Om

   

 

Dagsländor lever endast en kort tid efter utvecklandet från larv till bevingad insekt. 
Denna blogg inriktas nu inte på insekter, eller andra djurarter i större bemärkelse. Nej, men möjligen en och annan katt.
Istället rör det sig om ord i ögonblickets ingivelse, låt oss kalla det kåseri eller helt enkelt bara nedtecknade infall. Ord som dagsländor, hastigt förgångna.

 

 

      

 

 

 

Presentation

I en stund av vemod.


Ett nytt kalenderår,  nya dagar, nya möjligheter, eller oförväntade misslyckanden. Vem vet vad som händer i den  alltid väntande framtiden. Tidens pil, tidens flöde, som det uttrycks. Löven i strömmen  - våra liv,andetagen. Inandningen och utandningen. Barkbåtarna vi som barn lät tälja och sjösatte i bäckens ström, för att låta dessa våra farkoster med segel av ett löv, Al, Ek, eller kanske ett medburet Lönnlöv, driva ut mot och ut ur strömmens mynning. Mot det stora havet eller världsaltet. Kanske intet.  Det stora gåtfulla. Tomheten. Ingenting. Det som när vi var barn inte riktigt fanns i föreställningsvärlden, när vi täljde våra barkbåtar med Moraknivar. Döden, existensens upphörande. Efter andetaget åter till oföddhetens tillstånd. Detta som alltmer med årens gång och tidens försvinnande gör sig alltmer påtagligt i medvetandet. 

Det låter lite dystert, livet och alltings upphörande. Men ibland behöver man stanna upp och bara lyssna efter det som är livet, inte bara de ljud som alstras av marknaden, politikens skrammel och brus, munhuggandet. Vårt samhälles buller och crescendon. Krevaderna, detonationerna. Skrället från tevereklamen, bevare mig. Utan livets pulsslag. Det är det vi behöver fylla hörselsnäckorna med, åtminstonde någon gång ibland. Blodets rörelse genom våra kroppars ådror. Tonerna från vinden när den drar genom träden, genom granarnas bas och björkarnas altstämmor. Eftertanke, lyhördhet och betraktelser. Återfinna symbios med livet och naturens egna rytmer som vi alla tillhör och är komna ur. Vad annat? Harmoni.

Det är lätt att säga, mycket lätt. Svårare är det, så oerhört mycket svårare och komplicerat är det att förverkliga lyssnandet. Det introspektiva förhållandet till en värld och ett tillstånd som vi som människor kommer längre och längre bort ifrån.
Jag tänker mycket på livets korthet, som den gamle greken Seneca uttryckte det. Men han har alldeles rätt, livet varar inte länge. Allt för fort är det över, tillända som en kort och absurd sketch.  Commedia dell' arte in absurdum. Så är det. 

Jo, livet och dagarna rusar förbi med gräslig hastighet. Nyss var det vår, nu är det vinter. Nyss var man en undom, nu är man påväg in i hösten. Efter höst kommer alltid vinter,  den vinter som inte följer årstidernas cykler, vilket vill säga att efter den vintern följer ingen ny vår. Men vem vet,  vägen kanske tar slut före den.
Hur som helst och som en av mina döttrar brukar säga: Carpe Diem.

Frid på Jorden.


Ordslända.

Dagsländor, ordsländor. Tiden går och åren rinner förbi. Jag hör en aria, ett solo om tiden och dagarna som gått förbi, dagarna som aldrig kommer tillbaka. Instrumenten behöver nog stämmas lite bättre. Synkroniseras. Tonerna framträda lite tydligare. Regn och oväder har dragit förbi. En sommar kanske mer lik våren eller en tidig höst. En utslätad väderlek har vi haft. Våld och mänskligt lidande står som vanligt på agendan för evig tid. 

 Snön uteblir i vår del av världen denna decembermånad. Det är visst och sant. Väta och mörker, men varma ljus ur varje hus. Violinsträngarna förblir aningen ostämda. Somliga brustna för evighet, så länge hjärtat slår. Men det är en annan vers, en annan stämma. En annan aria i moll.

Jag svamlar. Famlar kring orden. Låter dem löpa runt, ranta omkring som de barn och fulla av upptåg som de kan vara. Vad gör de för skada? Säg det?  Ordsländor svirrande, inande som myggor under en kvällslampa sent en sommarkväll. Men vi är nära, mycket nära slutet av ett kalenderår. December, denna mörkrets tid. Denna tidräkning. Åren allt mera som ett skoskav mot hälen, mot själens välbefinnande. En smärta av försvinnande tid, av mänskliga år. Av närstående förluster.  Av förluster av livsdagar. Universum är kallsinnigt.

