - våra liv,andetagen. Inandningen och utandningen. Barkbåtarna vi som barn lät tälja och sjösatte i bäckens ström, för att låta dessa våra farkoster med segel av ett löv, Al, Ek, eller kanske ett medburet Lönnlöv, driva ut mot och ut ur strömmens mynning. Mot det stora havet eller världsaltet. Kanske intet.  Det stora gåtfulla. Tomheten. Ingenting. Det som när vi var barn inte riktigt fanns i föreställningsvärlden, när vi täljde våra barkbåtar med Moraknivar. Döden, existensens upphörande. Efter andetaget åter till oföddhetens tillstånd. Detta som alltmer med årens gång och tidens försvinnande gör sig alltmer påtagligt i medvetandet. 

Det låter lite dystert, livet och alltings upphörande. Men ibland behöver man stanna upp och bara lyssna efter det som är livet, inte bara de ljud som alstras av marknaden, politikens skrammel och brus, munhuggandet. Vårt samhälles buller och crescendon. Krevaderna, detonationerna. Skrället från tevereklamen, bevare mig. Utan livets pulsslag. Det är det vi behöver fylla hörselsnäckorna med, åtminstonde någon gång ibland. Blodets rörelse genom våra kroppars ådror. Tonerna från vinden när den drar genom träden, genom granarnas bas och björkarnas altstämmor. Eftertanke, lyhördhet och betraktelser. Återfinna symbios med livet och naturens egna rytmer som vi alla tillhör och är komna ur. Vad annat? Harmoni.

Det är lätt att säga, mycket lätt. Svårare är det, så oerhört mycket svårare och komplicerat är det att förverkliga lyssnandet. Det introspektiva förhållandet till en värld och ett tillstånd som vi som människor kommer längre och längre bort ifrån.
Jag tänker mycket på livets korthet, som den gamle greken Seneca uttryckte det. Men han har alldeles rätt, livet varar inte länge. Allt för fort är det över, tillända som en kort och absurd sketch.  Commedia dell' arte in absurdum. Så är det. 

Jo, livet och dagarna rusar förbi med gräslig hastighet. Nyss var det vår, nu är det vinter. Nyss var man en undom, nu är man påväg in i hösten. Efter höst kommer alltid vinter,  den vinter som inte följer årstidernas cykler, vilket vill säga att efter den vintern följer ingen ny vår. Men vem vet,  vägen kanske tar slut före den.
Hur som helst och som en av mina döttrar brukar säga: Carpe Diem.

Frid på Jorden.


Ordslända.

Dagsländor, ordsländor. Tiden går och åren rinner förbi. Jag hör en aria, ett solo om tiden och dagarna som gått förbi, dagarna som aldrig kommer tillbaka. Instrumenten behöver nog stämmas lite bättre. Synkroniseras. Tonerna framträda lite tydligare. Regn och oväder har dragit förbi. En sommar kanske mer lik våren eller en tidig höst. En utslätad väderlek har vi haft. Våld och mänskligt lidande står som vanligt på agendan för evig tid. 

 Snön uteblir i vår del av världen denna decembermånad. Det är visst och sant. Väta och mörker, men varma ljus ur varje hus. Violinsträngarna förblir aningen ostämda. Somliga brustna för evighet, så länge hjärtat slår. Men det är en annan vers, en annan stämma. En annan aria i moll.

Jag svamlar. Famlar kring orden. Låter dem löpa runt, ranta omkring som de barn och fulla av upptåg som de kan vara. Vad gör de för skada? Säg det?  Ordsländor svirrande, inande som myggor under en kvällslampa sent en sommarkväll. Men vi är nära, mycket nära slutet av ett kalenderår. December, denna mörkrets tid. Denna tidräkning. Åren allt mera som ett skoskav mot hälen, mot själens välbefinnande. En smärta av försvinnande tid, av mänskliga år. Av närstående förluster.  Av förluster av livsdagar. Universum är kallsinnigt.

Åren går sina slingrande vägar. Sina outgrundliga spår lägger de i marken, i våra själar. I våra andetag. I hjärtats slag, ingen tvekan om det. Ingen hejd finnes  på tidens framfart, som de vilda strömmarna är den, rusar ut mot havets djuphavsgravar. Vår eviga intighet. De hetsiga tonerna i violinstråkarnas dans över strängarna ljuder genom hörselsnäckorna, som ett crescendo. Tidvågornas brus genom hörselorganen. Vi kan inte göra något åt dem. Inte stilla dem. Inte vända tillbaka till de första lätta tonerna. Den harmoniska stämman.

Ett nytt kalenderår är på väg. Vad mer än nya dagar, nya förhoppningar. Nya besvikelser, eller vad som nu kan vänta stå till buds. De mänskliga handlingarna här i vår sargade värld kan leda vart som helst. Jag är luttrad nog genom åren att vara försiktig med optimismens ofta bedrägliga sken. Men för det inte fullt ut bärare av den djupaste svarta pessimismen. Mörkrets nyanslöshet. Men lätt är det att tvivla och tro på förhoppningar och människan. Framförallt människan. Somliga går vilse här i världen, bort från enighet och samförstånd. Låt dem inte leda oss.  Vi har bara en Jord, en blåskimrande planet i det omätbara kosmos som omger vår existens. 

Vem vet, tystnad råder omkring oss i detta universum. Så här långt i vår mänskliga existens finns inga tecken på jämlikar. Inga svar på våra sökande efter grannar där ute i rymdens ofantlighet. Så summan av kardemumman är att vi måste vara rädda om oss själva. Kanske är vi ensamma. Ja, vem vet? Men innerst inne känner jag att det vore mycket märkligt om vi vore de enda i universum som skickar vår undran dit ut. För den skull, att och om vi inte är ensamma i kosmos, innebär det inte att vi kan hushålla med vår värld och varandra hur som helst. 

Tänk på det. Gott nytt år. 


Jul igen.


Jul igen och samma tålmodigt lysande förväntan varje år.
 God Jul. 

Äldre inlägg