Åren går sina slingrande vägar. Sina outgrundliga spår lägger de i marken, i våra själar. I våra andetag. I hjärtats slag, ingen tvekan om det. Ingen hejd finnes  på tidens framfart, som de vilda strömmarna är den, rusar ut mot havets djuphavsgravar. Vår eviga intighet. De hetsiga tonerna i violinstråkarnas dans över strängarna ljuder genom hörselsnäckorna, som ett crescendo. Tidvågornas brus genom hörselorganen. Vi kan inte göra något åt dem. Inte stilla dem. Inte vända tillbaka till de första lätta tonerna. Den harmoniska stämman.

Ett nytt kalenderår är på väg. Vad mer än nya dagar, nya förhoppningar. Nya besvikelser, eller vad som nu kan vänta stå till buds. De mänskliga handlingarna här i vår sargade värld kan leda vart som helst. Jag är luttrad nog genom åren att vara försiktig med optimismens ofta bedrägliga sken. Men för det inte fullt ut bärare av den djupaste svarta pessimismen. Mörkrets nyanslöshet. Men lätt är det att tvivla och tro på förhoppningar och människan. Framförallt människan. Somliga går vilse här i världen, bort från enighet och samförstånd. Låt dem inte leda oss.  Vi har bara en Jord, en blåskimrande planet i det omätbara kosmos som omger vår existens. 

Vem vet, tystnad råder omkring oss i detta universum. Så här långt i vår mänskliga existens finns inga tecken på jämlikar. Inga svar på våra sökande efter grannar där ute i rymdens ofantlighet. Så summan av kardemumman är att vi måste vara rädda om oss själva. Kanske är vi ensamma. Ja, vem vet? Men innerst inne känner jag att det vore mycket märkligt om vi vore de enda i universum som skickar vår undran dit ut. För den skull, att och om vi inte är ensamma i kosmos, innebär det inte att vi kan hushålla med vår värld och varandra hur som helst. 

Tänk på det. Gott nytt år. 


Jul igen.


Jul igen och samma tålmodigt lysande förväntan varje år.
 God Jul. 

Hallå! Livstecken igen...så att säga.

Hur många gånger har inte denna blogg ropat: Livstecken!  
Nu har bloggen slumrat några månader. Tillsynes finns för närvarande inte några konkreta livstecken att hänvisa till, inga vingslag från fjärran, inga pukor eller trumvirvlar, inga "Disten drums" som Jim Reeves sjöng en gång i tiden för länge länge sedan, men kanske en dag och när som helst en sådan dag vaknar den till liv igen, bloggen. Håll ut,om någon vill /eller skulle vilja bry sig. (I all ödmjukhet denna undran). Det ska väl ändå kunna vevas igång igen, maskineriet, pennverksamheten, gengasmotorn under en stilla kvällslampa. En tändande gnista som får explosionsmotorn att skaka till i ett moln av avgaser ur avgasröret och bläcket flöda ur pennans munstycke. Inspiration.  Måhända någon undrar om katalysator finnes. Det svaret får dock lämnas åt det subjektiva tyckandet. Allt är subjektivt i denna värld av nåd och stundom nådens motsats, Onåden.
Vad mer finns att säga här och nu i denna kvällsstund, där detta nedtecknas med en spretande pekfingervals. Ett snubblande steg hit, ett trevande steg dit. Någonstans snubblas det in i ett mål, en öppen målbur kanske, möjligen är tigandets målvakt ouppmärksam. Ett fullskrivet ark papper där allt och det enda som återstår att säga, som finner plats att uttryckas innan tomheten tar vid, den oändliga rymden - där liv sökes med de mest finjusterade mekanismer för att beklagligt och besviket frågande: varför är det så tyst? Detta är svaret som ges. Punkt och slut på mening samt inlägg.
Frid & fröjd i alla fall i denna bullrande värld, vårt hem i universum. 

Detta har hänt!...eller?

 

 

Detta har hänt! .....eller?

Jag är liten pojke.
Jag räknar stjärnorna på himlen.
Det är långt före tiden jag blir medveten om
stjärnornas otal.

Detta har hänt!....eller?

Jag är liten pojke.
Jag vadar i vatten vid en strand. Spigg kastar skuggor över sandbottnen.
Horisonten ligger oändligt långt borta.
Jag anar att något väntar där vid randen, i mötet mellan hav och rymd.
Men fortfarande kan jag inte föreställa mig vad det är.

Detta har hänt!....eller?

Jag är liten pojke.


Jag minns att det regnar. Himlen är tung och tät.
Jag står bredvid min far. Han värmer min hand och värmen sprids genom min kropp. Vi betraktar några arbetare som med spadar i händerna öser sand för en husgrund. Det droppande regnet väter deras böjda ryggar.
Min far petar med spatserkäppen i det lösa gruset, för undan några stenar med doppskon. Kanske säger han något till dem, arbetarna med spadar i händerna.
Jag minns inte.

Jag minns inte om detta är sista gången, hand i hand tillsammans med min far. Jag minns senare, en annan dag och kanske lång tid efter dagen det regnade, att solen en morgon lyser in genom rullgardinen till mitt sängfönster och att något obegripligt inträffat den morgonen, medan jag fortfarande sov.
En kvinna står i rummet. Det är inte min mor, bara en äldre kvinna och jag minns att jag frågar efter min far. Jag vet inte i det ögonblicket var min mor finns.

Jag minns att hon som svar lyfter handen och med ett finger pekar uppåt. Ett finger som visar vägen upp genom husets tak och vidare mot en oåtkomlig ofattbar höjd.
Jag är fyra år.

Detta har hänt!......eller?

Jag minns en annan morgon. Det är klar himmel och surrande humlor kring träden. Jag står ute på farstutrappan. Kanske är jag fem år. Maskrosorna fyller gräsmattan och lyser doftande och starkt. Min mor knäpper en knapp i min skjorta.
En pojke kommer från backen upp på vår gård. Jag vet inte riktigt vem han är, men han steg är beslutsamma och han frågar om jag har lust att leka med honom.
Det var så vi blev barndomsvänner.

Detta har hänt. Men hur? Hur mycket verklighet finns kvar i minnet och vad lägger minnet till, förändrar, kanske förskönar? När skapas det första minnet? Vad antecknas i det första pergamentets minnesrullar, vad blir kvar, vad förändras och bildar en annan sanning?
Det första medvetna minnet, synintryckens minne, hörselintryckens förnimmelser, dofternas avlagringar, känslorummets uppvaknande, när uppstår de första gången?
Atmosfären i ett rum. Ljuset genom ett fönster. Ljudet av fotsteg som går genom den infallande strålen av soljus över knarrande golvplankor. Förnimmelser av samtalsröster. Upplevelser av ensamhet och närhet. När öppnar sig världen i en vidunderlig rumsrymd och blir till minnen och lagras som i en gammal bok med slitna pärmar och gulnade sidor man hämtar ut från bokhyllan. När bleknar färgerna och när förlorar verkligheten de sanna nyanserna?

Jag är liten pojke. Jag är skolbarn och ungdom. Jag är ung vuxen. Jag är medelålders. Jag är åldrande. Alla faser i ny och i nedan kan jag besöka. Somliga är färgsprakande, andra har förlorat sin färg och övergår i gråtoner, stumma bevittnelser. Epoker av upplevelser som hämtade ur historiska böcker. Livets tidevarv.
Men hur mycket sanning talar de längre och när börjar minnets förluster teckna nya motiv och vad sorteras för evigt åt glömskan? Jag vet nog inte riktigt svaret.
Detta har hänt och jag minns händelser från långt tillbaka i tiden och jag kan återberätta dem. Men hur mycket sanning som kvarstår i återgivandet, hur mycket av tillägg och försköning, eller kanske även förmörkande, minnet lurar min berättelse med, det har jag svårt att peka ett upplysande finger på.
Minnet kan vara bedrägligt.

Frid & Fröjd.

 

 


 

Inlägg om att blogga.

 

 

Tiden går obevekligt och här sitter jag nu igen med bloggen och ett, låt oss kalla det ett blogginlägg i vardande. Tanken tvekar, lusten vacklar för att vara ärlig.
"Att vara eller inte vara" filosoferade Hamlet i Shakespears drama. Jag har för mig att det verket kom omkring 1603, eller däromkring. För mig, här och nu i denna tangentbordets stund, datorfläkten brusar, vinden susar genom en öppen fönsterspringa, svävar mitt enkla grubbleri kring att skriva blogg eller inte skriva blogginlägg. Att finnas eller inte finnas i vår nya cyberrymd är väl en fråga om att inte bara synas eller inte synas, här och nu, utan har också blivit en fråga om att vara eller inte vara nästan helt i Shakespearsk anda. Beger man sig ut i de mediala nätverkens rymder och där ropar ut sin närvaro måste man så fortsätta att göra det. Ropa högt och ständigt vara på alerten, skimra och lysa. Ibland kasta ut kaskader av fyrverkerier, allt för att få finnas kvar bland de närvande och synas. Befinner man sig i denna nya värld och inte gör sin röst hörd existerar man inte.Eller finns kanske man gör, men man är som ett svart hål i universum.

Min tanke har på senare tid vandrat i den riktningen att varför skriva blogg? En tid senare har den tankebanan rubbats ur sin kurs för att ersättas av dess motsats.Det är ett nöje att skriva blogg, när andan och lusten faller på. Om jag i denna blogg inte ständigt och jämt är närvarande, gör mina "kråkfötter" synbara bland dessa galaxer av cyberrymdens innevånare, struntar jag lite grand i. Även att, som nämnts sporadiskt här ovan, lusten vacklar fortsätter jag. Lampan släcks inte, och blir den nedsläckt en tid, tänds den snart åter.Så tanken som stundom kommer till mig att lägga ner, sluta, upphöra, "försvinna" blir lite av självbedrägeri om det kan uttryckas så.

Hur många stjärnor finns det i universum? Frågan ett barn ställer när det vänder blickarna uppåt klara höstkvällar och ser Vintergatans myller. Hur många bloggar finns det inte i det digitala universumet? Svaret där, är väl att de är nästintill lika otaliga som stjärnorna. Det är ett intryck man kan få. Men oräkneliga är de.
Att ta sig för sökandet efter speciella bloggar, bloggar som inspirerar och roar, bloggar som talar till det egna intresset, kan jämföras med att söka efter exoplaneter. Liknelserna kan nog ställas bredvid varandra.

Man kan fundera, man kan dra liknelser med det ena eller det andra.
En blogg är förvisso bara en blogg bland oräkneliga andra oavsett innehållet. Somliga lyser starkt och engagerat, andra ruvar bland skuggorna. somliga kretsar i ensliga banor. Hur som helst är det ett stundens nöje att skriva blogg. Inget annat. När den är klar och man trycker på knappen publicera, sänder den åter ut sig ljus bland myriaderna. Sannolikheten för upptäckt ser jag som liten, men inte omöjlig. När en blogg väl har uppdagats lyser den sedan och man vet dess position, precis som stjärnorna och planeterna i vårt universum.

Frid & Fröjd trots världens elände.

Om moln och om någonting.

 

 

När jag inte tar mig för något. När jag lutar mig tillbaka i någon bekväm stol, nonchalerande alla krav och sysslor den Lutherskt ortodoxa läran handhåller oss, betraktar jag molnen. Utan skam inför denna protestantiska lära åser jag dessa svävande ansamlingar av partiklar högt där ovan.

Jag ser ut genom skrivbordsfönstret. Jag tittar på molnen, vilket jag även gjorde i går vid ungefär samma tid. Det är eftermiddag och kaffet står inom nära räckhåll. Klockan närmar sig halv tre och kaffet känns naturligtvis oumbärligt. Men tiden spelar ingen som helst roll i detta sammanhang, inte händelsen i sig heller och inte att denna händelse upprepar sig nästan varja dag. Det är kaffestunden som drar, lockar och pockar. Vad vore en eftermiddag utan kaffe, svart, hett rykande kaffe. Men, och kanske å den andra sidan tidpunkten likväl viktig.

I går, när jag slog mig tillro tillsammans med kaffekoppen het och rykande, såg jag förstrött mot molnen, precis som idag medan dessa ord sakteliga seglar upp bakom tankehorisonten. När dessa ord så småningom sätts på pränt, har mycket sannolikt denna dag bytt namn.
Molnen var i går vita och tuffade behagligt fram i behaglig fart där uppe under världens yttersta gräns. Jag noterade också några svalor. De svepte fram i hastigt utförda cirklar och loopingar över ängsgräset, strök lågt över trädtopparna. Några antog snabba störtdykningar från hög höjd för att i skickligt utförda manövrar plana ut och på nytt stiga upp mot skyns svindlande lufthav, mot molnens vita lysande bukar. Det är underbart att bara sätta sig ned och betrakta.

Idag, när denna sporadiska text tar form, syns inga svalor till. Molnen är heller inte vita, inga lätta dunbolster utspridda där uppe i den blå skyn, vårt tunna lilla livsutrymme omslutet av det offantliga vakuum rymden utgör. Molnen är idag täta och sammanhållna. De skiftar i varierande nyanser av ljust blått, mörkare blått vilket innebär att fler vattendroppar finns i dem jämnfört med de lätta ljusa färgerna. Några klickar av grått ingår även så. Under detta täcke skimrar världen.

När jag var barn kunde jag lägga mig på rygg i gräset och bara följa molnens seglats högt där ovan. Jag kunde fantisera att molnen var skepp, fartyg påväg mot avlägsna hamnar och fantastiska städer. Luftskepp inspirerade av Jules Vernes flygande skepp "Albatross" i romanen "Luftens Herre". Eller så var molnen öar och kontinenter där dessa julesvernska farkoster sökte sina hamnar. Fantasin kunde lätt hitta sin näring ur sådana fantastiska berättelser litteratur kunde ge.

Men som vi vet har himlen sin gräns, eller snarare atmosfären. Atmosfären är bara ett tunt litet hölje som håller oss vid liv här nere på jordens grund. Det ger oss syre och skyddar mot skadlig strålning från solen och den omgivande rymden. Den ser till att grus och sten och kometer av mindra format inte bara dimper rakt ned på oss, utan brinner upp och därmed skonar oss. Astroider är kort sagt lite av en annan femma. Där kan det hända saker som kan bli riktigt ruskiga.

Det är märkligt att vi människor är så nonchalanta inför detta faktum, eller ska jag säga oberörda. Att människan numera är omedveten om detta går inte att skylla på. En gång har vi varit det, men inte nu längre. Ju mer koldioxid, ju mer partiklar vi släpper ut i vårt livsuppehållande syre och livsrum, ju skadligare blir konsekvenserna för oss. Jordens atmosfär består av omkring 78% kväve och cirka 20% syre och står inte oberörd för de påfrestningar vi utsätter det för. Men det där börjar bli lite av vardagsmat, tråkigt bara att alla inte tycks vara med i farhågorna.

Jag betraktar molnen. Kaffet tar slut. Allt tar slut. Orden seglar i hamn eller ankrar upp i någon avlägsen, stilla vik.
Om fyra miljarder år kolliderar vår galax, Vintergatan med galaxen Andromeda. Dessa stjärnvärldar dras mot varandra. Det lär bli ett hejdundrande skådespel, om det vore möjligt att betrakta de på avstånd. Men det är det inte. Men eftersom vi är bosatta ute i en ytterkant av Vintergatans spiralarmar, kan det vara möjligt att vår hemvist inte direkt påverkas på samma sätt som om vi befunnit oss inne vid kollisionens centrum. Men det där är bara vilda spekulationer. Och varför över huvud fundera på den saken? Av naturliga skäl känns det onödigt, men vem vill inte veta och vem vill inte spekulera? Det måste man. Vi vill veta så mycket det bara går om vår omvärld och livsrum. Hur skulle världen ha varit om vi inte varit begåvade med nyfikenhet? Mycket trist skulle jag kunna tänka mig.

Inte nog med denna förestående kollision. Om vi lägger till ytterligare cirka en miljard år har vår sol, som förvisso inte denna dag är särskilt klart synlig på grund av molnen, förbränt sin energi och går in i sin dödsprocess. Även det kommer att bli ett storslaget fyrverkeri när sista slutskedet infaller. Om inte förr, förr är det mest sannolika scenariot i alla sammanhang och spekulationer, så inget senare behövs, då blir vi åter stjärnstoft. Av stoft är du kommen, stoft ska du åter bli. Så är det. Allt har ett slut om vi vill eller inte.

Redan här och nu slutar detta blogginlägg. Allt dess bränsle har förbrukats och är nu på väg att implodera. Någon förutsättning att fortsätta någon miljard år till framåt finns naturligtvis inte. Kosmos har sin tid, människolivet har sin. Molnen ligger förvisso kvar och gör kanske så hela denna dag som är ett försvinnande ögonblick i det stora hela, men tillslut blir himlen åter klar. Inget är beständigt. Däremot är det fullt möjligt och mycket sannolikt att denna blogg, som inte är den mest aktiva men likväl hör av sig då och då, återkommer. Det gör den. Ur det kosmiska perspektivet, i vart fall, är det fortfarande mycket gott om tid.

P.S. När detta skrevs hette dagen fredag. När detta skickas ut i cyberrymden, där denna text om något eller ingenting kommer att sväva omkring som stjärnorna och stoftpartiklarna i den verkliga rymden, är det som vi nog alla i stunden vet, måndag.

Frid & Fröjd.


Äldre inlägg